Vers med tanke på refrängen (2024)
”Det här är genialiskt och lågmält. Rasmus dagsverser låter just det otidsenliga möta dagens händelser och denna kontrast stärker och inskärper budskapet. På vers får man läsa språkliga finurligheter och underfundigheter om gängvåld, IT-attacker och den rubbade tid vi lever i, i vårt moderna Sverige. Den chock många av oss befinner oss i – som sett det vi tog för givet gå förlorat – kunde inte tecknats bättre. Format och motiv står i bjärt kontrast och det gör att båda går stärkta ur sammanslagningen. Dagsversen blir nyväckt och motivet träder fram och kräver jämförelse med gårdagen – dagsversens tid. Det är ett resultat som det eviga flödet av de rubriker som dagsverserna kommenterar på inte kan lyckas med. De informerar och avtrubbar oss. Dagsverserna kontrasterar och inskärper.
Briljant.”
Anders Linnard
”Med vilken lätthet, ackuratess, esprit och bildning skriver du inte dina dagsverser! Jag blir och är imponerad!”
Matti Hirvonen
Djävulens advokat – bortom rimligt tvivel (2024)
Bitte Assarmo i Det goda samhället, 2024-09-13
”Det finns stunder när den uppväxandes frågor, undran inför verkligheten, på nytt väcks till liv inom en. När jag var ung, innan ett draperi med texten ”Det är så här så fråga inte” hängts i vägen för denna undran, grubblade jag över varför advokater försvarade människor de måste vetat begått gravt brottsliga handlingar. Ljög de, ljög de medvetet eller var de lurade, förvanskade de sanningen eller undanhöll de bara valda delar av den? Den kristet fostrade flicka jag var förstod inte.
Ok, jag växte upp och klokare blev jag kanske. Juridiken kan vara komplicerad och moralens plats är inte alltid självklar. Just detta är en utgångspunkt för Rasmus Dahlstedts starka enmanspjäs Djävulens advokat – bortom rimligt tvivel som jag igår kväll hade nöjet att se på Aliasteatern i Stockholm.
Förutom några ackompanjerande stämmor är Dahlstedt ensam på scenen i den timslånga monolog han också är författare till. Gissningen att inspirationen till porträttet av den långt ifrån sympatiske brottmålsadvokaten Bo Wenander stått att hämta i en uppmärksammad tingsrättsförhandling våren 2023 är inte långsökt. En ung tvåbarnsfar sköts till döds på ett gym, mördad av ett skott vars måltavla han inte var.
Sådan var verkligheten, så ser också det mål pjäsens Wenander åtagit sig ut. Hans roll är att försvara gärningsmannen – en uppgift väl betald från fler än ett håll. Men, i förberedelserna inför rättegången börjar det knaka i den stöddige framgångsjuristen. Han är en människa, inte bara sin roll. Mordoffret kunde varit hans egen bror. Två barn har blivit faderlösa, en kvinna har mist sin man.
Under en timmes tid konfronteras Wenander med innebörden hos sin yrkesroll – Bo Wenander som ville bli skådespelare men som blev jurist. Rättegångslokalerna kom att bli hans scener, men bortom showandet och vrängandet med verkligheten, finns en verklighet, finns levande människor, finns kanske en … sanning.
Förhållandet mellan sanning och falsifieringar, ett nog så brännande ämne i vår tid, är en av de företeelser Dahlstedt problematiserar i denna pjäs. Liksom korruptionen och den långsamt tilltagande avtrubbningen, accelererad av en upptrappad våldsnivå i samhället. Djävulens advokat är en högst bildad pjäs där åskådaren får frotteras med såväl Dagerman som Dostojevskij och Nya testamentets Matteus. För de musikaliska inslagen (förutom ett kort avslutande operaparti) står den förnämlige sångaren Dahlstedt själv med vackra toner ur Dan Anderssons Omkring tiggarn från Luossa.
Pjäsen är centrerad kring advokatens roll, den kris som uppstår när den inre människan börjar tvivla på den yrkesutövande, den yttre rollen. Den är uppbyggd kring ett rättsfall, dock lämnas utvidgade frågeställningar om samhällets roll, rimliga påföljder osv, i mycket därhän.
Och gott så för innehållet fyller ändå sin timme med råge. Djävulens advokat är en smart och mångbottnad pjäs som inte skriver åhöraren på näsan men som manar till tankar och väcker frågor. Dessutom får man mer än en gång ett gott skratt. Rasmus Dahlstedt är en lysande estradör, man är vaken varje sekund av denna briljanta föreställning som trots sitt tunga ämne får en att lämna teaterlokalen upprymd.”
Karin Tjäder
Rickard Oxfält, 2024-09-27
https://minervablogg.wordpress.com/2025/09/05/djavulens-advokat-bortom-rimligt-tvivel/
Martina Björk, 2025-09-05
https://kulturbloggen.com/?p=198511
Mats Hallberg på Kulturbloggen, 2025-10-25
”Alltså vilken pjäs, vilken föreställning! Ett mästerstycke in i varje detalj, och ja inget tvivel på att så ligger det till, vilket man anar och vet, och det är oerhört skrämmande.”
Inger Hayman
Hemmahörande (2023)
”I den avlägsna brevlådan vid Alboránsjöns strand ligger plötsligt en liten bok — diktsamlingen ”Hemmahörande” av Rasmus Dahlstedt. Boken är tillägnad Fredrik Andersson, som blev offer för gängvåldet vid Odenplan, och bokens titel anspelar på de förändringar som skapar osäkerhet och tvivel på var man hör hemma, eller vad som hör hemma där man tidigare själv hört hemma.
Trots det lilla formatet tar boken tid att läsa; dikternas mångtydighet får läsaren att stanna upp och tänka. Inte minst gör bokens tema att den som befinner sig i ständig bortovaro reflekterar över avlägsenheten, i både tid och rum, där ena delen av det som en gång var hemma omformas av samtidens obevekliga krav på omställning, medan den andra successivt deformeras i minnets irrgångar.
Jag har omsider läst ”Hemmahörande” ett par gånger. Dikterna är korta betraktelser, ögonblicksbilder, men även korta berättelser. Mångtydigheten och svärtan är något man inte kan gå förbi. Referenser till litterära giganter som Boye, Lagerlöf, Tegnér, Gullberg, Martinsson och Gustafsson glimtar till som replipunkter, som lutar texterna mot en större bakgrund.
Jag har några favoriter, som ”Monopolsituation”, ”Fall” (som påminner mig om min mor, som bodde i Helsingfors under kriget, och berättade för mig om när bomberna föll), ”I skogen”, och tragedin i ”Herr Arnes penningar”. De är inte bara tankeväckande, utan Dahlstedt väver in lager på lager av tolkningar och associationer, som gör texterna till en märklig kombination av samtidskommentarer och vardagliga absurditeter. De flesta rycker kanske på axlarna, därför att absurditeten blivit så vanlig att den kanske till och med blivit hemmahörande i tillvaron.
”I skogen” tecknas ett märkligt levnadsöde i allegorisk form. Dikten skildrar två träd, och hur livet och döden gestaltas för dem. ”Herr Arnes penningar” är å andra sidan en betraktelse, med verklighetsbakgrund, om fattigpensionärens försök att trygga sin ålderdom med långa sparbösseplaceringar i en fiatvaluta, som till sist blir värdelös. Det är en historia om värden och en värdegrund som inte längre bär.
En otippad favorit är ”Karlskoga”. Den är för mig nästan självupplevd. Inte i Karlskoga, men i en liten bruksort i Norrland, som jag har sett avlägsna sig allt mer sen jag först kom dit på 50-talet. En sommar, jag tror det var 1970, jobbade jag även på pappersbruket där. Det är sedan länge borta, liksom tegelbruket. Och järnvägsstationen, där stinsen gick och vevade linorna till de mekaniska växlarna, är nedlagd sedan mer än ett halvsekel, och stickspåret ner till bruket har rostat sönder där det inte bröts upp; björkar växer mitt ute på banvallen. Det är precis som i dikten ”Karlskoga”, med den enda skillnaden att jag var med och såg det hända. Jag återkommer fortfarande ibland till minnenas platser, bara för att konstatera att allt som där var hemmahörande under en mer blomstrande tid är borta. Kanske har det inte ens funnits. I alla fall inte för de yngre generationerna, som inte var där och hörde träden falla.
Det finns ett djupt mörker i detta. Inte i förändringen som sådan, ty förändring finns överallt och vi är med och formar den. Mörkret handlar om något annat. Vi tror att vi blir rikare genom livet; kanske framgångsrikare, eller berikade. Men samtidigt är det så mycket som försvinner. Det är inte bara fiatvalutorna som går mot noll, utan den avvecklade verkligheten försvinner lika obönhörligt, med en tydligt observerbar halveringstid. Men det krävs på något sätt ändå decennier för att komma till insikt om förlusten, förändringen och förgängligheten.
I en tid, då alla budskap ska rymmas i en meme eller en soundbite, är Dahlstedts läsvärda ”Hemmahörande” ett spännande alternativ. Det går snabbt att läsa de korta, genomtänkta betraktelserna, men det tar ändå tid att nå fram till tankefigurernas destillat.”
Gustaf Söderlind
”Hej Rasmus!
Jag har nu läst din diktsamling om att höra hemma, dikt för dikt och sida för sida.
Det är en fantastisk diktsamling. Jag tycker mycket om ditt sätt att skriva, pregnant, spetsigt, bittert ibland, vemodigt ibland, alltid med en känsla av att din humor, din stora humor och din syn på livet är närvarande som ett slags resonansbotten.
Jag tackar dig för möjligheten att läsa den och väntar nu på nästa samling. Du är en fantastisk konstnär.”
Peter Örn, författare och tidigare bland annat generalsekreterare för Svenska Röda Korset och vd för Riksteatern och Sveriges Radio
”Perfekt i ton och bild.”
Carl-Göran Ekerwald
Valv bakom valv oändligt – Om tonsättaren Fredrik Sixten (2022)
”Rolig och välskriven”
Dag Sandahl i Kyrklig samling, 2023-01-09
”Rasmus Dahlstedt har skrivit en bok full av charm och humor.”
Einar Askestad i Epoch Times, 2023-01-18
Dagsvärst (2021)
”Dagsvers är inte något för den som vill lägga sig lent mot samtidsandan. Dagsvers kräver syra, humor och pisksnärt på rätt ställe. Det är en genre som passar utmärkt för Rasmus Dahlstedt.”
Gunilla Kindstrand
”Rasmus Dahlstedt visar elegant att samtidens alla kejsare är nakna”
PM Nilsson
”Denna samling, liksom hans (Dahlstedts) tidigare aforismer, kan absolut inte rekommenderas för etablissemangsvurmare med högt blodtryck. Alla andra riskerar däremot att börja dra på smilbanden.
Kort och gott – finurligt, lekfullt, språkligt nyanserat och träffsäkert.”
Rurik Holmberg
Det är skarpt, roligt och träffsäkert, men också giftigt och svart – det är helt enkelt satir när den är som bäst. Rasmus Dahlstedt behöver inte ta till några nödrim eller flamsa till det, han behärskar genren in i minsta detalj och skapar verser som träffar som en knytnäve i solar plexus.
Bitte Assarmo, Det Goda Samhället, 2022-02-12
Prästens sensuella bikt (2021)
”Rasmus Dahlstedt har gjort mycket av rollen som samtidigt maken till den kuvade och älskaren till den skamlösa; tafatt och nöjeslysten, oförstående och listig. Det är jättebra.”
Helana Sigander
Vitsord (2020)
”…koncisa och slagfärdiga verklighetsbeskrivningar – en motkraft till journalistiska utsvävningar och politiskt filibusteri.”
Christopher Jarnvall, Nyhetsbyrån, 2020-12-19
”Dahlstedt fiskar upp enskilda ord och meningar ur babblet, så att vi kan vända och vrida på dem. Det är underfundigt och roligt, men lämnar en bitter eftersmak. Tillsammans tecknar de 154 ordvitsarna en bild av ett offentligt språk i flosklernas klor.
Roligast har man när man öppnar en sida på måfå. Boken skulle fungera som en liten och flärdfritt formgiven coffee table book, som kan sätta igång diskussion.
Att tala sant och meningsfullt är en svår konst, något Dahlstedts humor kan hjälpa oss med. Det finns faktiskt poetisk tyngd i ordvitsarna, annars en humorform med låg status. Det blir roligt och sorgligt på samma gång, och något av en moralitet över maktens tramsande.”
Oskar Hagberg, Nyheter Idag, 2021-04-18
Visselblåsaren – Vagina Dentata (2018)
”Han står ensam på scen och ger en käftsmäll åt det svenska etablissemanget i den nya pjäsen “Visselblåsaren – Vagina Dentata”. I ett farsartat tempo och tolv roller som han ensam besätter i nittio minuter utmanar han allt det som vårt ängsliga samhälle helst inte tar i med tång: Ord man inte får yppa, tankar man inte får tänka.”
Katerina Janouch, Katerina Magasin, 2018-09-03
”Rasmus Dahlstedt är dessutom begåvad med att kunna härma röster och dialekter på ett sådant vis att inte vem som helst skulle kunna göra det i hans ställe… Det är en stor bedrift att föra en monologliknande föreställning under så lång tid som Rasmus gör. Dock ska han ha ännu större beundran för att han kan behålla sig lugn i rollkaraktärerna och tappa bort sig, komma av sig och begära replik, utan att tappa fokus eller energi. Dessutom ska det erkännas att jag inte var medveten om att han kunde sjunga och spela på lika hög nivå som sitt agerande. Kom nu inte bara och säga att mannen kan dansa också, för då förlorar vi honom till Assanges hemland USA.”
Lotta Altner på Kulturbloggen, 2018-09-18
Himlaspelet (2017)
”Rasmus Dahlstedt som kung Salomo…ger kungens nattångest en ny innebörd.”
Knis Karin Björklöf i Dalarnas Tidningar 2017-07-21
Söders Hjältar (2016-2022)
”…tills jag upptäckte serien Söders Hjältar på Youtube. Den handlar om Pelle Karlssons försök att i enlighet med vad som anses politiskt korrekt i mentalhygieniskt syfte hjärntvätta sin omgivning…och den är vanvettigt rolig.”
”Pelle Karlsson påminner om en ’High Sparrow’ vandrande på Söders gator i dag. Lika god – men också lika humorlös, manipulativ och kontrollerande.”
Boris Benulic i Easy South 2016-07-11
”Ingen är bättre på att gestalta den politiska korrektheten och den rådande ’normkritiska normen’ än skådespelaren Rasmus Dahlstedt som spelar den oerhört självgode och fyrkantige ”antirasisten och feministen” Pelle Karlsson (PK) från Söder i serien Söders Hjältar”
Aspergerforum 2016-09-25
”Rasmus Dahlstedt spelar Pelle Karlsson så övertygande att jag inte kan avgöra hans syfte…Han spelar med små gester, men eftersom det är satir krävs också svärta i konturerna.”
Stefan Torssell, Nya Tider, 2016
”Hursomhelst är filmen en 4.58 minuters kortfilm, byggd på en dubbel parafras, den ena på Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet, där Max von Sydow (d v s jag) spelar schack med döden i Rasmus Dahlstedts fenomenala tolkning.”
Elisabeth Höglund om Slutspel (avsnitt 37)
Fröken Julie (2016)
”Rasmus Dahlstedt blev hos mig själva essensen av betjänten Jeans själ, ja Rasmus Dahlstedt blev förkroppsligad så pass att det kändes att han verkligen blev Jean.”
Micheles Kindh i sin recension av Fröken Julie i Blaskan 2016-07-10
Dödsfällan (2014)
”Rasmus Dahlstedt har en blandning av en galenskap, något oerhört sårbart samtidigt som det är finurligt. Mycket tilltalande.”
Magnus Westerholm
Nyköpings Gästabud (2013)
”Rasmus Dahlstedt har inte Pär Malmströms vana som Valdemar. Men han ger ungdomlig osäkerhet åt rollen. Och i bästa bemärkelse blir det extra spännande i de scener han medverkar.”
Fride Jansson, Södermanlands Nyheter, 2013-07-01
Farliga förbindelser (2011)
”…talanger som Rasmus Dahlstedt”
Jan Karlsson i Norrköpings Tidningar, 2011-09-19
Dubbelgångaren (2008)
”En i hög grad sevärd föreställning”
Åke Ortmark, om Dubbelgångaren på Teaterstudio Lederman 2008.
”Rasmus är en gudabenådad Sjöbergtolkare.”
Carinne Löfgren-Williams
Follow Rasmus on