Inspirerad av Magda Gads sommarprogram och journalistiska gärning beger jag mig till trädgårdens utkanter och det mångkultiverade krusbärslandet. En krusning i vattentunnan. Källan vittnar om oroligheter i förortsbusken. Några ”Husbybär” ska ha gått bärsärk. Bland de privilegierade innerstadsbären bara några buskar bort är stämningen tryckt. Gömd i ett bättre bemedlat buskage tar jag bilden. I förgrunden de ljushyade, priviligierade krusbären och de röda, diplomatiska, akademiskt skolade bären. I fonden de mer pigmenterade, krucifierade bären. Jag överhör följande dialog:

Det vita krusbäret: ”Endast Sverige svenska krusbär har.”
Det krucifierade krusbäret: ”Det här är inte Sverige.”
Det vita krusbäret: ”Nähä. Vad är det här då?”
Det röda krusbäret (går emellan): ”Det här är krusbärslandet.”
Det krucifierade krusbäret (till det vita krusbäret): ”Svennebanan. Jag ska plocka dig.”
Det vita bäret: ”Kom då, din lilla bärskit!”
Det röda bäret (Avvärjer åter handgemäng): ”Hörni, vi bär alla på en dröm. Det viktiga är att vi respekterar allas lika krusbärde.”
Det vita bäret: ”Krusbärighet ska det vara. Det där är en felöversättning. Allas lika krusbärighet.”
Det röda bäret: ”Du ska inte komma här och läxa upp mig. Jag har studerat på Södertörnbusken.”

Det röda akademikerbäret snäser och låter därmed förstå att diskussionen är avslutad. I samma ögonblick smäller det till och strax härefter börjar det brinna i en buske på gränsen till kållandet. Röken stiger mot himlen. Jag tar skydd i den närbelägna jordkällaren.