Om en tid, när Pastor Wiehe och hans då lite frusnare orkester får för sig att ”åka på utlandsturné på obestämd tid” undrar jag om refrängen ”Släpp ut mig” före avresan kommer att sjungas med samma frenesi på bästa sändningstid i ett ”Debattprogram” i Public Service. Eller om instrumenten då har stämts ner och sortin görs bakvägen? Är det rentav risk att hela ”argumentationen” uteblir? Vad ska vi i ett sådant läge göra för dessa våra minsta bröder? Förutsatt att den kollektiva retrograda amnesin ännu inte föreligger.