Rasmus Dahlstedt

Actor - Writer - Podcaster

Våran bisp.

Våran bisp
är snabb som en visp
att sälla sig till den skara
som har goda skäl
för ett twittergräl.
De onda kan flyga och fara.
När splitet ska sås
så sparar hon inte på krut gunås.
En pose
som följs av talet om hatet.
Religion
så huld
i en tron
av guld
– ett inlån från kalifatet.

I kåpa och mitra, med stav,
förkunnar hon sina biskopskrav
på den som erbjuder tjänster
i stift och församling. ”Varje präst
ska tvingas signera ett manifest
och vara politiskt till vänster.
Liturger som frambär sitt kors ger hals.
Det passar ej alls  
och om någon som kallar sig kristen
är mer frivol
så finns det ju bål.
Vi måste bekämpa bristen
på sann moral
– sjung en koral,
en ny, före slutet av fristen!”

Och menigheten sjöng med så snällt,
fast något gällt.
Av sorg voro rösterna klämda.
Då ser de en kräkla till slut läggas ner.
En kvinna ler
mot sin man som ber
för barnen. De blir inte skrämda.
Man firar Gud,
i templet hörs ljud
av glädje, primas har lämnat.
En himmelsk kör som tar sig för 
att göra det som var ämnat!

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/uppsala/arkebiskopen-gar-i-pension-lade-ned-staven-i-uppsala-domkyrka

Foto: Fredrik Persson/TT

Sandvikenrapport.

Det svenska stålet skärs med varsam hand
av kvällsskiftspersonalen på fabriken.
I Vallhov fälls en pojke, guld blir sand.
På lasarettet räknas han bland liken.

John Blund gör stora ögon på sin rond
i stan som liknar Minnesotas öken.
Hans paraply spänns upp till drömspelsfond.
Mot denna svarta yta stiger röken.

Hur många ska behöva ta en kula
i detta redan alltför långa slag?
På vilken känga bör man byta sula?
Vem vidgår hemmagängets nederlag?

En paradox: Vi skjuter över målet,
men blodet strömmar likafullt ur hålet.

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/gavleborg/trebarnspappan-jesper-hittade-skjutne-16-aringen-i-sandviken

Pappammar.

Ett samkönat halvblod från Molkom
besätter reklamen med folk som
vill kvadda de små.
Vad tänker de på?
Det borde man fråga en tolk om.

Demokraten.

Hon kallar sig den sanna demokraten,
om det kan gynna strävan efter makt.
I kammarn hörs hon väsa ”Jag är staten”.
Ett samarbete heter plötsligt pakt.

Nu får vi åter höra tal om stövlar
för hennes fräckhet känner ingen gräns.
Vår liekvinna trampar på och skövlar
med upphöjt lugn och påstått hög potens.

Förlorar hon i sak så är personen
en självklar post för lyckosam reträtt.
”Jag jagas dygnet runt av twitterhjonen.
Att vara kvinna där är inte lätt.”

Hon höjer rösten, spärrar upp ett öga.
Debattslut ger en frist men hjälper föga.

Vissa träd växer till himlen – till minne av Christopher Rådlund.

”Man skapad är att lida” konstaterar Birger Sjöbergs bodbiträde vid anblicken av ”Dödens ö”. Christopher Rådlund tycktes betrakta Böcklins tavla med mer av yrkesmannens kyliga objektivitet. Det var som om Christopher inte riktigt tog hotet på allvar. Han kunde, vid behov, alltid kryssa tillbaka till Livets ö, till kurorten i ateljén. I närheten av de vita molnen, de gröna ängarna och den blånande himlen på duken fanns inget att frukta.

För Christopher var livet en fest. Han levde utan tanke på morgondagen. Besöken i Oslo var idel festivitas. Jag sov, när herr Rådlunds glas ännu var halvfullt, gott i ett av rummen i den smala korridoren mellan köket och vardagsrummet i lägenheten på St. Olavs gate. Här firade vi 2016 ett storslaget nyårskalas. Bakruset lindrades av frisk luft och ögonfägnad i Vigelandsparken.  

Mötena i Stockholm blev på samma sätt till högtider. Efter att Christopher tagit in på Hotell Örnsköld på Nybrogatan gav vi oss iväg till KB. Den portörliknande skisslådan bar han som alltid på axeln. Redan vid Nybroplan hade han kommit i samspråk med någon bekant. En gång missade han nattbussen hem till Oslo, eftersom han prompt skulle slutföra ett konstteoretiskt meningsutbyte med en flanör på Smålandsgatan. Det var en av Christophers styrkor. Han var en utmärkt lyssnare och tog sig tid. En försommardag 2017 spelade vi på Bengt Tornvalls galleri in den kortfilm som skulle få titeln ”Vernissage”.

Jag föreställer mig att Christopher, när han kommer fram till ön, går iland för att ta in på ett lantligt pensionat. Där byter han, för konstrastens skull, omedelbart om till vit linnekostym. Då det är torsdag äter han ärtsoppa och pannkakor i glatt samspråk med de övriga gästerna. Han dricker upp den varma punschen och beger sig till en lämplig utsiktspunkt för att måla plein air. Färgskalan är ljusare. Han finner inom kort sitt motiv.

När Christopher på senare tid tappade lusten att måla avtog även lusten att leva. “Den första januari är städdag”, upplyste du också om i inbjudan till nyårsfesten. En föraning om morgondagen hade du trots allt. Nu är morgondagen här. Plötsligt är festen över. Med sorg mottar jag budet om din avfärd med eftermiddagsbåten.

Lycklig resa, min vän! Glöm inte staffliet!!

Sidbyte.

En Baselpojke fick en dag en racket.
Den har han svingat fram till detta år
med ojämförlig grace. Här följer tacket
till Jolly Roger, vid hans speldags bår.

En schweizisk klocka lik – så spänd din fjäder,
så putsad kronan, vilken skön boett!
Du gick till verket, tämjde hårda väder
och underlag. För dig var allting lätt.

Min kung, som slog så många ess, din pendel
ska svänga – ingen trotsar tidens tand.
Du överskuggar Laver, Borg och Lendl,
men även ur ditt timglas rinner sand.

Den vita sportens störste lämnar banan.
Din gråt är min, jag höjer tennisfanan.

https://www.theguardian.com/sport/2022/sep/24/tears-hugs-and-glory-as-roger-federer-finally-bows-out-from-tennis

Succession.

Det finns en särskild sorts nobless hos britter.
De kan teater, vet att visa vett.
En engelsman är kvick, subtil och vitter.
Han liknar däruti Elizabeth.

Hon tryckte Churchills hand i första akten,
i drottningrollen ställd på världens scen.
En karaktär som aldrig sökte makten
men var beredd på allt inför entrén.

I sjutti år i trofasthet på tronen.
En späd gestalt – som ändå tycktes stark –
med oförfalskad kärlek till nationen.
Applåder, tack! Du var en stor monark!!

Vi anar slutet på en storhetstid
och gläds åt levnad under din egid.

https://www.svt.se/nyheter/utrikes/bild-for-bild-sa-gick-drottningens-begravning-till

Foto: AP/TT

I avskedets stund.

Hon håller gärna fram den raka ryggen,
fast alla ser att hennes rygg är krum.
I elva år har gojan silat myggen
och svalt kameler, kallat klokskap dum.

Så slår hon larm om hatfull retorik
och bruna krafter, sträcker upp ett finger
till tecken för sin murvelstampublik
att hjälpa till när varningsklockan ringer.

Hur länge kan man kasta första stenen
och ändå hållas synd- och ansvarsfri?
En fråga när tant Grön nu lämnar scenen
och gör en tårbemängd triumfsorti.

Nåväl, vi borde låta henne gå.
En pjäs är slut, jag fäller vår ridå!

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/annie-loof-avgar-som-partiledare

« Older posts

© 2022 Rasmus Dahlstedt

Theme by Anders NorenUp ↑