På Gustav Adolfsdagen går tankarna till de i förtid fallna. När krutröken hade skingrats på Delta Gym den 28 mars 2022 stod det klart att Fredrik Andersson fanns bland de stupade.
Jag länkar till min nekrolog över Fredrik. Ingen är som du, min vän!
För att civilkuragepriset ”Ryggraden” även i fortsättningen ska kunna delas ut är vi beroende av frivilliginsatser. Länk nedan till Fredrik D Anderssons Minnesfond. Tack på förhand för ditt bidrag!
”Min var konsten, min var kärleken” sjunger Denise Beck (Floria Tosca) innan hon sjunker ihop i vanmakt. När den sista tonen har förklingat bryter applådåskan ut. Dirigenten Henrik Schaefer tvingas ta en paus innan han kan sätta igång orkestern igen.
Iscensättningen bär Eirik Stubøs signum. Utanverket har eliminerats så att dramat kan träda fram. Scenerierna förefaller skräddarsydda. Nämnda Denise Beck utgör tillsammans med Kjetil Støa (Cavaradossi) och Peter Kajlinger (Scarpia) den andra premiärkvällens välsjungande och välspelande huvudrollstrio på Folkoperan. Efter att exekutionspatrullens blåssextett har lämnat scenen och tragedin fullbordats vet jublet inga gränser.
Dagen efter har jag stämt träff med Eirik Stubø på Folkoperans kontor. I väntan på regissören njuter jag av utsikten över Södermalms takåsar. Marknadschefen Susanne Reuszner gläds åt de fina recensionerna.
– Nu är hälften av höstens biljetter sålda.
Hon räcker över en kopp kaffe. Inte långt senare hör jag en norskklingande röst i korridoren.
– Ursäkta mig! Jag har en ettåring därhemma som är lite krasslig.
Eirik Stubø hälsar glatt, slår sig ner och häller upp ett glas vatten.
– Det är tur att jag inte ska sjunga i kväll, säger han och tar en klunk. Rösten är beslöjad.
Tosca tillhör de operor som oavbrutet sätts upp på scener världen över. Hur vågar man som regissör ta sig an ett sådant verk?
– För mig är det första gången. Den tanken är till hjälp. Jag påminner mig att min roll är att berätta den här historien. Det får gärna vara underhållande, men det räcker ofta att bara berätta. Vad är det som händer och varför händer det just på det här sättet? De skickliga sångare jag omger mig med kommer ofta själva med goda idéer.
Många regissörer jobbar i dag med koncept. Har du något regikoncept som du anlägger på en pjäs eller en opera?
– Jag vet inte riktigt vad det betyder, om jag ska vara ärlig.
Det handlar väl ofta om att man vill säga något om samtiden, med hjälp av ett klassiskt stycke?
– Jag tror inte att det är möjligt. För att citera mystikern Andrej Tarkovskij: ”Min uppgift är inte att lösa mysteriet i pjäsen, men att visa fram det.”
Har du inget behov av att vara originell?
– Att hitta på något som ingen har sett är omöjligt. Jag har upplevt Mozart på ett spa på Kuba. Om det är ett regikoncept så klarar jag mig utan.
Eirik Stubø hostar till och tar en slurk kaffe.
Vad handlar Tosca om?
– Nu när jag jobbar med verket slås jag av hur otroligt mycket känslor vi människor har och hur vi slåss med känslorna för att få det vi vill eller den vi älskar. Att få älska den vi älskar. Hur vi ägnar oss åt allt det där med en enorm intensitet. Och till slut är det över och sedan är det kyrkogården.
Du har lång erfarenhet av att regissera teater men har ”bara” satt upp fyra operor. Vilken är skillnaden mellan teater- och operaregi?
– Det svåraste när man jobbar med en pjäs av Tjechov, Ibsen eller Norén är att avgöra om en scen är snabb eller långsam. Finns det många pauser? Hur ska vi spela den? På operan är det inte så mycket att fundera på. Tåget går. Musiken sätter igång. Man kan påverka den, i diskussionen med en dirigent, men inte så mycket. Det är en snabb scen eller en långsam scen som gäller. Musiken ger svaret.
Hur använder du musik i dina teaterföreställningar?
– När jag var en ung regissör och mycket säkrare på allt avstod jag helst från musik. Jag såg det som en sorts manipulation. Med åren och ökad mognad blev jag klar över musikens sceniska möjligheter. När jag 2012 gjorde Eugene O’Neills Klaga månde Elektra använde jag en hel del musik. Skådespelarna sjöng både jazz och rock. Det var som om det öppnade pjäsen, att den behövde det extatiska som musiken tillför.
Varför saknar orkestern i den här uppsättningen stråkmusiker?
– Jag har arbetat med dirigenten Henrik Schaefer tidigare och har stort förtroende för honom. När han presenterade förslaget, ett arrangemang för blåsorkester, var jag skeptisk. Operan är ju egentligen skriven för en större orkester och en större scen. Jag tycker att Henrik har fått till det på ett fantastiskt sätt. Fler än de 25 musiker som medverkar nu tror jag inte att Folkoperan kan klara av – varken rumsligt eller ekonomiskt.
Tosca är en opera om kärlek och makt. Handlar regi i första hand om kärlek eller makt?
– Om kärlek. Any day of the week. Makt förstår jag mig inte på. Jag förstår att man har makt som teaterchef eller regissör. Men om det är utgångspunkten blir det ganska trista saker, tror jag.
Hur undviker man att korrumperas av makt?
– Som tur är får man som regissör mothugg, inte minst av operachefer, sångare och recensenter.
Hade du, under några omständigheter, kunnat bli en Scarpia?
– Jag tror att vem som helst skulle kunna hamna i en mängd konstiga situationer. På scenen kan Scarpia lätt bli en teaterskurk av billigaste märke. Det är svårt att göra en människa av honom. Han är också en tragisk figur, någon som aldrig fått vara den han vill vara.
Vi reser oss och går ner till scenen för att ta några bilder. Det vilar en ödslighet över spelplatsen. Gårdagens larm är långt borta.
Dina uppsättningar slutar som regel med en nästan tom scen. Tosca är inget undantag.
– Ganska tidigt tänkte jag, helt naivt, att det inte är någon som tror sig titta in i en lägenhet i Wien eller i ett italienskt palats. Jag tilltalas mer av teater som suggestion än som verklighetsbild. För mig uppstår det med sångarna, texten och musiken.
En av dina specialiteter är personregi. Även i den här uppsättningen förefaller sångarna avslappnade. Hur jobbar du med dem?
– Jag tittar och försöker se vad de tycker om med sig själva. Och vad de inte tycker om. Min uppgift är att få dem att bli så bra som möjligt, så fria som möjligt.
Tycker du att du har lyckats?
– Bitvis. Men jag är för nära den här föreställningen nu. Jag måste se den om några veckor, när jag har fått lite distans. Nu tänker jag på allt vi ska uppnå i varje scen. Sitter övergångarna? Svänger det? Är det för hett? För kallt? På en premiär handlar det bara om överlevnad. För mig, i alla fall. En vanlig onsdagkväll kan man gå och titta. Då kan det bli aktuellt med justeringar. Eller så har det blivit bättre.
Hur länge kommer man att vilja sitta i en salong och titta på opera när det finns Netflix?
– Värdet av att vara tillsammans i ett rum – publik och aktörer – kommer alltid att vara stort. Det är något alldeles grundläggande med den aktiviteten. Och en sak som jag har noterat är att publiken inte kommer för koncepten. De kommer för bra berättelser som roar eller upprör.
Är Tosca en bra berättelse?
– När den kommer igång, när alla nycklar är utlämnade, så är den det. Som åskådare vill man följa Tosca, Mario och Scarpia. Man vill bevittna deras kamp. På bara ett dygn nödgas Mario och Tosca att bli vuxna. Det tror jag gör intryck.
Recensenterna verkar överens om att det här är en sevärd föreställning. Vad betyder tidningarnas omdömen?
– Det är alltid roligt med uppskattning. I dag är kritikernas inflytande, på gott och ont, inte lika starkt som när jag började för trettio år sedan.
Fotograferingen avslutas i foajén, i skenet från den nedgående höstsolen. Eirik Stubø ger sig i väg ut i Hornsgatans buller med premiärkvällens glömda presentpåse. Om några veckor – när känslorna har lagt sig – kommer han tillbaka.
Idag fyller Fredrik Sixten år. För tre år sedan hade jag privilegiet att skriva den egensinnige kompositörens memoarer. Lyssna på musiken och läs boken om Fredrik (Valv bakom valv oändligt). Den som vill höra herr Sixten tala om sitt skapande kan även lyssna på den podd vi spelade in hösten 2022.
Mellan 14 oktober och 30 oktober är det HammarÖs. Under denna tid kan värmlänningarna ta del av ett stort antal kulturaktiviteter. Fredagen den 24 kl. 19 blir det teater i kulturhuset.
Eirik Stubø har sedan regidebuten 1994 iscensatt ett stort antal pjäser, såväl klassiker som modernare dramatik. Han har varit chef bland annat på Nationaltheatret i Oslo, Stockholms Stadsteater och Dramaten. 2022 satte han upp sin första opera, Bellinis Norma. Nu är han aktuell med sin andra uppsättning på Folkoperan, Giacomo Puccinis Tosca.
I morgon är det kulturnatt i Uppsala. Välkommen att inleda den tillsammans med mig och Ivar Arpi på fina Övre Slotts Events & Studios. Vi börjar kl. 19.
Pianisten, pianoprofessorn och romanstolkaren Matti Hirvonen har sedan början av 1980-talet framträtt på konsertestrader i Sverige och utomlands. 2014 tilldelades han för sina insatser medaljen Litteris et Artibus.
Hösten 2018 hade jag glädjen att besöka Lund för att i stadens kulturhus Stenkrossen spela ”Visselblåsaren – Vagina Dentata” av Jens Ganman, i regi av Fredrik Hiller.
Det blev en fin kväll. Så gott som alla stadens honoratiores närvarade. På den bild som togs i baren på Grand efter föreställningen framträder i profil den magnifike murveln Per Brinkemo. Rykten gör gällande att herr Brinkemo kommer att närvara även på torsdag om en vecka.
Välkommen till Stenkrossen den 4 september kl. 19 Biljetter via länken!
Då: Tro, hopp och kärlek. Nu: Eftertankens kranka blekhet. Till Stora hotellet i Markaryd kom våren 2013 ett stort antal teaterentusiaster. Det starkaste intrycket gjorde Lessebo-Elvis. En bastant karl i färgglad klänning och höga klackar. Jag hoppas att de åskådare som när det begav sig gladdes åt att lyssna till de rosenkindade gossarna i krogshowen även lockas av att stifta bekantskap med den illusionslöse advokat Bo Wenander den 1 september.
Idag om exakt en vecka startar turnén i Markaryd. Välkommen till kulturhuset kl. 19. Biljetter via länken.
Markaryd är sannerligen en speciell stad. Här grundades den nu världsledande värmepumpkoncernen Nibe. Här föddes sociologimatadoren Göran Adamson Här lever man längst i Sverige. Markaryd är en blå zon. Livsstilen och miljön bidrar till befolkningens långa livslängd och goda hälsa. Man lever tätt över generationsgränserna, har nära kontakt med barn och barnbarn, äter varierat och motionerar. Vad mer kan förklara långlevnaden i Smålands sydvästligaste utpost? Kulturen kanhända? Här finns ett stort teaterintresse och ett livaktigt kulturhus. Vi är mycket glada för att Markaryds Riksteaterförening i samarbete med c/o Markaryd arrangerar turnépremiären av ”Djävulens advokat – bortom rimligt tvivel” den 1 september 2025. Både snapp- och snipphanar är välkomna!
Låt dig muntras upp vid frukostbordet. Lägg ifrån dig tidningen och fyll din kaffekopp. Därefter kan du med fördel ta en promenad eller joggingtur i din nyinköpta, högkvalitativa t-shirt. Beställ muggen och t-shirten via länkarna nedan.
Sollefteå var det nordligaste stoppet på turnén med ”Dödsfällan” 2014. Det blev en fin föreställning med ett kul gäng. I Nipornas stad får man idag dubbla signaler. Molnen är både mörka och ljusa. De värnpliktiga exercerar sedan tre år med liv och lust på kaserngården på I21. Många sjukhussalar står däremot tomma.
Jag minns en man som efter föreställningen på Hullsta Gård i oktober 2014 kom fram och uttryckte sin uppskattning. Det visade sig att han bodde i Rössön tolv 12 mil norrut. ”Inga problem” klargjorde den godmodige ångermanlänningen innan han lämnade salongen och for iväg. Norrlänningarnas teatermoral imponerar!
Många är de ljusskygga typer och märkliga fenomen som figurerar i Per Landins böcker. Nu är han själv, sedan fyra år, en sorts skuggestalt. Idag skulle han ha fyllt 69 år. Per ställde sällan upp på intervjuer. Jag är tacksam för den stund vi delade i december 2020. Nio månader senare var han borta.
Torbjörn Elensky argumenterar väl för ureposets plats i en svensk kanon. Den sommarledige kan lyssna på min inläsning av verket. Vi kommer i mål på 18 timmar, 8 minuter och 7 sekunder!
Läs Elenskys essä och beställ ljudboken via länkarna:
Idag skulle Fredrik Andersson ha fyllt 58 år. Den 28 mars 2022 ändades hans liv på Delta Gym på Hälsingegatan i Stockholm.
Stöd gärna Fredrik D Anderssons minnesfond. Minnesfonden har nu i tre år delat ut civilkuragepriset ”Ryggraden”. För att kunna göra det även i framtiden behöver vi din hjälp.
”Kalabalik i fabriken” kan i dramatiskt avseende jämföras med i Kalabaliken i Bender. Den skickliga ensemblen utvinner kvalificerad komedi ur en intrikat intrig.
Besök Vallarnas Friluftsteater i Falkenberg till och med den 10 augusti.
Hanna Lindblom är sedan 2001 medlem av Advokatsamfundet. Hon anlitas ofta i sexualbrottmål, i egenskap av ombud för företrädesvis män som anklagats för våldtäkt. Många män som idag får fängelse för våldtäkt upplever inte att de begått en våldtäkt. Efter samtyckeslagens införande 2018 har rättssäkerheten på sexualområdet kommit att ifrågasättas.
”Hösten är min vår, ty då öppnas teatern igen” säger Officeren i Strindbergs ”Ett drömspel”. ”Jag drömde om att bli skådespelare” bekänner advokat Bo Wenander i pjäsen ”Djävulens advokat – bortom rimligt tvivel”. Livet blir inte alltid som man har tänkt sig. Såvida inget oförutsett inträffar får ett antal orter besök av föreställningen. Om din hemort inte finns med på listan (nedan) och du plötsligt känner teatersuget, hör av dig med en förfrågan!
Idag är det exakt två månader kvar till turnestart. Skön sommar! Boka biljetter nu så ses vi i höst!
Utställning i vackra Galleri Ladan i Leksand 28 juni – 13 juli. Öppet kl. 13-17 varje dag. Ann-Ki Jones, Eva Holmberg och Manne Dahlstedt presenterar sina alster. Siljegårdsvägen 12.
Imorgon lördag uruppförs i Uppsala domkyrka ”A Nordic Organ Book”. Fredrik Sixten har komponerat 24 stycken, i alla dur- och molltonarter. Fredrik, själv en utmärkt organist, överlåter åt sin amerikanske kollega James D. Hicks att exekvera verket. Den magnifika Åkermanorgeln från 1871 står till Hicks förfogande.
Jag hade glädjen att 2022 skriva biografin över den egensinnige tonsättaren. Den som vill komma närmare människan Fredrik Sixten läser med fördel ”Valv bakom valv oändligt”.
Via länkarna nedan kan du informera dig om konserten, beställa boken samt lyssna på min intervju med Fredrik Sixten som spelades in hösten 2022, i samband med utgivningen av boken.
God lyssning och läsning!
(På bilden syns Fredrik vid orgeln i Sankta Helena kyrka i Skövde)
Ett av bokens kapitel gestaltar tillkomsten av Fredriks genombrottsverk, ”En svensk Markuspassion”. I filmen ackompanjeras min läsning av Fredriks passionsmusik.
Fredrik Sixtens musikaliska gärning är långt ifrån avslutad. Den 28 juni uruppförs i Uppsala domkyrka ”A Nordic Organ Book” – ett nytt unikt orgelverk.
Vad hände egentligen i Karlskrona den 27 oktober 1981? Jag hade glädjen att intervjua Ola Tunander i oktober 2021, med anledning av att hans bok ”Navigationsexperten: hur Sverige lät sig bedras av U 137” kom ut. Ta del av artikeln och lyssna på samtalet via länkarna nedan:
I amerikanska golfen krävs en stark och driven klubbtjej utan darr på handen. Mentala hinder, vatten, vind och park – hon måste även klara bunkersanden.
En svingstat ställer extra höga krav – det gäller särskilt banor i Wisconsin. På Erin Hills har mångas skaft gått av, men vissa tar sin största seger nånsin.
Ett mått av militärisk disciplin behövs om man ska hålla utslagstiden. Var rak och rätt i längd från tee till green! Det sista slaget avgör ofta striden.
Majorskan tar befälet! Heja Maja! Därborta syns den svenska fanan vaja.
Redan 2017 skrev jag i SVD en recension av teaterbiennalen i Norrköping. Redan då handlade det mesta om mångfald. Även därefter har teatervärlden varit fixerad vid mångfald. Den rådande definitionen av mångfald är lika uttjatad som tröstlös. Ju fler personer med icke-svenskt utseende, desto bättre. Någon mångfald av idéer vill mångfaldsförespråkarna inte ha. De syftar på den visuella mångfalden, den som har med kön, hudfärg och sexuell läggning att göra. De vill tala om kroppar. ”Kroppar rasifieras” hävdar de. Diskrimineras, vill de att vi ska tänka.
Det är viktigt med representation, påstår de. Det nya Sverige måste representeras på scenen. Ingen vågar ställa frågan: Varför? Det beror på att mångfaldsivraren då tenderar att höja rösten och låta invektiven hagla. Kritikern tillskrivs ofta åsikter han inte har.
Hur många vita, svarta och bruna bör enligt Ramtin Parvaneh få plats på landets teatrar? Hur många röda, rosa och beiga? När vi ändå är inne på färg får vi inte glömma att form också är en väsentlig faktor. Hur många smala, tjocka och medelstora bör scenen härbärgera? Hur många fyrkantiga? Hur många päronformade? Hur många i dålig form?
Vad tänker Parvaneh om behovet av konstnärlig kvalitet på teatern? Hur värderar han ett meritokratiskt system? I vilken utsträckning gynnar hans idéer den åldrade tragöden, den materialmedvetne scenografen och den socialt inkompetente men hantverksskicklige teatermusikern? På vilket sätt främjar Parvanehs vision teaterbesökarnas upplevelse? Kan vi vara säkra på att mångfaldsaktivisten som får plats på scen inte också där tematiserar sitt mångfaldsengagemang, till publikens bedrövelse.
Faktum är att ”mångfald” det senaste decenniet varit ett av modeorden. Det skulle inte förvåna mig om det är det i kulturbidragssammanhang mest använda begreppet av alla – i konkurrens med ”genusnyfiken” och ”intersektionalitet”. Mångfaldsrelaterade projekt mottar mångmiljonbelopp i stöd. Mångfaldskonsulter skär guld med täljkniv. Det finns alltid en ny handläggare att hota med kontroll av mångfaldsplaner och policydokument.
Publiken må svika teatern – branschen fortsätter med biennalseminarier om mångfald. Rubrikerna är desamma år efter år. Årets scenkonstbiennal äger rum i Östersund och den är inget undantag. Den 6 juni hålls ett mångfaldsseminarium med titeln ”Mångfald på Sveriges teatrar – representation, ansvar och framtid”. Ramtin Parvaneh är moderator. Hur står det till med mångfalden på detta seminarium? Hur är fördelningen mellan mångfaldsvurmare och mångfaldskritiker i den sextett som deltar i diskussionen?
”Att vara rasifierad och verksam inom scenkonst innebär fortfarande ett smalare utrymme”, skriver Ramtin Parvaneh. Vilka belägg har han för sin tes? Han leder själv samtalet om representation på biennalen. Hade jag på denna biennal kunnat arrangera ett seminarium om diskriminering av personer med avvikande mångfaldsuppfattningar? Ett samtal om vårt gemensamma fackförbunds (Scen & Film) besatthet av kön, hudfärg och sexuell läggning?
Vem kommer branschfolket att ge sitt stöd i den här debatten? Vis av erfarenheten från teaterdebatten 2017 förutser jag att mitt inlägg kommer att ogillas. Jag svär i mångfaldskyrkan och det finns inte plats för kättare. Det finns ingen plats för pluralism, blott för mångfaldsfloskler. Förmodligen kommer ett antal teatermakthavare ännu en gång att kräva att man tar avstånd ifrån mig. Det offentliga Teatersverige är och förblir en ekokammare.
”Mångfald är ett ansvar”, betonar Ramtin Parvaneh. En mångfald av utseenden har i min värld inget egenvärde. Teaterns illusionsskapande kraft räcker: På tiljan kan vem som helst bli vad som helst. Att teatern är cool är, som jag ser det, av underordnat intresse. Gastronomin gör teatern bäst i att inte tävla med. Den statsunderstödda teaterns ansvar är att tillhandahålla teater av hög konstnärlig kvalitet. Teatern bör sträva efter att besätta varje position, på och vid sidan av scenen, med den mest lämpade personen – oavsett hudfärg. Den hållningen vägleder oss även i valet mellan unga och gamla på teatern. Så här dags blottläggs den verkliga bristen – bristen på respekt för publiken. Utövarnas självupptagenhet ter sig gränslös. ”Jag ser ut så här – därför ska ni se på mig!” Åskådarna bortses ifrån.
Den som vill starta en mångfaldsteater med egna pengar ska förstås få göra det. Jag välkomnar Ramtin Parvaneh att möta marknaden med sina mångfaldsambitioner. Av våra offentliga medel bör inte en krona gå till så kallade mångfaldsprojekt.
Rasmus Dahlstedt, skådespelare och oberoende teaterproducent
Författaren Torbjörn Elensky har varit aktiv i kulturdebatten sedan mitten av 90-talet. Han har skrivit romaner, operalibretti, dramatik och fackböcker såväl som ett stort antal essäer och understreckare. Nu är han aktuell som guide till samtiden i den nyligen utgivna volymen ”Livet efter framtiden”.
”Ta mig till havet” ropar en kringskuren bilburen från Laholm. Ola Bengtsson, kung av sand i Mellbystrand, öppnar vägspärrarna och konstaterar att sanden är fuktig och hård.
Blått en dag – där har ni Jönssons önskan! Mindre rött – så lyder hans devis! Aversionen avser inte grönskan, fast den gröna elen har ett pris. Om en luthersk färgblindhet ber pågen varje lördag i sin filmaffär. Artig, tjusigt klädd och blond som rågen möter Henrik sina vänner där.
Hälften kvar – vi måste sänka skatten! Vägra tvånget! Dröm om frihetstid! Skånes Stenbeck lyfter glatt på hatten trots att nattens mössor bjuder strid. Kom ihåg att tänka på procenten! Glaset fylls, men sanden rinner ut. Finns en annan riktning än tangenten? Finns en annan, bättre doft än krut?
Även klara solar har en skugga. Dela rättvist mellan liv och död: 50/50. Känn ett majregn dugga! Se hur skyn i kvällen färgas röd. Hälften kvar – nu är din stund på jorden! Måtte himlavalvet öppna sig blått en dag. Må han besanna orden: ”Gosse, du får gärna bo hos mig.”
Det går knappast att se Dan Josefssons och Johannes Hallboms tv-dokumentär Det svenska styckmordet utan att beröras av Thomas Allgéns öde. Han blev känd som ”allmänläkaren” hos svenska folket, utpekad för att ha styckat Catrine da Costa, fråntagen sin läkarlegitimation och förpassad till ett liv i skuggan av ett brott han aldrig dömdes för.
En grå himmel över Kungsbron. Några isflak kämpar i Klara sjö. Allt är som vanligt. En byggjobbare bär en planka på axeln. Lugnet efter stormen. Det är å andra sidan 40 år sedan den drog in. Upp för en trappa, över en innergård, upp en trappa till. Där är dörren. Allgén står det på den. Som om det vore vilket efternamn som helst. En kvinnlig hemvårdare öppnar.
– Thomas är därinne, säger hon.
Hon pekar in i lägenheten och fortsätter med sina göromål i köket. Thomas Allgén sitter i det lilla teverummet. Han väcks ur slummern, finner sig direkt och skrattar till.
– Du kom precis lagom, säger Thomas.
Han greppar tag i rullatorn. På vägen in i vardagsrummet välter han sånär omkull. Efter att ha återfått balansen rullar han fram till fåtöljen.
Dan Josefsson håller da Costa-fallet som den värsta rättsskandalen i modern tid. Hur kom det sig att du drogs in i den?
– Jag har en dotter. Hon föddes på nyårsdagen 1983. Hennes mamma fick efter vår separation för sig att anklaga mig för incest. Saken undersöktes noga och man kom fram till att beskyllningen var ogrundad. Inte långt senare kokade hon ihop att jag skulle ha varit delaktig i styckningen av da Costa.
Varifrån fick hon det?
– Hon läste Aftonbladet, som alla andra. Och ville antagligen jävlas med mig.
Thomas skrockar och tar en klunk Grappo. Då börjar de borra i lägenheten ovanför. Missljudet blandas med italiensk operamusik från en radio i fjärran. Efter en stund lägger sig larmet.
På löpsedlarna kunde man läsa om ”obducenten” och ”allmänläkaren”, det vill säga om dig och Teet Härm. Varför var journalisterna så benägna att skriva om det här, trots att de i det läget nästan inget visste?
– De ville väl sälja lösnummer.
Vad var barnets berättelse?
– Det var inte barnets berättelse. Det var mammans berättelse. Min före detta fru la ord i munnen på vår dotter. Det är bara att lyssna på inspelningarna.
Röststyrkan ökar tillfälligt. Ansiktet får färg.
Din dotter var 17 månader när mordet på da Costa ska ha ägt rum. Hur kommer det sig att barnets berättelse tillmättes bevisvärde?
Thomas Allgén tar ett bloss på sin e-cigarett.
– Teorier om bortträngda minnen var populära på den tiden. Barnpsykiatern Frank Lindblad, som anlitades som expert, menade att berättelsen var trovärdig. Och rätten bedömde att Frank Lindblad också var trovärdig.
Till slut faller domen i tingsrätten. Hur lyder den?
– Oskyldiga till mord, men skyldiga till styckning. Jävla märklig formulering.
I domskälen, som inte kan överklagas, står det att det är ställt utom allt rimligt tvivel att du och Teet Härm styckat Catrine da Costas kropp. Ni förlorar kort därpå era läkarlegitimationer. Saknar du läkeriet?
– Både ja och nej. Min plan var ju att bli hudläkare. Jag hade en fin tid som AT-läkare i Alingsås. Borås och Herrljunga var också toppenställen. Jag får vara nöjd med det.
Det ringer på telefonen.
– Ja, det är Tompa.
Thomas Allgén är en finlemmad man med snälla ögon klädd i blå chinos och röd fleecetröja. Tanken går till Rigoletto i Verdis opera. Narren Rigoletto vädjar till hovmännen om att få tillbaka dottern. Thomas södertugg bryter illusionen. Varifrån kommer hans humor? Hur kan han uppbåda denna stoicism? Vad finns under den lättsamma ytan?
Thomas lägger på luren.
Har du inget hämndbegär?
– Nej, jag är inte lagd för sånt. Har du sett blommorna?
Han nickar i riktning mot ett fång rosor i en vas.
– Det är från en hemlig beundrare.
Thomas Allgén kluckar. Skrattet övergår i hosta.
– Kronisk bronkit, konstaterar han. När hostattacken är avvärjd har leendet återvänt till hans läppar.
Har du fått några andra reaktioner på dokumentären?
– Massor av uppskattning. Vänliga brev. I julas låg det högar med kort i tamburen.
Vad tycker du själv om serien?
– Välgjord. Bra klippt. Jag är väldigt tacksam mot Dan Josefsson och grabbarna i filmteamet.
Mellan 2002 och 2008 arbetade Anders Agell, professor i civilrätt, för din och Teet Härms sak. Han försökte förmå regeringsrätten att bevilja er resning. Hur gick det?
– Anders Agell gjorde ett tappert försök. Mottagligheten för hans argument var inte den bästa.
I samma veva begärde du och Teet Härm 20 miljoner vardera?
– Jag räknade ut att det var så mycket pengar vi hade gått miste om. Uteblivna inkomster.
Du är 75 år. Hur ser framtiden ut?
–Jag har räknat ut att jag borde ha cirka 20 år kvar. 95 är en bra ålder att kasta in handduken.
Kvinnan från hemtjänsten vinkar och går för dagen.
Efter Dan Josefssons och Johannes Hallboms dokumentär har debatten vaknat. Nya röster har höjts. Röster som kräver att ni får upprättelse. Staten har möjlighet att ex gratia, av nåd, i efterhand skipa rättvisa. De oskyldigt dömda pojkarna i Kevin-fallet i Arvika mottog retroaktivt en miljon kronor. Vore det rimligt att också du och Teet Härm visades nåd?
– Det kan man tycka. Men det är inte jag som bestämmer det.
Hur ser din önskelista ut i dag?
– Den är kort. Pengar kan jag avstå ifrån. Men jag skulle gärna träffa min dotter. Det var 40 år sen sist. En sista blick på henne vore inte så dumt.
Vi vilar i den tystnad som säger allt. Jag hämtar semlan från Vetekatten i kylskåpet. Thomas tar en tugga och sköljer ner den med en slurk Grappo. Rigoletto på Kungsholmen ställer ifrån sig assietten. Vad ska hända i tredje akten? In genom fönstret i vardagsrummet når den bleka eftermiddagssolens strålar.
Ola Wong och Fredrik Sixtensson diskuterar i Kvartal Homeros Odysséen. Den som hellre lyssnar på än läser eposet kan ta del av min inläsning av verket, i översättning av Erland Lagerlöf.
Follow Rasmus on