Rasmus Dahlstedt

Actor - Writer - Podcaster

Visor i vildmarken

oktober 21, 2024 /

Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen. Den som har vägarna förbi Saxnäs imorgon kl. 14 är välkommen till Emmas mitt i byn. Jag och Kristoffer Jonsson sjunger och spelar.

Antipodden får besök av journalisten, sångerskan och rättstjänarinnan Thérèse Juel.

oktober 18, 2024 /

Thérèse Juel har de senaste två decennierna ägnat en stor del av sin tid åt att blottlägga det svenska rättssystemets brister. 2010 gav hon ut ”Fällda för sexövergepp – om rättsfall i Sverige”. 2019 kom ”Dömda – om rättssäkerheten i Sverige”. Den nya boken ”Miljardären i skottlinjen – Rättvisans jakt på Karl Hedin” är en rafflande berättelse om industrimannen och jägaren Karl Hedin.

Plötsligt blev teater meningsfullt igen – recension av ”Djävulens advokat – bortom rimligt tvivel”

september 28, 2024 /

Nu är det slutspelat för den här gången. Tack alla ni som kom till teatern. I bästa fall ses vi snart igen, på en scen nära dig.

Djävulens advokat – bortom rimligt tvivel

Nedan recensionen, skriven av Rickard Oxfält:

https://rickardoxfalt.wordpress.com/2024/09/27/plotsligt-blev-teater-meningsfullt-igen-djavulens-advokat-bortom-rimligt-tvivel/

Det har nu gått ett par dagar sedan jag var på Aliasteatern i Vasastan och såg föreställningen Djävulens advokat – Bortom rimligt tvivel, skriven och spelad av Rasmus Dahlstedt, regisserad av Peter Oskarson. Först nu börjar jag förstå vad jag tar med mig från den – jag är som vanligt lite trög på det viset. Tänker ofta bra men alltid långsamt, som jag brukar urskulda mig. Vi får väl se hur bra det går den här gången.

Pjäsen är en monolog framförd av brottmålsadvokaten Bo Wenander, som gjort sig namn och förmögenhet inte minst genom att representera gängkriminella, däribland ”försvara mördare” kring vilkas uppenbara skuld han då har i uppdrag att så tvivel – rimligt tvivel kan räcka, som sagt. När spelet tar sin början är det blott en timme kvar tills han ska försvara en sådan på nytt, en sjuttonåring som skjutit ihjäl den man, make och far som med stort civilkurage hindrat gärningsmannen från att mörda sitt tilltänkta offer.

Förundersökningen som citeras i föreställningen är äkta vara, och de flesta kommentarer och bedömningar av föreställningen jag tagit del av fokuserar en hel del på pjäsens verklighetsbakgrund. Det irriterar mig. Visst förstår jag lockelsen i att framhäva Dahlstedts personliga relation till offret, och jag ska återkomma till varför jag själv kan relatera till saken. Men det är synd att den aspekten ges så stort utrymme, det förminskar verket i fråga och bör inte påverka bedömningen varken av dess kvalitet eller relevans.

I sammanhanget drar jag mig till minnes en liknande poäng som Isaac Bashevis Singer gjorde när han tillfrågades om vad han skulle göra om han såg sin stora förebild Leo Tolstoy komma gående på gatan. Ingenting alls, blev svaret, följt av den genialiska metaforen att en hungrig person knappast intresserar sig för bagarens biografi – det är väl ändå brödet som är det väsentliga. På samma sätt kan god konst givetvis inspireras av enskildheter, men blir alldeles för ofta också beroende av dem. Därför är jag särskilt glad att Djävulens advokat inte på något sätt går i den fällan.

Hur behandlar pjäsen då sitt centrala tema, vilket jag skulle beskriva som det komplicerade förhållandet mellan lag, rätt och moral och svårigheten som enskild människa att navigera mellan dessa abstrakta storheter. Bo Wenander har gjort sitt val genom att bli advokat och göra Svea Rikes Lag, inklusive möjligheten att manipulera rättssystemet via list och retorik, till sitt rättesnöre. Allt som kan åstadkommas inom systemets ramar, moraliskt försvarbart eller ej, är godkänt vad honom anbelangar. Eller är det verkligen det?

Visst ligger lagboken på advokatkontorets skrivbord redan i början av pjäsen, men den får snart sällskap av två volymer från bokhyllan intill: Bibeln och Dostojevskijs Brott och straff. De plockas fram efter hand som Wenanders moraliska grubblerier kring sitt värv leder till associationer till nytestamentliga verser och Raskolnikovs rättfärdigande av sitt brott. När de ligger där till slut, alla tre bredvid varandra, känner jag att här finns nog den ena av två kärnor i den här berättelsen – de kan sägas utgöra den treenighet av moraliska traditioner som dels bygger på varandra och som vår västerländska civilisation dessutom vilar på.

I Bibeln kommer Lagen från högsta möjliga auktoritet – först till Moses genom stentavlorna, därefter utvecklad in extenso i Leviticum, sedan ytterligare behandlad i Domarboken (som Wenander säger sig kunna utantill, för övrigt). Den svenska lagboken i sin tur ska ju kodifiera folkets kollektiva moraluppfattning, det så kallade allmänna rättsmedvetandet; detta bygger också på den judisk-kristna etiken, vars gammaltestamentliga kärvhet mjukats upp av den moraliska uppgraderingen genom Kristi föredöme i evangelierna, vilket i sin tur möjliggjorde upplysningstraditionens fokus på individualism och tolerans. Dostojevskijs existentiella antihjälte, slutligen, står för den kulturella och konstnärliga behandlingen av den enskildes brottande med just moral, metafysik och avvägningen mellan mänsklig rättvisa och den yttersta domen.

Advokaten ger också uttryck för denna treenighet, dels då han säger något i stil med ”Det här är mina tre biblar”, dels pjäsen igenom då han – som en nutida Raskolnikov – försöker rättfärdiga sig själv, sina handlingar och sitt liv i spänningsfältet mellan dessa tre storheter. Liksom det allmänna rättsmedvetandets genomslag i rättsutövningen kan det sägas gå – så där…

Att Bo Wenander alls grubblar över dessa frågor får väl anföras till hans fördel, en förmildrande omständighet som ändå gör honom mänsklig i publikens ögon. Här, i den inre striden mellan Wenanders olika roller, förverkligade och oförverkligade, ser jag den andra kärnan i berättelsen ta form. Överst på nämnda bokhylla står nämligen symbolerna för hans personliga tradition: porträttfoton på fadern och modern. Vi får veta att han egentligen velat bli skådespelare, men att fadern förbjudit detta och i stället förordat en prästerlig bana (eller om fadern själv var präst, nu minns jag inte exakt tyvärr). Det blev hur som helst juridikens bana till slut, och vi förstår att den kallhamrade advokatens cynism har sitt ursprung i denna ouppfyllda teaterdröm, åtminstone delvis. Nu ser han i stället rättssalen som sin ”scen” där han ”målar upp tavlor” av ”alternativa verkligheter” för att så frön till rimliga tvivel hos domare, nämndemän och nervösa vittnen. Tragedin består i att som advokat i rättssalen plädera för något han inte tror på, i stället för att på scenen agera ut en illusion som uttrycker något han faktiskt tror på. Förställning i stället för föreställning, så att säga. Manipulation genom retorik i stället för sanning genom konsten.

Det är ett smart drag att på detta sätt väva in både teaterns och kyrkans roller i advokatens personlighet. Det gör det psykologiskt trovärdigt att han svänger sig med så pass många citat från och referenser till båda dessa världar. Jag imponeras också av hur naturligt alla dessa referenser – för de är många! – vävs in i monologen utan att det någon enda gång känns sökt eller påklistrat. Till och med något halvdussin sångpartier finner sin naturliga plats i advokatens associationsflöde. Proust, Dagerman, Strindberg, Shakespeare, Vreeswijk och – i kvällens bästa, eller kanske sämsta, ordvits – 1600-talsmålaren Vermeer blir en del av associationspaletten, och säkert ännu fler som jag nu inte minns. Och detta blir för mig en annan stor behållning av denna kväll på Aliasteatern, om än på metanivå.

Jag känner mig nämligen betrodd och respekterad som åskådare. Det har inte bara att göra med att föreställningen saknar de politiska pekpinnar som fick mig, en tidigare regelbunden besökare på våra större teatrar, att totalt tröttna på att få skrivet på näsan vad någon progressiv regissör anser att Ibsen eller Strindberg eller Dostojevskij egentligen borde ha velat säga med sina verk. I Djävulens advokat förutsätts jag i stället kunna tänka själv, samt att ha min kulturhistoria levande i mig för att tillgodogöra mig texten i dess helhet. Samtidigt som jag gläds över detta och är tacksam för att jag är tillräckligt gammal och beläst för att förstå alla referenserna, inser jag att många av dessa förmodligen går den yngre delen av publiken förbi. Inte för att de är dumma eller ointresserade utan för att de är uppvuxna under en tid då vårt land i accelerande takt förlorat kontakten med sig själv.

Även Bo Wenander sörjer samtidens ytlighet. När han tänker tillbaka på den första tiden på juristlinjen nämner han hur han såg upp till sina professorer, varav några till och med läst Proust på originalspråket innan han översatts till svenska. Idag är alltför många inom rättsväsendet i stället unga och karriärsugna – ”målbrottsadvokater” kallar han dem – snarare än kloka och belästa. På spaning efter den tid som flytt har blivit ”spaning efter ännu ofakturerade timmar”. Kanske bör brottmålsadvokatens sorg över bristen på den beläsenhet han själv besitter, rentav förstås som pjäsens egentliga budskap. Den ”klokskap” han efterlyser och som han menar finns kodifierad i de tre nämnda böckerna, är nämligen möjlig att uppnå endast om man känner till dem, läser dem, och tar dem till sig i en ambition att dels förstå människorna och Människan, dels bli den bästa versionen av sig själv och samtidigt göra gott för andra.

Så resonerade också renässanshumanisterna för övrigt, vilket för mig tillbaka till porträtten på bokhyllan och Wenanders inre roller. Många av de humanistiska pionjärerna under renässansen och medeltiden försörjde sig nämligen som antingen jurister eller präster och gjorde sin kulturella gärning mest på fritiden. Och inte bara för att det var naturligt för en intellektuell begåvning att söka dessa yrken med tryggad inkomst och hög status. Det humanistiska idealet var (är) nämligen inte begränsat till den egna personliga utvecklingen, det inbegrep också en vilja att göra sig nyttig för samhället och människorna omkring sig. Och den personliga utvecklingen var långt ifrån det rebelliska konstnärsideal som är så vanligt idag; snarare gällde det att förstå sin historia, skola in sig i en tradition och lära sig hantverket för att till slut, om möjligt, utveckla något eget och nytt – av nödvändighet standing on the shoulders of giants, som det heter.

Vår advokat har egentligen alla nödvändiga komponenterna i sig för att bli en hel människa: prästen (det andliga), juristen (det rättsliga), skådespelaren (det kulturella). Däremot har han inte förmågan, eller viljan, eller självkännedomen, att integrera dessa komponenter till den moraliska mognad och klokskap som han saknar – hos sig själv, hos branschen, hos samtiden. Vi i publiken kan känna igen oss i den kampen, och det är därför detta är väldigt bra teater.

Djävulens advokat är ingen pamflett. Den är inte en platt kritik mot samvetslösa advokater eller rättsväsendet som helhet, inte heller av den kriminal- och migrationspolitik som bidragit till tragedin bakom verket. Framför allt är den inte ett inåtvänt ältande av upphovsmannens förlust av sin gode vän – en person jag själv bara hann bli ytligt bekant med. Den spirande vänskapen blev vi bestulna på av en sjuttonåring med en Glock.

Men som sagt, Rasmus Dahlstedts föreställning handlar inte bara om det, och under kvällens gång tänker jag knappt alls på Fredrik D. Anderssons tragiska frånfälle. Hur märkligt det än känns att skriva det, så är det nog det bästa omdöme jag kan ge. Djävulens advokat är allmängiltig och säger något viktigt om samtiden utan att fastna i enskildheter. Dessutom är den rolig mitt i eländet, och språkligt finurlig på ett sätt jag kommer börja kalla dahlstedskt om han fortsätter så här, vilket jag innerligt hoppas.

För nu känns det här med teater faktiskt meningsfullt igen.

Antipodden hälsar på hos Leif Zern.

september 12, 2024 /

Leif Zern har varit verksam som teaterkritiker i mer än ett halvt sekel. Han har skrivit ett flertal böcker om bland andra William Shakespeare, Ingmar Bergman och Jon Fosse. Zern belönades 2003 med medaljen Litteris et Artibus. I boken ”Kritik” från 2019 sammanfattas en ojämförlig kritikergärning.

AB Svenska Mord – för dig med kulor

september 10, 2024 /

Inom kort startar jag en egen advokatbyrå, med fokus på brottmål. Äntligen har jag kommit på en bra slogan.

https://www.gp.se/krim/han-anlitas-av-de-misstankta-mordarna.53675cb0-1b9a-4ce1-a6c1-ef60b435a2ec

Just nu spelas pjäsen ”Djävulens advokat – bortom rimligt tvivel” i Stockholm. Eventuella likheter med verkligheten är slumpmässiga. Boka biljett via länken längre ner. Imorgon, torsdag och fredag kl. 19. 

https://kulturbiljetter.se/evenemang/7221/djävulens-advokat-bortom-rimligt-tvivel

Välkommen!

Träffade Emil Nilsén i Leksand.

september 5, 2024 /

Jag hade glädjen att dricka kaffe med den jovialiske Emil Nilsén. Masens hockeytatueringar skrämde till en början, men när paralysen släppte flöt samtalet fint. En och en halv timme kändes som en lagom fikastund. Lyssna gärna på fler avsnitt av Emils trevliga podd ”Vi måste prata”. Länk till programmet:

Antipodden gästas av Moberg-kännaren Ola Holmgren.

juli 29, 2024 /

Ola Holmgren är professor emeritus i litteraturvetenskap vid Södertörns högskola. Hans ”Emigrant i moderniteten – Vilhelm Mobergs mansfantasier” kom ut 2005. Nu ger han sig åter i kast med ”storstarken med folkviseögonen”. I den nya boken ”Synerna och orden – Om Vilhelm Mobergs romankonst” visar Holmgren hur Moberg efterhand förmådde tygla inbillningskraften och finna de rätta orden för sina sällsamma syner.

« Äldre inlägg

© 2024 Rasmus Dahlstedt

Tema av Anders Noren — Upp ↑