https://www.gp.se/ledare/det-är-inte-gud-som-stiftar-lagar-1.30989942
Rasmus Dahlstedt
Actor - Writer - Director
During the Black Lives Matter manifestation in Stockholm on 3 June a policewoman kneeled down to the demonstrators, after having heard them shouting “All cops are bastards”. In addition, she hugged them and they cried together. I earlier characterized the happening as a failed courtship. The metaphor was intently gentle, and the aftermath heightens the severity. The monopoly on violence is the last outpost, which must not surrender. Not as much the sun of June as the silence of the Police Authority is efficiently melting down the Pillars of Society to tin soldiers in liquid form.
Let me suggest an intellectual experiment. A middle-aged, white, heterosexual policeman approaches a racially interested white gathering on his knees, whereafter he is gesticulating, chanting and holding up placards, thereby showing his support for the mob. What reaction would then be expected from the journalists? From the Police Authority? Had they helped him to disappear until the storm was over and thereafter given him his job back? Or had they thrown him to the wolves?
This is not about an individual police officer. It is about saving a country. The event also gives the recruiting discussion renewed relevance. The policewoman might have been scared, fair enough. She might sympathize with the activists, fair enough. However, when dealing with riots we cannot have shaky knees. A person pursuing such an action is not suitable for the job. The wrongful act must have consequences. Irreparable damage is made. Still, some damage control has to be done. The policewoman should be suspended and the Police Authority should disclose the selection procedure for Police Academy applicants. End the era of reduced requirements! No more gender perspectives. No more forced diversity. No more quotas. We citizens need to be told what help we can expect from the forces upholding order.
There is no need for any more desk police officers either. The elephant graveyard is full. In contrast, there is a considerable amount of elephants strolling around in the rooms constituting Sweden. In order to monitor and, when needed, catch the assailants of today, the melting police soldiers have to tighten up.
When the monopoly on violence is terminated, the democracy dies. Through the silence of the Police Authority, the suffocation process is now entered upon.
I samband med Black Lives Matter-manifestationen i Stockholm den 3 juni knäböjde en svensk poliskvinna inför demonstranterna. Efter att ha hört röster ur folkmassan ropa att hennes yrkeskår består av skitstövlar. Ändå kramar hon om banderollbärarna och gråter tillsammans med dem. Jag har tidigare beskrivit det hela som ett misslyckat frieri. Metaforen var avsiktligt i mildaste laget, och efterspelet minskar inte allvaret. Våldsmonopolet är den sista utposten. Som inte får ge vika. Inte fick ge vika. En polis ska aldrig tvingas ner på knä. Inte så mycket junisolen som polisledningens tystnad smälter effektivt samhällets ståndaktiga stöttepelare till tennsoldater i flytande form.
Låt mig göra ett tankeexperiment. En medelålders, vit, heterosexuell polisman går inför en rasintresserad vit folkskara ner på knä för att sedan på pöbelns villkor gestikulera, skandera och hålla upp plakat. Hur hade journalisterna då gått till väga? Skulle de ha nöjt sig med de förklaringar den kvinnliga konstapeln givit eller bleve vittringen på blod då starkare? Vilken reaktion kunde ha förväntats från polischeferna? Hade de hjälpt mannen att gå under jorden till dess att stormen var över och sedan låtit honom komma tillbaka i tjänst? Eller lämnat honom åt vargarna?
Det rör sig inte om hetsjakt på en enskild person. Det handlar om att rädda ett land. Händelsen aktualiserar även rekryteringsdiskussionen. Om poliskvinnan blev skärrad av situationen, må det vara hänt. Om poliskvinnan sympatiserar med aktivisterna, må det vara hänt. Den som blir knäsvag av kravaller är dock inte rätt person för jobbet. Den utförda handlingen, det begångna tjänstefelet måste få konsekvenser. Oavsett förklaring. Skadan, den sannolikt irreparabla, är skedd. För att nu skademinimera bör poliskvinnan tas ur tjänst varefter den högsta polisledningen redogör för vilka urvalsmetoder som tillämpas vid antagningen till Polishögskolan samt klargör vad vi medborgare framöver kan förvänta oss av ordningsmaktens infanterister. Att de sänkta kraven nu slopas vore ett lämpligt budskap. Samt besked om att genusperspektiven överges. Mångfaldssträvandena uppges. Kvoteringen upphör.
Vi behöver inte heller fler skrivbordspoliser. Elefantkyrkogården är full. Däremot går det omkring en hel del elefanter i de rum som tillsammans utgör Sverige. För att hålla koll på och vid behov fånga in de alltmer hänsynslösa våldskapitalisterna är det av vikt att de smältande soldaterna stramar upp sig. Om det krävs att de gjuts i en form eller tar ett snabbt vattenbad spelar mindre roll. Det väsentliga är att de slokande figurerna kommer på fötter.
När våldsmonopolet avskaffas dör demokratin. Att polisledningen i snart två veckor har låtit locket ligga på kan ses som ett påbörjande av kvävningsprocessen.
Här vilar
ingen svensk arbetare
stupad i krigstid
andnöd prematur död
kremerad
av okända händer
Brottet var ålder
Glöm honom aldrig
På Täby bibliotek har man fram till ombyggnationen för något år sedan i entrén kunnat ta del av en utställning. Fotografier av litterära hjältar och hjältinnor med anknytning till bygden. Kristina Lugns, Carl Jonas Love Almquists och Jan Fridegårds porträtt och biografier. En brokig trio som helt säkert vore ett utmärkt middagssällskap.
”Stan på landet” är Täby kommuns slogan. Men den hade också kunnat vara Kristina Lugns. Även om Gamla Stan och samvaron i börshuset i slutändan föredrogs framför oglamorösa författarbesök i dragiga miljonprogramscentrumområden.
”Lämna mig i fred”, fräste Kristina Lugn åt mig den sista gången vi träffades. Det var också första gången. Träffades är mycket sagt, jag ryggade instinktivt tillbaka mot husväggen i Kåkbrinken. Önskan att dryfta en pjäs hon skrivit låg bakom mitt närmande. Jag föreställer mig att en författarkväll i sällskap av fru Lugn skulle kunna medföra liknande inslag. ”Ni får tio minuter”, skulle hon före frågestunden klargöra, om hon var på det humöret. Och om hon ansåg publiken disträ eller opåläst därefter bara resa sig och gå.
Skrivandet tog Kristina Lugn från HSB-lägenheten på Åkerbyvägen till stol 14 i Svenska Akademien. Hon har förvisso formulerat sig både djupsinnigt och drastiskt om tillvaron. Frågan är dock om hon trots allt inte är ännu bättre som läsare och som lyssnare.
Författarinnan har berättat om hur mötet med Allan Edwall förändrade henne. Att han var den förste som tyckte att hon var bra. Men att hans förhoppningar om att hon kunde bli en scenpartner kom på skam efter provspelningen. Måhända var Kristina Lugn ingen skådespelartalang. I rollen som sig själv hade hon emellertid en unik närvaro. När det behövdes eller hon hade lust kunde hon koppla upp sig mot nuet. När hon såg, såg hon. När hon lyssnade, lyssnade hon. När hon läste, läste hon. Inte minst som bokcirkelledare i SVT 2015 och andlig rådgivare i ”Allvarligt talat” i P1 några år tidigare. Kanhända vore hjärtespalten hennes optimala forum. Med kärleksfull uppriktighet skulle hon leverera sina anvisningar. I ögonhöjd. Utan ett stråk av ironi. Bara den som vet vad ensamhet betyda, kan uppbåda denna milda ömsinthet. Hon må vara förlåten för sin vresighet. Man måste ibland få vara ifred.
Den nyss avlidne P.O. Enquist tycks ha haft andra barndomstrauman än Kristina Lugn. Det rör sig inte om samma mörkerseende. Urscenen gestaltas olika. Hjoggböle är inte Täby. Vad som förenar de båda är tron på en hygglig socialdemokratis välsignelsebringande effekter. Liksom rimligen sorgen över ett krackelerande folkhem. Möjligen var det därför Lugn inte gav ut någon diktsamling efter 2003.
Med vetskapen om att sprickorna har blivit synliga i bibliotekens fasader tror jag inte att Kristina Lugn, även om hon redan har fått motta en rad hedersbetygelser, skulle opponera mot att biblioteket i den lämnade förorten bär hennes namn.
Kanske att hennes staty kan placeras vid ingången, likt en fylgia till värn för demokratins fundament, de småförståndiga pojkarna och tygkassetanterna till tröst, bråkstakarna till varnagel. Så förbättras också chansen till bekantskap med en äldre bildad herre. I syrenernas tid.
Ett nytt programkoncept där lillgamla aktieintresserade nioåringar diskuterar portföljteori, ränterisker och avkastningskrav.
”Släpp fångarne loss det är vår”, beveker Frida sin vän bodbiträdet i Lilla Paris i det förra seklets början, vid åsynen av en fånge som under bevakning klipper buskar utanför häktet. Hur många som idag kan härleda frasen till Birger Sjöberg och mellankrigstidens Vänersborg är osäkert. Vänsterpartisten Linda Snecker skrev i en tweet i januari 2017 ”Kriminella blir inte mindre brottsliga för att de sitter i fängelse.” Möjligen har hon inspirerats av Frida. Eller av någon av de forskningsrapporter som brukar fastslå att skärpta straff inte avskräcker.
För att kunna ta ställning till sin tillbeddas petition önskar bodbiträdet, en proper karl med fasta åsikter, återvända till hemstaden Vänersborg för att se om den ännu ligger och myser och blundar i sin söndagsdvala vid kanalens plaskande böljor. Vad man bör känna till är att det mest hotfulla som sker i Sjöbergs västgötska idyll tycks vara ett uppträde i utvärdshusets trädgård. Som stadens rådman kväver i dess linda. På hundra år hinner ett samhälle förändras en del, inte minst på brottsområdet. Låt oss därför bevilja honom denna tidsresa.
Utsläppt på Stora Torget lägger han omedelbart märke till den förändrade demografin. Som den varma humanist han är föranleder detta inte några vidare reflektioner. Ehuru skeptisk till uttrycket ”allas lika värde” som han genast genomskådar som en plattityd är han inte beredd att göra avkall på principen om likhet inför lagen.
På den plats där han fordom sjöng sin invärtes kärlekshymn till Frida injicerar en man heroin intravenöst. I Skräckleparken blir han på ett påtagligt sätt klar över innebörden av det nya begreppet dominanskriminalitet i det han bevittnar ett förnedringsrån. Några tonåringar knivrånar sina jämnåriga på mobiltelefoner och märkeskläder. För att sedan filma när de kissar offren i munnen. När chocken lagt sig och nyfikenheten på de märkliga små apparaterna stillats tar han sig till polisstationen för att avge sitt vittnesmål. Denna visar sig vara obemannad.
”Om jag konstapel vore…”, han hinner inte slutföra tankegången förrän han i ögonvrån ser den krossade rutan till Föreläsningsinstitutet. Lokalerna är stängda på grund av risken för terrorattacker efter att i förra veckan en kontroversiell föreläsning avhållits. Fönstret är fortfarande trasigt.
Vid simhallen inser han att badhusfrågan är en annan än på hans tid. Badtiderna är numera könsseparata. När han tittar in genom rutan ser han att de flesta badar med kläderna på.
På lånebiblioteket som mest liknar en förfallen ungdomsgård hukar bibliotekarierna bakom sina skrivbord. Just när han har kommit fram till hyllan och greppat tag i ett band av Nordisk Familjebok hör han skrik från en ung kvinna. En hord unga män försvinner ut genom entrédörren. Han tar upp jakten men tvingas se sig ifrånsprungen av förövarna. På gatan söker han febrilt efter kontakt men alla potentiella sagesmän viker undan för honom varför han återvänder till bibliotekets tidningshylla. Lokaltidningens rubriker är dunkla. Det visar sig att grannkommunen har än större problem. En journalist har visst blivit hotad och nerslagen efter ett besök på torget. En pensionär som delat ett av journalistens inlägg dömdes i januari 2020 till förtal. Till följd av en omfattande invandring från klankulturer har domstolarna blivit tvungna att sätta sig in i klanjuridik. Sharialagar verkar ha kommit för att stanna. Ett parallellt rättssystem växer fram. Men terrorlagstiftningens utformning möjliggör ännu inte att lagföra de återvändande terroristerna. Sverige har aldrig varit tryggare, lugnar statsministern.
”Vill dessa människor i sin själ i grunden så väl?” frågar sig vår vän alltmer beklämd och reser sig ur stolen i läsesalen.
”Jag tvekar, av sociala skäl”, suckar han på vägen ut. Bibliotekarien nickar instämmande.
Utanför häktet ser han ingen fånge. Eller någon fångvaktare. En kommunikatör låter meddela att häktet är fullt. Och att det är kö till fängelset.
Framkommen till tingsrätten blir bodbiträdet stående. Han betraktar den imposanta byggnaden. För att därpå uppmärksamma anslagstavlan. Vänersborgs Tingsrätt söker en ny rådman. Idag, den 5 maj 2020, är sista ansökningsdagen.
En ung kvinna, inte olik Frida, kommer gående på gatan med en bunt papper under armen. Och då är det som om sorgen över den för evigt bortfrätta idyllen plötsligt ger vika. Han ställer allt sitt hopp till denna rättstjänarinna in spe. Att hon förstår att det bakom de lyckta dörrarna kan bli dammigt. Att där misstänksamhetens väv växer hjärnspöken lätt får fäste. Att det behövs en vårstädning i rättssalen. Någon som torkar prismorna kring lampans rand. Andas rutan klar. För att vi ska kunna släppa loss de oskyldiga och försonade samtidigt som delinkventerna sätts inom lås och bom. De på samhällsstegens högsta topp såväl som de på de nedre stegpinnarna förtjänar nämligen rättssäkerhet.
När hon precis ska öppna dörren till tingsrättens foajé ropar han till den tillträdande rådmannen.
”Släpp in ljuset i lagrummet.”
Deras blickar möts. Hon ler. Dörren slår igen.
På väg till stationen ser han vid kanalen en snipa, till synes på väg ut mot öppna vattnet. Bodbiträdet skådar mot himlen. Han tvår sina händer.
En valfrändskap. Jag kan inte beskriva det annorlunda.
”Ni får akta er så att ni inte blir patetisk”, varnade Alf Sjöberg Jan-Olof Strandberg. Samma varningens finger hade den store skådespelaren höjt mot mig om han fått reda på att jag skulle skriva en minnesruna över honom.
Jag har sällan träffat någon som jag omedelbart kommit att tycka så mycket om som Jan-Olof Strandberg. Det hade varit roligt att stå på Dramatens stora scen tillsammans med honom. Under den svenska teaterns guldålder. Nu fick vi nöja oss med vardagsrummet i hans lägenhet på Själagårdsgatan. En samvaro inte mindre dyrbar. Femte akten hade redan börjat. Situationen liknade den i Kung Lear, när Edgar återser sin far. Sånär som på att det inte fanns någon dramatik. Vi såg varandra i ögonen. Det räckte. Flera av dessa ögonblick slog mig som verkliga.
En länk till teaterhistorien brister.
Ett blödande hjärta har slutat att slå.
Men teatersjälen är odödlig.
https://soundcloud.com/user-513216412/avsnitt-3-jan-olov-strandberg
Vinterns rashat.
Och hot.
Grymma April
möter Maj.
Var hälsad, milda matriark.
Vithets väcker
längtan till landet som icke är.
Ja, jag kommer!
Till landet som icke är.
Förslaget att göra Anders Tegnells födelsedag till nationell flaggdag torgfördes härförleden på sociala medier. Ett vällovligt hugskott. Emellertid, som en följd av att flaggan framöver vederbörligen kommer att skändas och i takt med nationens ofrånkomliga upplösning helt förlorar sin relevans faller utmärkelsens värde.
Partilojala myndighetspersoner ska belönas, inte tu tal om det. Under normala förhållanden hade det varit självklart att statsepidemiologen skulle få en gata uppkallad efter sig. Vad som komplicerar bilden är att Tegnell är en vit man. Hur ska han kunna harangeras utan att vi trampar alla de förtjänta kvinnorna, rasifierade och de med HBTQ-bakgrund på tårna? Slutsatsen blir att hedersbetygelsen inte kan visas med mindre än att en annan vit man suddas ut ur historieböckerna. I anständighetens namn.
En som med alla mått mätt har spelat ut sin roll i det historiska dramat är Esaias Tegnér. Dennes diktning ger uttryck för överspänd idealism, olikkönad kärlek och antikverad gudstro. Tegnérs kopplingar till och förkärlek för oförblommerad nationalism, dålig kvinnosyn och religiös fanatism leder till att han får maka på sig till förmån för den stringente smittspridningsexperten Tegnell. Medan den förre helst prålade i kyrkans insignier tvekar den senare inte för att utan skyddsväst utsätta sig för journalisternas frågeeld. Blott iförd en skrynklig skjorta och ett par anspråkslösa chinos dyker han upp på presskonferensen. I den ena ringhörnan en omsider sinnessvag, av vällevnad degenererad biskop, i den andra en empatisk läkare. Vidskepelse möter förnuft. Dikotomin kan uttryckas ännu enklare: Ont och gott.
Den som i detta skede med högljudd förtrytsamhet invänder att Tegnér trots allt har bidragit till och är en del av vår historia och vårt kulturarv vill jag påminna om att historien inte är huggen i sten. Utan en artefakt, en formbar materia som med varsam hand måste avtäckas av nya generationer. Dessutom finns det ingen svensk kultur. Arvsrätten bör avskaffas. Att barn ärver sina föräldrar är lika orimligt som att ett land, ett fiktivt geografiskt område, överhuvudtaget kan tillhöra någon.
Låt oss därför döpa om Tegnérgatan till Tegnellgatan. De halvdyslektiska, sovande svenskarna lär inte märka någon skillnad. Samtidigt kan mossiga porträtt på museum och institutioner restaureras och retuscheras.
Tiden är mogen för en storstädning i de offentliga rummen. Om priset för att vädra ut patriarkatets dävna luft är att historiens skräphög växer må det vara hänt. Tar rättvisan inte reson blir vi tvungna att i entrén till vart och ett av dessa rum likt nogräknade dörrvakter med vänlig men bestämd röst förklara att det som gäller är:
”En in, en ut”
© 2020 Rasmus Dahlstedt
Theme by Anders Noren — Up ↑
Follow Rasmus on