maj 2024 - Rasmus Dahlstedt

När jag slog upp ögonen sköljde euforin över mig. Idag skulle drömmen bli verklighet. Tankarna svirrade. Bröstet hävdes. Det första mötet med den tillkommande, med vännen, kärleken och livsledsagaren låg bara någon timme bort. Jag hällde i mig en kopp kaffe och studsade iväg till köpcentrumet där den ljusa och fräscha Apple-butiken tronade. Den samfällt gröntröjade säljarskaran mötte mig med glada ansikten. En kavat man i de tidiga tjugoåren ställde sig till förfogande. Jag framförde min önskan att förena mitt öde med den vita skönhetens. Säljaren var på ett ögonblick tillbaka med ett etui. Öppnandet av detta förflyttade mig till en frieriscen på den svartvita filmens tid. Etuiet var inte olikt den ask ur vilken ringarna brukar lyftas. I fodralet låg två smala, fågelnäbbsformade plastdon. Airpodsen (vilken underbart bestämd pluralform!) gav enligt den grönklädde löfte om lycka och välgång.

”Tager du dessa hörlurar…”

Det verbala svaret uteblev. Istället ryckte jag helt sonika åt mig de två öronmärkta lurarna. De såg så trevliga ut, luktade mysigt och fann sig, inte oväntat, väl tillrätta i öronen.

”När du lägger dem i fodralet laddas de upp.”

Höljets runda form, glatta yta och pigga färg gjorde mig på samma gång trygg och uppspelt.

”Önskas en försäkring?”

Jag skakade på huvudet och räckte fram mitt betalkort.

”Den här gången är det for life.”

Därpå tackade jag den tjänstvilliga expediten och lämnade butiken. Bröllopsresan gick till Mörby Centrum.

De närmaste dagarna njöt jag av att lyssna på radiodokumentärer, poddar och musik. Vilken känsla att ha båda händerna fria. Jag passade på att både städa och diska samtidigt som jag njöt av den balanserade ljudbilden.

När jag efter mindre än en vecka ringde en vän hände något oförutsett.

”Jag hör inte” klagade vännen.

”Vadå hör inte” frågade jag klentroget.

”Jag hör inte vad du säger. Har du ingen mottagning?”

Jag följer impulsen att skälla ut grälmakaren. Att ha mage att ifrågasätta dugligheten hos mina splitternya airpods! Chocken sätter sig i kroppen.

De närmaste dagarna blottläggs ånyo den dåliga förbindelsen. Äktenskapet knakar plötsligt i fogarna. Det lilla laddningsfodralet lämnar inget att önska. När jag stoppar lurarna i det utstöts alltjämt behagliga ljud och på telefonens display kan inga avvikelser upptäckas. Emellertid, kontakten har försämrats. De flesta samtal medför problem. Det hackar och sprakar. De uppringda personerna ger uttryck för missnöje med täckning och hörbarhet. Så fort jag befinner mig på en buss eller i tunnelbanan är det som om jag sitter i en burk någonstans långt bort. Har hörlursfabrikören satsat på ett vackert yttre och glömt att insidan är lika viktig? Vederbörande borde förstå att mikrofonfunktionen är vital.

En dag när syrenen knoppas, efter veckor av hopp och förtvivlan, går jag till butiken för att föreslå reparation eller skilsmässa. Då syns ett tecken från skyn. Kanske är jag inte alldeles uppmärksam. Tillfället gör som bekant tjuven. Strax efter att jag har hoppat av bussen känner jag att fodralet med den släta hyn och den angenäma doften är borta. Och med fodralet även hörlurarna. De ultramoderna, högpresterande och brusreducerande airpodsen. Insikten om förlusten briserar som en bomb. Ett försök att återfå lugnet. Var hade jag dem senast? Vid hållplatsen? Jag vandrar tillbaka samma väg jag kom. Falkblicken är påkopplad. Inga lurar. Bussen? Fyrans buss avgår i rusningstrafik ungefär var femte minut. Den blir svår att följa. Jag ringer till supporten.

”Har du appen Hitta?”

En luttrad kundtjänstmedarbetare är precis vad en skärrad elektronikkonsument behöver.

”Där kan du se var hörlurarna befinner sig.”

Jag öppnar appen och blir varse att airpodsen just nu svänger in på Ringvägen. Jag trycker på symbolen för hörlurarna och anmäler dem försvunna. Det lär inte beveka en förslagen tekniktjuv men symbolhandlingar kan också vara på sin plats, tänker jag och frågar om det finns något mer jag kan göra.

”Du kan spela ett ljud.”

”Spela ett ljud?”

”Du kan få lurarna att ge ifrån sig ett ljud.”

Jag avslutar samtalet med rådgivaren för att undersöka appen närmare. Det är spännande att se hur lurarna rör sig. Nu är de vid Gullmarsplan. Några timmar senare i Hammarbyhöjden. Nästa morgon i Liljeholmen. Emellanåt trycker jag på knappen ”Spela ljud” och gläds åt att en trudelutt då klingar någonstans. Det handlar inte så mycket om att jag vill påminna snattaren att lämna tillbaka lurarna som att sprida glädje.

Efter några dagar slås jag av att min och hörlurarnas kontakt har förbättrats avsevärt. Jag är förvisso 3000 kronor fattigare men har i gengäld sänkt stressnivån, minskat samtalstiden och eliminerat språkförbistringen. När andan faller på går jag in i appen och utforskar vad lurarna hittar på. Jaså, idag har de åkt norrut. Till Upplands Väsby. Jag fylls av tacksamhet mot den nya ägaren. Han har åstadkommit mer än mitt livs alla samtalskontakter. Och då räknar jag både öppenvården och slutenvården. Relationen med hörlurarna är bättre än någonsin. ”Kan man älska nån på avstånd?” frågar Vikingarna. Svaret är ja.