Månad: augusti 2017
ARNSTAD; best -en; pl -”er.
allmännare: ahistoriker, engsosse™, splitsåningsman™.
Addendum: Genom en ödets ironi bildar substantivet i enlighet med den tyska grammatiken plural med suffixet -er samt omljud. Kanske inte helt ologiskt med tanke på upphovsmannens fascination för det tyska.
Somliga får fjong
av en krokig stång.
Men en flagga höjande sig rak,
gör den slak.
https://www.dn.se/kultur-noje/man-ska-aldrig-underskatta-kvinnohatet/
Ord måste betyda. En för journalisterna oskriven regel. Undantaget heter Malin Ullgren. Hon går istället på i ullstrumporna som vid det här laget borde vara utslitna. Men det man då inte vet är att de stoppas av en snabbspårssomaliska i DN-huset. Fram till alldeles nyligen. Sedan denna kvinna av Ullgren efterfrågade en text om balkongmord är tjänsten som sömmerska vakant. Krönikor som den länkade har Ullgren skrivit och fått publicerade i DN väl hundrade gånger. Funnes det monomana chauvinister av det täcka könet kunde man misstänka Malin Ullgren. Ingen har heller en sådan fäbless för det icke-falsifierbara som hon. Vän av ordning framhåller kanske att lagen om avtagande marginalnytta borde kunna tillämpas. Men Ullgren inte bara höjer sig över pressetiken. Hon trotsar även den ekonomiska logiken. Och beviljas dessutom gång på gång ansvarsfrihet av en besticklig revisor. Är det så att även Malin Ullgren har ett ansvar för debattklimatet? Ett tidlöst, könlöst ansvar. I så fall borde hon ta det.
Om en tid, när Pastor Wiehe och hans då lite frusnare orkester får för sig att ”åka på utlandsturné på obestämd tid” undrar jag om refrängen ”Släpp ut mig” före avresan kommer att sjungas med samma frenesi på bästa sändningstid i ett ”Debattprogram” i Public Service. Eller om instrumenten då har stämts ner och sortin görs bakvägen? Är det rentav risk att hela ”argumentationen” uteblir? Vad ska vi i ett sådant läge göra för dessa våra minsta bröder? Förutsatt att den kollektiva retrograda amnesin ännu inte föreligger.
Den etniska krusbärskonflikten fördjupas under natten. En religiös dimension tillkommer. Representanter för det statsbärande skiktet syns inte till men vid tvåtiden dyker en ekumeniskt orienterad präst upp för att hugsvala de bär som flytt från andra krusbärsland, undan förföljelse och trakasserier. Jag vill så gärna vara en modig reporter och gläntar försiktigt på dörren till jordkällaren.
Ljudet av skottlossning. Krusbilar brinner. Själasörjaren anländer till ett fullt utvecklat krusbärskrig och kan blott uppmana församlingen att vända sig mot krucifixet. Här och nu inser jag att krigskorrespondentens kall inte är mitt. Jag bländas av ljuset från branden. Stelnar till vid åsynen av de förkolnade buskarna och bären. Vill fly från kriget. Känner mig inte trygg bland potatisar och äpplen.
I denna förödelsens stund uppenbarar sig oväntat Willy Kyrklunds vålnad. Iklädd en karelsk bärsärk. Eller om det är ett nattlinne. Jag känner mig som Shakespeares Horatio. Misstroget betraktar jag spöket. Till dess Kyrklund med oefterhärmligt, mässande röst utslungar: ”När krusbären utträder ur sin krusbärighet”…längre hinner han inte. Som i ett trollslag faller alla bär från sina grenar. Ett jubel hörs från trädgårdens buskar och träd. Bären låter sig motståndslöst plockas och integreras i saftkokaren. En behållare av rostfritt stål. Där vilar de i tilliten att Saftmaja blir en god moder åt dem alla.
Saften är klar på ett ögonblick. Jag häller upp den på en flaska. Etiketten skriver sig själv. På denna står det: ”KRUSBÄRSSAFT”. Slutet gott, allting gott. Och saften smakar bra.
Inspirerad av Magda Gads sommarprogram och journalistiska gärning beger jag mig till trädgårdens utkanter och det mångkultiverade krusbärslandet. En krusning i vattentunnan. Källan vittnar om oroligheter i förortsbusken. Några ”Husbybär” ska ha gått bärsärk. Bland de privilegierade innerstadsbären bara några buskar bort är stämningen tryckt. Gömd i ett bättre bemedlat buskage tar jag bilden. I förgrunden de ljushyade, priviligierade krusbären och de röda, diplomatiska, akademiskt skolade bären. I fonden de mer pigmenterade, krucifierade bären. Jag överhör följande dialog:
Det vita krusbäret: ”Endast Sverige svenska krusbär har.”
Det krucifierade krusbäret: ”Det här är inte Sverige.”
Det vita krusbäret: ”Nähä. Vad är det här då?”
Det röda krusbäret (går emellan): ”Det här är krusbärslandet.”
Det krucifierade krusbäret (till det vita krusbäret): ”Svennebanan. Jag ska plocka dig.”
Det vita bäret: ”Kom då, din lilla bärskit!”
Det röda bäret (Avvärjer åter handgemäng): ”Hörni, vi bär alla på en dröm. Det viktiga är att vi respekterar allas lika krusbärde.”
Det vita bäret: ”Krusbärighet ska det vara. Det där är en felöversättning. Allas lika krusbärighet.”
Det röda bäret: ”Du ska inte komma här och läxa upp mig. Jag har studerat på Södertörnbusken.”
Det röda akademikerbäret snäser och låter därmed förstå att diskussionen är avslutad. I samma ögonblick smäller det till och strax härefter börjar det brinna i en buske på gränsen till kållandet. Röken stiger mot himlen. Jag tar skydd i den närbelägna jordkällaren.
