Våran bisp är snabb som en visp att sälla sig till den skara som har goda skäl för ett twittergräl. De onda kan flyga och fara. När splitet ska sås så sparar hon inte på krut gunås. En pose som följs av talet om hatet. Religion så huld i en tron av guld – ett inlån från kalifatet.
I kåpa och mitra, med stav, förkunnar hon sina biskopskrav på den som erbjuder tjänster i stift och församling. ”Varje präst ska tvingas signera ett manifest och vara politiskt till vänster. Liturger som frambär sitt kors ger hals. Det passar ej alls och om någon som kallar sig kristen är mer frivol så finns det ju bål. Vi måste bekämpa bristen på sann moral – sjung en koral, en ny, före slutet av fristen!”
Och menigheten sjöng med så snällt, fast något gällt. Av sorg voro rösterna klämda. Då ser de en kräkla till slut läggas ner. En kvinna ler mot sin man som ber för barnen. De blir inte skrämda. Man firar Gud, i templet hörs ljud av glädje, primas har lämnat. En himmelsk kör som tar sig för att göra det som var ämnat!
Det svenska stålet skärs med varsam hand av kvällsskiftspersonalen på fabriken. I Vallhov fälls en pojke, guld blir sand. På lasarettet räknas han bland liken.
John Blund gör stora ögon på sin rond i stan som liknar Minnesotas öken. Hans paraply spänns upp till drömspelsfond. Mot denna svarta yta stiger röken.
Hur många ska behöva ta en kula i detta redan alltför långa slag? På vilken känga bör man byta sula? Vem vidgår hemmagängets nederlag?
En paradox: Vi skjuter över målet, men blodet strömmar likafullt ur hålet.
Hon kallar sig den sanna demokraten, om det kan gynna strävan efter makt. I kammarn hörs hon väsa ”Jag är staten”. Ett samarbete heter plötsligt pakt.
Nu får vi åter höra tal om stövlar för hennes fräckhet känner ingen gräns. Vår liekvinna trampar på och skövlar med upphöjt lugn och påstått hög potens.
Förlorar hon i sak så är personen en självklar post för lyckosam reträtt. ”Jag jagas dygnet runt av twitterhjonen. Att vara kvinna där är inte lätt.”
Hon höjer rösten, spärrar upp ett öga. Debattslut ger en frist men hjälper föga.
Fredrik Sixten har komponerat över 300 verk. Hans musik har framförts i alla världsdelar. Nu är han aktuell i egenskap av föremål för biografin ”Valv bakom valv oändligt”.
”Man skapad är att lida” konstaterar Birger Sjöbergs bodbiträde vid anblicken av ”Dödens ö”. Christopher Rådlund tycktes betrakta Böcklins tavla med mer av yrkesmannens kyliga objektivitet. Det var som om Christopher inte riktigt tog hotet på allvar. Han kunde, vid behov, alltid kryssa tillbaka till Livets ö, till kurorten i ateljén. I närheten av de vita molnen, de gröna ängarna och den blånande himlen på duken fanns inget att frukta.
För Christopher var livet en fest. Han levde utan tanke på morgondagen. Besöken i Oslo var idel festivitas. Jag sov, när herr Rådlunds glas ännu var halvfullt, gott i ett av rummen i den smala korridoren mellan köket och vardagsrummet i lägenheten på St. Olavs gate. Här firade vi 2016 ett storslaget nyårskalas. Bakruset lindrades av frisk luft och ögonfägnad i Vigelandsparken.
Mötena i Stockholm blev på samma sätt till högtider. Efter att Christopher tagit in på Hotell Örnsköld på Nybrogatan gav vi oss iväg till KB. Den portörliknande skisslådan bar han som alltid på axeln. Redan vid Nybroplan hade han kommit i samspråk med någon bekant. En gång missade han nattbussen hem till Oslo, eftersom han prompt skulle slutföra ett konstteoretiskt meningsutbyte med en flanör på Smålandsgatan. Det var en av Christophers styrkor. Han var en utmärkt lyssnare och tog sig tid. En försommardag 2017 spelade vi på Bengt Tornvalls galleri in den kortfilm som skulle få titeln ”Vernissage”.
Jag föreställer mig att Christopher, när han kommer fram till ön, går iland för att ta in på ett lantligt pensionat. Där byter han, för konstrastens skull, omedelbart om till vit linnekostym. Då det är torsdag äter han ärtsoppa och pannkakor i glatt samspråk med de övriga gästerna. Han dricker upp den varma punschen och beger sig till en lämplig utsiktspunkt för att måla plein air. Färgskalan är ljusare. Han finner inom kort sitt motiv.
När Christopher på senare tid tappade lusten att måla avtog även lusten att leva. ”Den första januari är städdag”, upplyste du också om i inbjudan till nyårsfesten. En föraning om morgondagen hade du trots allt. Nu är morgondagen här. Plötsligt är festen över. Med sorg mottar jag budet om din avfärd med eftermiddagsbåten.
En Baselpojke fick en dag en racket, som han har svingat fram till detta år med ojämförlig grace. Här följer tacket till Jolly Roger, vid hans speldags bår.
En schweizisk klocka lik – så spänd din fjäder, så putsad kronan, vilken skön boett! Du gick till verket, tämjde hårda väder och underlag. För dig var allting lätt.
Min kung, som slog så många ess, din pendel ska svänga – ingen trotsar tidens tand. Du överskuggar Laver, Borg och Lendl, men även ur ditt timglas rinner sand.
Den vita sportens störste lämnar banan. Din gråt är min, jag höjer tennisfanan.
