https://www.dn.se/nyheter/sverige/ob-vi-har-inte-kommit-till-ratta-med-problemen/
Månad: november 2017
Inför kvällens utdelning av Stora Journalistpriset noterar jag med sorg i hjärtat att några av våra mest pennalistiska pennor skändligen har förbigåtts. Det är på sikt ett hot mot demokratin. Jag vill härmed harangera några av dem som i det tysta kämpar i osanningens tjänst.
Årets förnyare: Björn Wiman som med oöverträffat magiskt tänkande, monoman Trump-antipati, genom att ta strid för den lilla lögnen har förändrat journalistikens spelregler för all framtid.
Årets röst är Lars Lindström. Denna sävliga stämma kan höras läsa in krönikor som ljudböcker. Att han av en förvirrad redaktör på arbetstid fått tillåtelse att göra detta är en bedrift. Att han i flera års tid har lyckats ta betalt för att skriva samma krönika motiverar i sig ett pris.
Årets avslöjande är att Kristina Lindquist i hårdast tänkbara konkurrens, på DN Kultur, vunnit det interna mästerskapet i misandri.
Årets berättare är Peter Wolodarski. Han tilldelas priset för sitt djärva val av en fabelartad estetik i berättandet av uppbyggliga sagor, för ett konsekvent genomförande av en aldrig avslutad anti-Jimmie-kampanj och för att han med sitt postmodernt inverterade publicistiska credo ”Om detta må ni inte berätta” på rekordtid har gjort DN till en oläslig tidning.
Kvinnorna reser sig mangrant, som en man.
Idiomen våldtar.
Övergreppen begås, förstulet.
Kvinnorna sätter ner foten.
Han försätts på fri fot.
Ett hån är han, liemannen Språket.
Det talas mycket om troll. Men inget om trollmor. De vackraste ord hon känner är ”O aj aj aj aj buff”. Vilket är hennes ansvar? På tidningen sjungs inga vaggsånger. Där berättas för det mesta otäcka och löjliga fabler. Det är i slamgölarna på tidningshuset som trollynglen avlas. Nya sirensånger varje dag. Nya amsagor. Med målet att göra sömnlös. Sömlöst sys de in i tidningen. Splitvisorna. De modernaste av myter. Kostymen sys i det tysta.
Bäste Ian!
Det var en lördag i december förra året. På minuten kl 11.00 dök du upp på Patrik Engellaus kontor. Jag är tacksam för att vi fick den där dagen tillsammans. Att du ville medverka i filmen om det decimerade Luciatåget. Du var en förtjusande om än inte helt lättregisserad stjärngosse. Även om du inte rörde dig med samma lätthet som tidigare kunde man snabbt konstatera att intellektet var intakt. De snärtiga replikerna levererades punktligt. Benägenheten för hyss fanns där. Som enfant terrible hade du få övermän i den svenska offentligheten. En sak är säker, det kommer att bli tråkigare utan dig.
Sov gott!
Genom havets våta dimma
måste amiralen simma
när hans skuta gick på värdegrund.
Amiralen Ankarlund!
