”När mars tar slut förväntas en rapport. Det är vad redovisningsseden bjuder.” ”Ni får förlåta om mitt svar blir kort. Mitt huvud känns så tungt, sirenen ljuder.”
”Balans och resultat, så lyder kravet. Jag ber er därför lämna in i tid.” ”En vän har hastigt seglat ut på havet. Nu vill jag bedja blott om själens frid.”
”Ni vägrar alltså avge någon räkning? Som konsekvens härav blir året brutet.” ”Ha tålamod, förbida hjärtats läkning. Av tårar är mitt allegat begjutet.
En fråga, om ni täcks, fru direktör: Hur bör man redovisa den som dör?”
Det visade sig att vi hade en gemensam favoritscen i Odysséen. I denna lyckas Odysseus lura cyklopen Polyfemos, som när han frågar efter den mångförslagnes namn får svaret ”Ingen”. På så sätt räddar hjälten livet på sina kamrater, till den människoätande jättens förtret.
Min uppskattning av episoden kan förklaras av en beundran för kämpens list, så fjärran från min egen handfallenhet. Jag tror att du upplevde en likhet med drotten om än din ödmjukhet förbjöd dig att yppa något. Jag såg dig hantera allvarliga situationer med häpnadsväckande lugn och mod. Hos cyklopen hade jag blivit stående längst inne i grottan, darrande av skräck. Då skulle du ha hämtat mig och med säkra händer fästat mig under buken på baggen.
Din styrka blev jag till att börja med varse i det garage du gjort om till träningslokal. Där försökte du få mig att bli vän med bänkpressen. Finurligheten kom till uttryck bland annat i samband med den årliga femkampen i trädgården där deltagarna underkastades de märkvärdigaste fysiska och intellektuella prövningar.
Din slogan hade kunnat vara ”Träning och trygghet”. I tre decennier arbetade du parallellt som personlig tränare och vakt, framför allt i dörren på olika Stockholmskrogar. Du arrangerade självförsvarsutbildningar och nattvandrade. På 1990-talet var du del av den svenska fredsbevarande styrkan i Bosnien. I egenskap av skolad jurist hade du kloka tankar om nödvärn. Jag fick ta del av ett utkast till en artikel i ämnet.
Vi talade ofta om det förråade våldet som på senare tid blivit en del av vardagen. I takt med att ondskan kom närmare blev de galghumoristiska inslagen i diskussionen fler. Illusionslöst kunde vi konstatera att en knivskärning numera inom kort avlöses av en annan, att en skjutning strax följs av ännu en, att ett mord glöms för att ett nytt begås. I bästa fall blir det en notis i tidningen.
Du hade en vana att agera snabbt. När beslutet väl var fattat satte du spaden i marken för att påbörja grönsaksodlingen. Du drack upp groggen i ett svep. Du svarade omedelbart på sms. När måndagens lunch-sms inte besvarades väcktes min oro.
Om det ändå bara varit en jätte du mött där på gymmet på Hälsingegatan. Om enviget hade utkämpats med blanka vapen, på ett slagfält i Troja. Mot revolverns kula fick även du, min tappre vän, ge vika.
Många kommer snart att ha glömt. Också det fruktansvärda som hände den 28 mars 2022 kommer att falla i glömska. För de flesta förvandlas du om ett tag till en pinne i statistiken. Men jag minns. Och så länge jag lever ska jag berätta. Om Fredrik, den oförvägne.
Ingen byggde sådana verandor. Ingens hönor producerade så färgglada och välsmakande ägg. Ingen hade ett så stort hjärta.
Ingen är som du.
Jag behåller hoppet om att du når fram till Ithaka, den vårvita ön i havet.
Du far din väg och jag står kvar på stranden med sorgen och åran i handen.
Fredrik (i vitt) en glad kväll på teatern hösten 2018
En gång om året hålls en bolagsstämma. Det rör sig sällan om en blandad kör. De flesta gäster känner sig som hemma när pianot klinkar på och ingen stör.
Man äter gott och dricker ett glas skumpa. Så skönt att frågor verkar utebli. Och om de ställs så kallas de för plumpa – en styrelse bör hållas ansvarsfri.
Ett företag som har med terrorister att göra, varför ska vi lita på att dettas chefer inser sina brister? En bas kan välja, stanna eller gå.
Om ledningsgruppen inte görs mobil i Ericsson så saknar firman stil.
En grånad man bebor det vita huset. Han tar ibland en tur på glömskans flod. Vak upp nu Joe till våren, skåda ljuset och visa på den fria världens mod!
I flygeln bidar vicepresidenten. Hon välver stora planer för sitt land, kan tala ex tempore om pigmenten och när en dröm att sätta allt i brand.
Den tredje högsta, enligt successionen, är fru Pelosi, som med dimmig blick ses tomtesmyga mot den tomma tronen. Nog toge hon befälet om hon fick.
Så ter det sig, idag, triumviratet. En undrar allt, vem ligger det i fatet?
Vad blir din roll om kriget skulle komma? Är du beredd att stå i skottets glugg? Hur många mammor i idyllens Bromma bär hellre vapen än en kaffemugg?
Och hur ser statistiken ut i orten, finns där intresse för vår flygflottilj? En rask dragon vill öppna Trojaporten. Kan klanen uppgå i en svensk familj?
En gränslös snobb som solat sig i glansen och skrudat sig i frihetslängtans blå bekänner färg och höjer regnbågslansen när krigets fasor hastigt kommer på.
Eskadern samlas under blågul fana. Tyvärr har skutan ingen segelvana.
En liten gris som vältrar sig i lera. Hans bästa vän på gården är en so. Just denna kulting tvangs att transplantera sitt unga hjärta för vår framstegstro.
En blåklädd, maskförsedd som syr och hamrar alltmedan blodet kväller i var ven. Med klaff får hjärterummet tvenne kamrar. Se där, det slår! Så firar man succén.
I åtta veckor lever patienten tack vare hospitalets stjärnkirurg. Därefter flyttas han till obducenten av gudasagans nya dramaturg.
Om hjärtat måste öppnas med skalpell bör den som håller kniven vara snäll.
Några fåglar kommer sent, tvingas ändra färden. Det är inte illa ment, ondskan leder världen. Plötsligt stiger krigets rök, sämre sikt för sparv och gök. Svårt att göra flygförsök i tumult, bland svärden.
Sångens svala saknar flax, missar hela våren. Bisträckt med ikariskt vax, ändå rinner såren. Lärkan hade tagit höjd, av en radar blev han röjd. Nu är ena vingen böjd. Fram, på studs, med båren!
Trasten stöter ut ett gny, lämnar stridens vimmel. Efter att ha fyllts av bly möter han sin himmel. Vakan klagar, söker tröst vid ett rödlätt domherrsbröst. I naturen råder höst, ödsligt är ett Krimfjäll.
Luften var visst inte fri, konstaterar haken. Trastmor häver upp ett skri, hålls i schack av maken. Skriet följs av ändlös gråt. Deras pojke har gått åt. Ute på sin friarstråt blev han mördad, kraken.
En Nisse bodde förr i Hökarängen, på Tobaksvägen hade han sitt tjäll. I höstas fick han fly på grund av gängen. På gården leker barnen Wilhelm Tell.
I Fagersjö motionsspår ljuder skotten, vid Martinskolan säljer ligor knark. Ett vittne ringer, vill beivra brotten. Hon tillråds jogga i en annan park.
Polisen verkar lagom intresserad fast kvinnan kan beskriva i detalj hur brodern inom kort blir enleverad i bilbaklucka till en mörk seralj.
Idyllen rämnar, i miljonprogrammen har någon sanktionerat slakt av lammen.
På fredag hålls ett G7-sammanträde. Då träffas världseliten för ett prat. Kan händelsen ge upphov till ett kväde? Betänk att diskussionen gäller mat.
Istället för att dryfta skörd och såning – att få gehör för sånt hos en publik är svårt – jag flyttar pjäsen till den våning på vilken spelet handlar om musik.
Så långt ifrån tyrann är dominanten. Hon lyssnar gärna till en munter ters men också lilla sjuan i diskanten har mod att skälva i en sista vers.
Låt makten börja jobba på ackord och hör hur världens ton blir mindre hård.
I fäders spår – för framtids segrar. Usch! Vi måste få ett slut på könsförtrycket. Låt Vasaloppet ta en annan kurs. En mysig, mansfri väg är ej för mycket.
Men hon som dyker upp med röda kinder på lätta ben och räcker fram en krans är inget annat än ett framstegshinder och ersätts på momangen av en trans.
Jag bryter staven över Moras snö, i svarta jorden tömmer han sitt bly. För mig står klart, det vita nödgas dö. Den mörka hordens plats är Berga by.
Snart slipper vi det onda, ack så lätt problemet löser sig i en sonett.
Journalisten och författaren Julia Caesar arbetade i 22 år på Dagens Nyheter. Sedan ett decennium är hon sin egen ansvarige utgivare. Journalistikens utveckling, avvecklandet av kärnfamiljen och poeten Dan Andersson är några av de ämnen som berörs.
