Rasmus Dahlstedt

Actor - Writer - Podcaster

En dag med Moberg den 29 juni 2024

Nu på lördag den 29 juni blir det föreläsningar, mat, musik och gemenskap i Vilhelm Mobergs anda, i författarens hemtrakter. Jag har glädjen att samtala med Ola Holmgren, professor emeritus i litteraturvetenskap, om hans nyutkomna Mobergstudie ”Synerna och orden”.

Broakulla Folkets Hus är beläget en knapp mil norr om Emmaboda.

Följ länken för mer information och biljettbokning.

Välkommen!

https://www.emmaboda.se/uppleva–gora/gora/kultur/nyheter-for-kultur/nyheter-for-kultur/2024-06-24-rasmus-dahlstedt-ansluter-till-en-dag-med-moberg-2024.html

Midsommarvaka

Midsommarvaka i skärgårdens pärla.
Vindarna spelar med Hugo Alfvén.
Kommer du arla, min mö, eller särla?
Daggen lär torka när kvällen blir sen.

Ljushyllta flicka med flätor och fräknar,
sedan jag såg dig i drömmen i fjol
går jag på blomjakt i snåren och räknar.
Vakna och glimma, min uppländska sol!

Majstången kläs medan lunchmaten lagas.
Leken och dansen tar fart och tar slut.
Mannen av folket ser ut som en sagas
herreman sirad i mörkblå syrtut.

Vakan ska tystna i midsommarnatten.
Ute är myggen och flyende hopp.
Vemodet strömmar i Roslagens vatten.
Glöden har slocknat i martallens topp.

https://rasmusdahlstedt.se/shop/

Den sista studentskivan

På pendeltåget råder lugn när en grupp unga män i svarta kostymer, vita skjortor och studentmössor kliver på. De slår sig ner och inleder en konversation. Dialogens hörbarhet är god, även för den som befinner sig på vederbörligt avstånd. Ett medelålders par på andra sidan mittgången reser sig demonstrativt och vandrar vidare i vagnen. En med hörapparat utrustad dam i 80-årsåldern låter stickningen falla ner i knät under det att hennes ansikte formar sig till en plågad grimas. Den till alldeles nyss sovande hunden vaknar med ett gny. Övriga resenärer distraheras av smarttelefonaktiviteter. De har hörlurar som endera täcker öronen eller bidrar med nöjaktig brusreducering. Jag överväger handlingsalternativen. Lida och fördra eller konfrontera gruppen? Situationen är inte obekant. Jag ställer rutinfrågorna till mig själv. Besitter de stökiga herrarna våldskapital? Mindre än en genomsnittlig tågvandal. Hur många vittnen finns det? Tre vakna inklusive en hund och en handfull otillräkneliga. Kommer någon till undsättning i händelse av tumult? Sannolikt inte. 

Den av grabbarna alstrade decibelnivån överstiger nu deras testesteronhalt. Efter en minutlång inre kamp viker jag undan med blicken, sjunker ner på mitt säte och stoppar fingrarna i öronen. ”Trevnaden i kollektivtrafiken är inte mitt ansvar” hummar jag mantralikt, på uppmaning av den livscoach jag sedan en tid konsulterar för att kunna hantera vardagens vedermödor. 

”För vi har tagit studäääääntäääääääään”

En gänglig yngling med yvigt hår spränger ljudvallen med sitt bröl. Han höjer sin flaska, tar en slurk, snubblar till och sätter sig ofrivilligt i knät på sin kamrat. Fortsätter så att bröla. I ett försök att ta kommandot över läget visualiserar jag marodörens kommande tio timmar. Jag erinrar mig de egna studentskivorna på Kolingsborg och Engelen. Där stod man och drack öl i något hörn – för varje timme allt svettigare – med dunka-dunka-musik dånande ur högtalarna. Några fuldanser, lakritsshots och bratwurstar senare tog man i den gryende morgonsolen tunnelbanan hem och somnade med kläderna på för att ett par timmar senare vakna upp med bakfylleångest och ketchupfläckar på kostymen. Även du, unge man, tänker jag. Även du ska tömma den bittra Kolingsborgskalken och i fylledvalan på tunnelbanan möta den uppgående solen. Vid ändhållplatsen ska du spy i väntan på nattbussen. I det läget kommer du att ha en fläck på kavajen. Imorgon ska ditt huvud tyngas.

I en kurva faller kvällssolen över den långe drulens ansikte. Jag ser honom i denna solkurva i ett annat ljus. I samma sekund ser jag mig själv i honom. Han ser på mig. Ljudvolymen sjunker. Ansiktet hittar sitt nolläge. Han rättar till mössan. Jag slås av att den unge mannen hade kunnat vara min son.

Om tjugofem år kommer måhända den idag råmande slyngeln att vara en herre med begynnande medelålderskris. Möjligen sitter han då på min plats och betraktar förstulet en hop ungdomar på väg till den sista studentskivan, erinrande sig sin egen gymnasieskolavslutning i syrenernas tid. Kanske förbannar han de omgivande avgångselevernas gränslöshet och hytter med näven. Såvida han inte paralyseras av skräck.

Mellan Årstaberg och Södra station gör sig studenten redo för att lämna pendeln. 

”Trevlig kväll, min gosse!”

Jag vinkar åt honom. Han stannar till, som om han uppfattade det högtidliga i stunden. Långsamt, för att låta ögonblicket hinna veckla ut sig, lyfter han handen till en hälsning med en blick som uppenbarar mysteriet. Han går av och försvinner längs perrongen. Tåget sätter fart.

https://rasmusdahlstedt.se/shop/

Flaggsång

Vi hissar vår flagga, den blåa och gula,
symbolen för Sverige – för frihet från tvång.
För dig endast tar jag, med glädje, en kula.
Stäm upp nu, min blandade kör, till en sång!

En ärla ger hals när hon flyger mot solen
och löjan vill bidra med vattenmusik
vid älven där strömkarlen gnider fiolen
till glädje för sommarens dolda publik.

Det susar i skogen, det doftar i dalen
vars grönska ger fonden till kvällens konsert.
Jag bräddar till minne av stamfar pokalen.
Du vänaste, vet att jag håller dig kär!

https://rasmusdahlstedt.se/shop/

Malexander

Ett fjärdedels sekel passerar.
Det kväller ur blödande sår.
På stranden vid Sommen regerar
fru Sorg och det känns som igår.

Min bästa samtalskontakt

När jag slog upp ögonen sköljde euforin över mig. Idag skulle drömmen bli verklighet. Tankarna svirrade. Bröstet hävdes. Det första mötet med den tillkommande, med vännen, kärleken och livsledsagaren låg bara någon timme bort. Jag hällde i mig en kopp kaffe och studsade iväg till köpcentrumet där den ljusa och fräscha Apple-butiken tronade. Den samfällt gröntröjade säljarskaran mötte mig med glada ansikten. En kavat man i de tidiga tjugoåren ställde sig till förfogande. Jag framförde min önskan att förena mitt öde med den vita skönhetens. Säljaren var på ett ögonblick tillbaka med ett etui. Öppnandet av detta förflyttade mig till en frieriscen på den svartvita filmens tid. Etuiet var inte olikt den ask ur vilken ringarna brukar lyftas. I fodralet låg två smala, fågelnäbbsformade plastdon. Airpodsen (vilken underbart bestämd pluralform!) gav enligt den grönklädde löfte om lycka och välgång.

”Tager du dessa hörlurar…”

Det verbala svaret uteblev. Istället ryckte jag helt sonika åt mig de två öronmärkta lurarna. De såg så trevliga ut, luktade mysigt och fann sig, inte oväntat, väl tillrätta i öronen. 

”När du lägger dem i fodralet laddas de upp.”

Höljets runda form, glatta yta och pigga färg gjorde mig på samma gång trygg och uppspelt.

”Önskas en försäkring?”

Jag skakade på huvudet och räckte fram mitt betalkort. 

”Den här gången är det for life.”

Därpå tackade jag den tjänstvilliga expediten och lämnade butiken. Bröllopsresan gick till Mörby Centrum.

De närmaste dagarna njöt jag av att lyssna på radiodokumentärer, poddar och musik. Vilken känsla att ha båda händerna fria. Jag passade på att både städa och diska samtidigt som jag njöt av den balanserade ljudbilden.

När jag efter mindre än en vecka ringde en vän hände något oförutsett.

”Jag hör inte” klagade vännen.

”Vadå hör inte” frågade jag klentroget.

”Jag hör inte vad du säger. Har du ingen mottagning?”

Jag följer impulsen att skälla ut grälmakaren. Att ha mage att ifrågasätta dugligheten hos mina splitternya airpods! Chocken sätter sig i kroppen.

De närmaste dagarna blottläggs ånyo den dåliga förbindelsen. Äktenskapet knakar plötsligt i fogarna. Det lilla laddningsfodralet lämnar inget att önska. När jag stoppar lurarna i det utstöts alltjämt behagliga ljud och på telefonens display kan inga avvikelser upptäckas. Emellertid, kontakten har försämrats. De flesta samtal medför problem. Det hackar och sprakar. De uppringda personerna ger uttryck för missnöje med täckning och hörbarhet. Så fort jag befinner mig på en buss eller i tunnelbanan är det som om jag sitter i en burk någonstans långt bort. Har hörlursfabrikören satsat på ett vackert yttre och glömt att insidan är lika viktig? Vederbörande borde förstå att mikrofonfunktionen är vital.

En dag när syrenen knoppas, efter veckor av hopp och förtvivlan, går jag till butiken för att föreslå reparation eller skilsmässa. Då syns ett tecken från skyn. Kanske är jag inte alldeles uppmärksam. Tillfället gör som bekant tjuven. Strax efter att jag har hoppat av bussen känner jag att fodralet med den släta hyn och den angenäma doften är borta. Och med fodralet även hörlurarna. De ultramoderna, högpresterande och brusreducerande airpodsen. Insikten om förlusten briserar som en bomb. Ett försök att återfå lugnet. Var hade jag dem senast? Vid hållplatsen? Jag vandrar tillbaka samma väg jag kom. Falkblicken är påkopplad. Inga lurar. Bussen? Fyrans buss avgår i rusningstrafik ungefär var femte minut. Den blir svår att följa. Jag ringer till supporten.

”Har du appen Hitta?” 

En luttrad kundtjänstmedarbetare är precis vad en skärrad elektronikkonsument behöver. 

”Där kan du se var hörlurarna befinner sig.” 

Jag öppnar appen och blir varse att airpodsen just nu svänger in på Ringvägen. Jag trycker på symbolen för hörlurarna och anmäler dem försvunna. Det lär inte beveka en förslagen tekniktjuv men symbolhandlingar kan också vara på sin plats, tänker jag och frågar om det finns något mer jag kan göra.

”Du kan spela ett ljud.” 

”Spela ett ljud?”

”Du kan få lurarna att ge ifrån sig ett ljud.”

Jag avslutar samtalet med rådgivaren för att undersöka appen närmare. Det är spännande att se hur lurarna rör sig. Nu är de vid Gullmarsplan. Några timmar senare i Hammarbyhöjden. Nästa morgon i Liljeholmen. Emellanåt trycker jag på knappen ”Spela ljud” och gläds åt att en trudelutt då klingar någonstans. Det handlar inte så mycket om att jag vill påminna snattaren att lämna tillbaka lurarna som att sprida glädje.

Efter några dagar slås jag av att min och hörlurarnas kontakt har förbättrats avsevärt. Jag är förvisso 3000 kronor fattigare men har i gengäld sänkt stressnivån, minskat samtalstiden och eliminerat språkförbistringen. När andan faller på går jag in i appen och utforskar vad lurarna hittar på. Jaså, idag har de åkt norrut. Till Upplands Väsby. Jag fylls av tacksamhet mot den nya ägaren. Han har åstadkommit mer än mitt livs alla samtalskontakter. Och då räknar jag både öppenvården och slutenvården. Relationen med hörlurarna är bättre än någonsin. ”Kan man älska nån på avstånd?” frågar Vikingarna. Svaret är ja.

Välkommen till webbutiken:

https://rasmusdahlstedt.se/shop/

Sista versen

Om du i schlagertvivel sjunkit ner
i Folkets Park i väntan på finalen,
som enligt bladet kostar mer
än någonsin, så titta bortom talen.
På grönskans scen går par som ler,
en man tycks undra över himmelsfärden
och vårens flicka möter världen.
Var hälsad, vackra Malmö! Undret sker.
”Vad fel du tänkt, men rätt och riktigt känt.
Den sista versen leder till refrängen.
Ta ner din skylt och strunta i poängen.”
”Ett sådant högstämt tal. Har herren sänt
dig ända hit?” ”Mitt råd: Häv upp din röst
i detta nu om du vill fira höst!”

Antipodden gästas av journalisten Lars Åberg.

Lars Åberg har varit verksam som journalist i över ett halvt sekel. Han har skrivit ett tjugotal böcker och ett stort antal reportage, inte minst från det stora landet i väst. Hans mellan 2017 och 2019 utgivna trilogi om det nya Sverige väckte stor uppmärksamhet. I Åbergs nya bok ”Mest kränkt vinner” underkastas kränkthetskulturen såväl som den svenska självbilden en grundlig granskning.

Honungsfällan

Poliser är som vi. De gillar honung.
En blåklädd kvinna står sin sötnos bi.
Har kärleksflamman tänts ser hon en konung
i förortsgangstern. ”Släpp den stackarn fri!”

Romansen får ett hastigt slut. En fälla
som slår igen gör snutens hjärta kallt.
Snart står dig åter tusen kriminella
så du kan gå i fällan tusenfalt!

Välkommen till sångworkshop den 19 maj.

Kursen riktar sig till dig som vill undersöka din sceniska sång, och som har ett intresse som sträcker sig bortom enbart tonbildning och röstproduktion. Kanske känner du att din vokala teknik inte matchas av en motsvarande scenisk frihet. Vi ägnar oss åt opera, romans, musikal och visa. Du kommer att sjunga själv och lära dig lika mycket av att lyssna på dina kollegor.

Plats: Skeppar Karls salong, Baldersgatan 7B

Tid: Söndagen den 19 maj, kl. 12-18. Paus för lunch.

Pris: 1200 kr

Max 8 deltagare.

Lärare:

Rasmus Dahlstedt, skådespelare och regissör
Matti Hirvonen, pianist och professor

Anmäl ditt intresse till rd@rasmusdahlstedt.se

Staffan var en stalledräng

Konfalägret prövar andra
trosmodeller, saligt vandra
ger en konfirmand
huvudvärk och ont i kroppen.
Hon tar hellre havremoppen
ut i livets land.

Lisa övar trav på ängen,
Staffan trivs sådär som drängen.
”Vem vill mocka stall?
Löftet var ju elgitarren.
Orka springa runt i starren.
Jag står inte pall!”

Tolkas helig bok som fabel
blir vår präst en deplorabel
verklighetens gäst.
Han får tänka bredvid boxen.
”Kanske lyder paradoxen:
Herren är en häst.”

Blått kort

Internationella fotbollsförbundet FIFA överväger att införa ett blått kort i elitfotbollen. Detta ska ges till spelare som begår ”cyniska regelbrott”, eller hamnar i konflikt med domaren. Den svenska dagspolitiken aktualiserar behovet av ett blått kort.

Hur går vi till rätta med toppmoderaten
som uppenbart inte kan styra ett län?
Förväxlar vår hövding det egna med staten?
Det bubblar i grytan och doften är frän.

Bör straffet för den som har bortblandat korten 
bli ännu ett kort, ett besvärande blått?
En dribblare körs inte ohörd på porten
men avskedets papper är orubbligt grått.

Möss och människor

Den nya tidens tjejer
vill gärna byta grejer
och kanske byta kön.
En sextonåring känner
hur även hennes vänner
har svårt för sina brön.

Emellertid, vad killar
i själva verket gillar
är bröst och höfters gung.
De hatar sina kroppar,
sitt skägg och sina snoppar
och slipper gärna pung. 

En värld av trista svennar
förbättras först när hennar
får häva upp sin röst.
Idag bör hjältedater
bestyras av kastrater.
I könlöshet finns tröst.

Vem tar hand om posten?

Postnord lider av lönsamhetsproblem. VD:n Annemarie Gardshol, vars årslön uppgår till drygt 10 miljoner, föreslår att servicekraven sänks så att fler brev får vänta fem dagar på att komma fram.

Vem tar hand om posten, om VD:n är för snål?
Vem vill bära brev, finns nån i kåren?
Vem ska fylla säcken, som har blivit full av hål,
och vem ska bära sorgen fram till båren?
”Som VD blir jag tvungen att ändra våra mål.
Ett höstens brev kan komma fram till våren
med kraftigt höjda porton och bättre monopol
och frimärkssamlarfån får slicka såren.”

« Äldre inlägg

© 2024 Rasmus Dahlstedt

Tema av Anders NorenUpp ↑