Månad: juni 2024
Välkommen till teatern i höst!
Länk till mer information och biljettbokning:
https://kulturbiljetter.se/evenemang/7221
Nu på lördag den 29 juni blir det föreläsningar, mat, musik och gemenskap i Vilhelm Mobergs anda, i författarens hemtrakter. Jag har glädjen att samtala med Ola Holmgren, professor emeritus i litteraturvetenskap, om hans nyutkomna Mobergstudie ”Synerna och orden”.
Broakulla Folkets Hus är beläget en knapp mil norr om Emmaboda.
Följ länken för mer information och biljettbokning.
Välkommen!
Midsommarvaka i skärgårdens pärla.
Vindarna spelar med Hugo Alfvén.
Kommer du arla, min mö, eller särla?
Daggen lär torka när kvällen blir sen.
Ljushyllta flicka med flätor och fräknar,
sedan jag såg dig i drömmen i fjol
går jag på blomjakt i snåren och räknar.
Vakna och glimma, min uppländska sol!
Majstången kläs medan lunchmaten lagas.
Leken och dansen tar fart och tar slut.
Mannen av folket ser ut som en sagas
herreman sirad i mörkblå syrtut.
Vakan ska tystna i midsommarnatten.
Ute är myggen och flyende hopp.
Vemodet strömmar i Roslagens vatten.
Glöden har slocknat i martallens topp.
I söndags uruppfördes Fredrik Sixtens ”Stabat Mater” i Adolf Fredriks kyrka. Jag hade glädjen att sitta i kyrkbänken. Dirigenten Christoffer Holgersson hinner knappt slå in orkestern och kören förrän smärta och skönhet strömmar ur instrument och strupar. Solisterna Lovisa Huledal och Carl Unander-Scharin vittnar om och ger röst åt frälsarmoderns lidande. Tonsättaren rör sig som vanligt obekymrat mellan melodi och disharmoni. Det musikaliska hoppet står till harpan vars slingor får mig att lyfta blicken. I samma stund lyser solen in genom kyrkfönstret.
Den som vill fördjupa sig i herr Sixtens komponerande och liv kan beställa min biografi över honom. ”Valv bakom valv oändligt – Om tonsättaren Fredrik Sixten” utkom 2022. Länk till boken nedan.
På bilden står bredvid Fredrik dirigenten Christoffer Holgersson. I bakgrunden skymtar Lisa Viguier Vallgårda, till vardags soloharpist i Sveriges Radios Symfoniorkester.
På pendeltåget råder lugn när en grupp unga män i svarta kostymer, vita skjortor och studentmössor kliver på. De slår sig ner och inleder en konversation. Dialogens hörbarhet är god, även för den som befinner sig på vederbörligt avstånd. Ett medelålders par på andra sidan mittgången reser sig demonstrativt och vandrar vidare i vagnen. En med hörapparat utrustad dam i 80-årsåldern låter stickningen falla ner i knät under det att hennes ansikte formar sig till en plågad grimas. Bulldoggen som nyss sov vaknar med ett gny. Övriga resenärer distraheras av smarttelefonaktiviteter. De har hörlurar som endera täcker öronen eller bidrar med brusreducering. Jag överväger handlingsalternativen. Lida och fördra eller konfrontera gruppen? Situationen är inte obekant. Jag ställer rutinfrågorna till mig själv. Besitter de stökiga herrarna våldskapital? Mindre än en genomsnittlig tågvandal. Hur många vittnen finns det? Tre vakna inklusive en hund och en handfull otillräkneliga. Kommer någon till undsättning i händelse av tumult? Sannolikt inte.
Decibelnivån är lika hög som testesteronhalten. Efter en minutlång inre kamp viker jag undan med blicken, sjunker ner på mitt säte och stoppar fingrarna i öronen. ”Trevnaden i kollektivtrafiken är inte mitt ansvar” hummar jag mantralikt, på uppmaning av den livscoach jag sedan en tid konsulterar för att kunna hantera vardagens vedermödor.
”För vi har tagit studäääääntäääääääään”
En gänglig yngling med yvigt hår spränger ljudvallen med sitt bröl. Han höjer sin flaska, tar en slurk, snubblar till och sätter sig ofrivilligt i knät på sin kamrat. Fortsätter så att bröla. I ett försök att ta kommandot över läget visualiserar jag marodörens kommande tio timmar. Jag drar mig till minnes de egna studentskivorna på Kolingsborg och Engelen. Där stod man och drack öl i något hörn – för varje timme allt svettigare – med dunka-dunka-musik dånande ur högtalarna. Några fuldanser, lakritsshots och bratwurstar senare tog man i den gryende morgonsolen tunnelbanan hem och somnade med kläderna på för att ett par timmar senare vakna upp med bakfylleångest och ketchupfläckar på kostymen. Även du, unge man, tänker jag. Även du ska tömma den bittra Kolingsborgskalken och i fylledvalan på tunnelbanan möta den uppgående solen. Vid ändhållplatsen ska du spy i väntan på nattbussen. Vid det laget kommer du att ha en fläck på kavajen. I morgon ska ditt huvud tyngas.
I en kurva faller kvällssolen över den långe drulens ansikte. Jag ser honom i denna solkurva i ett annat ljus. I samma sekund ser jag mig själv i honom. Han ser på mig. Ljudvolymen sjunker. Ansiktet hittar sitt nolläge. Han rättar till mössan. Jag slås av att den unge mannen hade kunnat vara min son.
Om tjugofem år kommer måhända den idag råmande slyngeln att sitta på min plats och förstulet betrakta en hop ungdomar på väg till den sista studentskivan, erinrande sig sin egen gymnasieskolavslutning i syrenernas tid. Kanske förbannar han de omgivande avgångselevernas gränslöshet och hytter med näven. Såvida han inte paralyseras av skräck.
Mellan Årstaberg och Södra station gör sig studenten redo för att lämna pendeln.
”Trevlig kväll, min gosse!”
Jag vinkar åt honom. Han stannar till, som om han uppfattade det högtidliga i stunden. Långsamt, för att låta ögonblicket hinna veckla ut sig, lyfter han handen till en hälsning med en blick som uppenbarar mysteriet. Han går av och försvinner längs perrongen. Tåget sätter fart.
Vi hissar vår flagga, den blåa och gula,
symbolen för Sverige – för frihet från tvång.
För dig endast tar jag, med glädje, en kula.
Stäm upp nu, min blandade kör, till en sång!
En ärla ger hals när hon flyger mot solen
och löjan vill bidra med vattenmusik
vid älven där strömkarlen gnider fiolen
till glädje för sommarens dolda publik.
Det susar i skogen, det doftar i dalen
vars grönska ger fonden till kvällens konsert.
Jag bräddar till minne av stamfar pokalen.
Du vänaste, vet att jag håller dig kär!
Antipodden får besök av civilingenjören, ekonomen och Europaparlamentskandidaten Klaus Bernpaintner.
Den frihetligt sinnade civilingenjören och ekonomen Klaus Bernpaintner är skeptisk till EU-projektet. EU:s klåfingrighet och imperieambitioner hotar enligt honom vårt självbestämmande. Bernpaintner kandiderar nu till Europaparlamentet med målet att ta Sverige ut ur EU.
