Månad: oktober 2017
Förgäves söker jag efter befattningen på tidningens hemsida. Titeln verkar ha dolts.
Idag skriver jag på Det Goda Samhället om riskerna med det journalistiska nyspråket.
https://detgodasamhallet.com/2017/10/28/gastskribent-rasmus-dahlstedt-nyspraket-vanskapar-varlden/
Under min studietid sökte jag jobb som korrekturläsare på den stora tidningen i den stora staden. Jag fick då veta att tjugofem år tidigare fem personer på heltid arbetade med korrekturläsning. När jag 2007 erbjöd mina tjänster ansågs rättningar av skrivfel i tidningen kunna göras av en person, på 20%. Denna person hade inte svenska som modersmål. Exemplet nedan är från GP den 24/10. Någon skulle hävda att de negativa konsekvenserna av en alternativ kunskapssyn och felaktiga prioriteringar framträder med viss tydlighet. Men faktum är att en särskrivning inte längre ses som ett problem. Varken tidningsmakaren eller läsaren bryr sig. Vägen är självmålet.
Att häxprocesserna efter ett uppehåll på 300 år på nytt tagit fart är välgörande. Om man betänker vilka öden dåtidens kvinnor rönte inser man snart att jakten på de manliga häxorna bör intensifieras. Verklig jämställdhet är inte att tala om förrän lika många oskyldiga av nutidens män offrats. Att några fler män drabbades vore inte orimligt. Skulder bör betalas med ränta. Historiska oförrätter ska inte ha någon preskriptionstid.
Vän av ordning frågar kanske hur det kommer sig att Aftonbladet rapporterar två likartade händelser med till synes samma nyhetsvärde så olika. Det man bör känna till är att tidningens höga ideal om alla nyheters lika värde då och då kommer i konflikt med närhetsprincipen. Aftonbladets tolkning av denna grundsats är att man inte bör skriva om det som kommer för nära.
Vill passa på att rekommendera Per Brinkemos utmärkta ”Mellan klan och stat”. Utan jämförelser i övrigt har jag inspirerad av Per påbörjat en etnografisk studie av spanska samtidsförhållanden. Denna har arbetsnamnet ”Mellan katalan och stat”.
Björn Wiman kallar Donald Trump för mansbarn (sic!). I en förnuftig tid, med en fungerande pressetik, hade detta fått konsekvenser. DN refererar samma dag till analytiker som menar att Trump är frustrerad. Men hur är det med journalisternas frustration över Trump? Vad är det som egentligen är faran? Som utgör hotet mot demokratin? Björn Wimans monomani är känd. Liksom hans alarmism. Det här är emellertid ett nytt lågvattenmärke. Wimans publicistiska ljus har länge flämtat matt. Hans position i den seriekoppling som är det svenska korrespondentkollektivet ter sig bekymmersam. Risken är att vi snart står där med en slocknad journalistjulgran. Jag tänker att det vore farligt, rentav hotfullt.
Vad sägs om att pröva ett talrör istället för ett språkrör i nästa partiledardebatt? Mats Knutson kan när det är dags för Gustav Fridolin likt greven i Fröken Julie ringa i en klocka. Fridolin levererar därefter med fördel, i likhet med Jean, sina repliker i talrörets mynning.
En regnig oktobersöndag är det mysigt att stanna inne.
