Den etniska krusbärskonflikten fördjupas under natten. En religiös dimension tillkommer. Representanter för det statsbärande skiktet syns inte till men vid tvåtiden dyker en ekumeniskt orienterad präst upp för att hugsvala de bär som flytt från andra krusbärsland, undan förföljelse och trakasserier. Jag vill så gärna vara en modig reporter och gläntar försiktigt på dörren till jordkällaren. Ljudet av skottlossning. Krusbilar brinner. Själasörjaren anländer till ett fullt utvecklat krusbärskrig och kan blott uppmana församlingen att vända sig mot krucifixet. Här och nu inser jag att krigskorrespondentens kall inte är mitt. Jag bländas av ljuset från branden. Stelnar till vid åsynen av de förkolnade buskarna och bären. Vill fly från kriget. Känner mig inte trygg bland potatisar och äpplen. I denna förödelsens stund uppenbarar sig oväntat Willy Kyrklunds vålnad. Iklädd en karelsk bärsärk. Eller om det är ett nattlinne. Jag känner mig som Shakespeares Horatio. Misstroget betraktar jag spöket. Till dess Kyrklund med oefterhärmligt, mässande röst utslungar: ”När krusbären utträder ur sin krusbärighet”…längre hinner han inte. Som i ett trollslag faller alla bär från sina grenar. Ett jubel hörs från trädgårdens buskar och träd. Bären låter sig motståndslöst plockas och integreras i saftkokaren. En behållare av rostfritt stål. Där vilar de i tilliten att Saftmaja blir en god moder åt dem alla. Jag häller upp saften på en flaska. Etiketten skriver sig själv. På denna står det: ”KRUSBÄRSSAFT”. Slutet gott, allting gott. Och saften smakar bra.