Actor - Writer - Singer - Podcaster
ARNSTAD; best -en; pl -”er.
allmännare: ahistoriker, engsosse™, splitsåningsman™.
Addendum: Genom en ödets ironi bildar substantivet i enlighet med den tyska grammatiken plural med suffixet -er samt omljud. Kanske inte helt ologiskt med tanke på upphovsmannens fascination för det tyska.
Somliga får fjong
av en krokig stång.
Men en flagga höjande sig rak,
gör den slak.
https://www.dn.se/kultur-noje/man-ska-aldrig-underskatta-kvinnohatet/
Ord måste betyda. En för journalisterna oskriven regel. Undantaget heter Malin Ullgren. Hon går istället på i ullstrumporna som vid det här laget borde vara utslitna. Men det man då inte vet är att de stoppas av en snabbspårssomaliska i DN-huset. Fram till alldeles nyligen. Sedan denna kvinna av Ullgren efterfrågade en text om balkongmord är tjänsten som sömmerska vakant. Krönikor som den länkade har Ullgren skrivit och fått publicerade i DN väl hundrade gånger. Funnes det monomana chauvinister av det täcka könet kunde man misstänka Malin Ullgren. Ingen har heller en sådan fäbless för det icke-falsifierbara som hon. Vän av ordning framhåller kanske att lagen om avtagande marginalnytta borde kunna tillämpas. Men Ullgren inte bara höjer sig över pressetiken. Hon trotsar även den ekonomiska logiken. Och beviljas dessutom gång på gång ansvarsfrihet av en besticklig revisor. Är det så att även Malin Ullgren har ett ansvar för debattklimatet? Ett tidlöst, könlöst ansvar. I så fall borde hon ta det.
Om en tid, när Pastor Wiehe och hans då lite frusnare orkester får för sig att ”åka på utlandsturné på obestämd tid” undrar jag om refrängen ”Släpp ut mig” före avresan kommer att sjungas med samma frenesi på bästa sändningstid i ett ”Debattprogram” i Public Service. Eller om instrumenten då har stämts ner och sortin görs bakvägen? Är det rentav risk att hela ”argumentationen” uteblir? Vad ska vi i ett sådant läge göra för dessa våra minsta bröder? Förutsatt att den kollektiva retrograda amnesin ännu inte föreligger.
Den etniska krusbärskonflikten fördjupas under natten. En religiös dimension tillkommer. Representanter för det statsbärande skiktet syns inte till men vid tvåtiden dyker en ekumeniskt orienterad präst upp för att hugsvala de bär som flytt från andra krusbärsland, undan förföljelse och trakasserier. Jag vill så gärna vara en modig reporter och gläntar försiktigt på dörren till jordkällaren.
Ljudet av skottlossning. Krusbilar brinner. Själasörjaren anländer till ett fullt utvecklat krusbärskrig och kan blott uppmana församlingen att vända sig mot krucifixet. Här och nu inser jag att krigskorrespondentens kall inte är mitt. Jag bländas av ljuset från branden. Stelnar till vid åsynen av de förkolnade buskarna och bären. Vill fly från kriget. Känner mig inte trygg bland potatisar och äpplen.
I denna förödelsens stund uppenbarar sig oväntat Willy Kyrklunds vålnad. Iklädd en karelsk bärsärk. Eller om det är ett nattlinne. Jag känner mig som Shakespeares Horatio. Misstroget betraktar jag spöket. Till dess Kyrklund med oefterhärmligt, mässande röst utslungar: ”När krusbären utträder ur sin krusbärighet”…längre hinner han inte. Som i ett trollslag faller alla bär från sina grenar. Ett jubel hörs från trädgårdens buskar och träd. Bären låter sig motståndslöst plockas och integreras i saftkokaren. En behållare av rostfritt stål. Där vilar de i tilliten att Saftmaja blir en god moder åt dem alla.
Saften är klar på ett ögonblick. Jag häller upp den på en flaska. Etiketten skriver sig själv. På denna står det: ”KRUSBÄRSSAFT”. Slutet gott, allting gott. Och saften smakar bra.
Inspirerad av Magda Gads sommarprogram och journalistiska gärning beger jag mig till trädgårdens utkanter och det mångkultiverade krusbärslandet. En krusning i vattentunnan. Källan vittnar om oroligheter i förortsbusken. Några ”Husbybär” ska ha gått bärsärk. Bland de privilegierade innerstadsbären bara några buskar bort är stämningen tryckt. Gömd i ett bättre bemedlat buskage tar jag bilden. I förgrunden de ljushyade, priviligierade krusbären och de röda, diplomatiska, akademiskt skolade bären. I fonden de mer pigmenterade, krucifierade bären. Jag överhör följande dialog:
Det vita krusbäret: ”Endast Sverige svenska krusbär har.”
Det krucifierade krusbäret: ”Det här är inte Sverige.”
Det vita krusbäret: ”Nähä. Vad är det här då?”
Det röda krusbäret (går emellan): ”Det här är krusbärslandet.”
Det krucifierade krusbäret (till det vita krusbäret): ”Svennebanan. Jag ska plocka dig.”
Det vita bäret: ”Kom då, din lilla bärskit!”
Det röda bäret (Avvärjer åter handgemäng): ”Hörni, vi bär alla på en dröm. Det viktiga är att vi respekterar allas lika krusbärde.”
Det vita bäret: ”Krusbärighet ska det vara. Det där är en felöversättning. Allas lika krusbärighet.”
Det röda bäret: ”Du ska inte komma här och läxa upp mig. Jag har studerat på Södertörnbusken.”
Det röda akademikerbäret snäser och låter därmed förstå att diskussionen är avslutad. I samma ögonblick smäller det till och strax härefter börjar det brinna i en buske på gränsen till kållandet. Röken stiger mot himlen. Jag tar skydd i den närbelägna jordkällaren.
Harmset för att inte säga lätt aggressivt förmanar Stefan Löfvén de som har fräckheten att klandra och utkräva ansvar. Anfall är som bekant bästa försvar och ”Jag tar ansvar för Sverige” ett mantra som vi vant oss att höra Löfvén med emfas uttala i svåra lägen tidigare. Taktiken att bli arg för att skyla över den grövsta försumlighet är möjligen framgångsrik, såvida inte bevisen för sammanbrottet ligger i öppen dager. Kanske är det dags för Löfvén att pröva tanken att ansvarstagande innebär att träda tillbaka. Om inte annat för att slippa utvecklas till en fullfjädrad kontraindikator. Vi måste skapa bättre förutsättningar för personer med höga befattningar att avgå efter haverier.
https://www.etc.se/kronika/darfor-tycker-jag-synd-om-johan-hakelius
Inte ens på sin Greklandssemester är man fredad. Från alla dessa Rasmusar och Hakeliusar. Den intet ont anande sollapande kroppen tvingas lämna vattenbrynet och berövas därigenom sin tyngdlöshet. För att lyssna på dessa tråkiga män. Som upprörs. Dessa på sin image putsande män. Dessa till förvillelse lika manbär. Kan man inte bara få inmundiga sin fava i godan ro? Dricka sin cava utan att störas av dessa svamlande, hoppdansande högermän! Jag återvänder till vattnet. Låter mig omslutas av Medelhavet. Under ytan är allt tyst och skönt.
Halvklart till mulet i Norra Sveland. Men i Grekland lyser solen.
(Svenska Dagbladet 25/6)
Jag står framför det magnifika teaterhuset i Norrköping. På fasaden kan man läsa Esaias Tegnérs devis: ”Förkunna seklers sorg, förkunna seklers glädje.” Det är i slutet på maj. Scenkonstbiennalen och sommaren har samtidigt anlänt till staden vid Bråviken som antar formen av östgötsk idyll. Syrénen blommar. Jag förväntar mig att under denna festival och branschträff par excellence ta del av avantgardistisk spjutspets-scenkonst.
Den första kvällens föreställning är ”Befrielsefronten” av Maria Sveland. En våldtäktsman förgriper sig på Örebros kvinnor. I Svelands fiktion har förövaren cendréfärgat hår. Lo Kauppi gör samma försök att omskapa verkligheten med titeln på sin nyskrivna pjäs ”Vita män våldtar”. Jag förmodar att en sådan titel helt enkelt säljer bättre på den marknad som aldrig utsätts för den riktiga marknaden.
Jag tar en titt i programbladet för att bli klar över vart jag ska gå härnäst för att se teater av högsta klass. ”Fäboland” beskrivs som en matriarkal utopi om kvinnor som arbetar hårt, umgås och har det lite ”gött och mansfritt”. ”Missionären” handlar om lesbiska, kristna missionärer i Västerbotten under 1900-talets första hälft. Mitt val faller på ”Mens”, en föreställning som vänder sig mot det patriarkala samhällets reducerande av den menstruerande kroppen. På väg ut genom dörren efter att ha sett denna föregivet tabubrytande show funderar jag aningen förfrämligad över om jag även ska besöka publiksamtalet om ”föreställningen” ”Mens”. För att där fråga hur man bedömer den konstnärliga kvaliteten i verket. Inser i samma ögonblick att risken att avfärdas som ”mansplainare” och ”högerextrem” är överhängande. Så jag avstår.
Redan efter två uppsättningar närmar jag mig den politiska depressionen. För den som inte får sitt lystmäte av föreställningar erbjuder Scenkonstbiennalen dock även ett stort antal seminarier. Ett axplock av vad jag kan få mig till livs: ”Separatistiskt rum för icke-män”, ”Lesbisk frukost”, ”Vita pratar vithetsnorm”, ”Nation, national, nationalism, nationalscen”. ”Våra historier” diskuterar maktstrukturerna inom Musikalsverige idag. Vilken arbetsmiljö möts du av som yrkesutövande musikalartist och icke-man? ”Den subjektiva tolkningen av skådespelarkroppen”. Fokus ligger här på rasifieringsprocessen och hur skådespelaren tilldelas olika roller av publiken.
Är det jag upplever Scenkonstbiennalen i Norrköping eller introduktionsdagen på grundkursen i kritiska vithetsstudier på Södertörn? Jag känner mig som Dante där jag vandrar genom det identitetspolitiska infernot. Det är lika bra att säga det redan nu. Jag hittar inte min Beatrice bland de livmoderbärare som dväljs på festivalområdet. Därtill är min smak för heteronormativ och könsrollsbevarande.
Letar alltmer febrilt i listan över seminarier: ”Hon ska kännas sexig – ett samtal om kostym och stereotyper”, ”Sverigedemokraterna och kulturpolitiken – hur kan vi göra motstånd”, ”Kön som masker”, ”Normfällor i marknadsföring av scenkonst”, ”De våldtagna primadonnorna – ett samtal om objektifiering, hot och patriarkala strukturer bakom scenen”. ”It’s here, it’s queer – vi tar tempen på den stolta, queera scenkonsten i Sverige”, ”Separatistisk fika för personer som möter rasism”.
Författaren Johan Lundberg skrev hösten 2015 om hur svensk teater kantrade åt vänster. Sannolikt en rättvisande bild då. Idag vet jag inte vad som kan rädda skutan från att kapsejsa.
Jag besöker flera av seminarierummen. Inte oväntat är den könspolitiska propagandan massiv. De intersektionella perspektiven aldrig långt borta. Här frodas den sanktionerade separatismen. Den progressiva sexismen. Den behjärtansvärda rasismen. Likriktningen är total. Är detta vad som menas med ”Vi gillar olika”? De som problematiserar vithetsnormen tycks alltid kunna ses som normkritiker, hur många och inflytelserika de än blir. För att vara maktlösa har de förvånansvärt mycket makt.
Det dröjer till den tredje dagen innan jag ser en ”opolitisk” föreställning. ”Breaking Point” heter den. En man cyklar enhjuling på en lina av hushållspapper. Charmigt och originellt. Antar att den uteblivna problematiseringen av hjulets rondör väcker ont blod hos somliga. Tyvärr har jag redan bokat biljetten hem.
För att teater i sin mest grundläggande form ska kunna sägas existera krävs skådespelare och åskådare. Att det är fler personer på scenen än i salongen brukar anges som skäl för att ställa in en föreställning. Den typen av teaterhändelse lär bli vanligare framöver.
Det är dags att hoppa i livbåtarna.
Esaias Tegnér gråter i sin himmel.
Det välfärdsindustriella kasinokomplexet.
Vinnare och förlorare.
Åtskilliga marker har redan växlats in.
Korten på bordet,
de flesta är solkiga och kantstötta.
https://detgodasamhallet.com/2017/06/22/med-den-humanitara-rumpan-bar/
På uppdrag av Det goda samhället i Göteborg för att träffa polisen Ulf Boström.
”O skam var är din rodnad”, konfronterar Hamlet sin mor Gertrud i Shakespeares drama. Repliken ekar i mitt huvud när jag tar del av, snarare än deltar i, den så kallade kärleksmanifestationen på Sergels Torg söndagen den 9 april. Såvitt jag kan bedöma är de flesta vanliga människor. En minoritet mediesociala känslokannibaler och äppelkäcka fotbollsföräldrar. Två dagar efter terrorattentatet i Stockholm. En önskan att ge uttryck för sina känslor. De formar sina händer till små hjärtan. Barnen följer föräldrarnas exempel. Jag tänker att detta är mig främmande.
Minnet förflyttar mig till barndomens trädgård där jag som sjuåring när jag lekte krig efter att ha blivit fångad i ett bakhåll besvarade elden med ett ”det gjorde inte ont”. Att inte erkänna att man träffats får konsekvenser, i leken och i allvaret.
Neurologen Antonio Damasio gör distinktionen mellan känslor och emotioner. En emotion går inte att dölja – den har en så stark fysisk reaktion att den syns. En känsla finns inuti och går att maskera och ha för sig själv.
Hur ska jag förstå kärleksmanifestationen på Sergels Torg? Har detta med samhällets infantilisering att göra? För tydlighetens skull, jag tror att kärleken och vår förmåga att älska är gränslös och omistlig. Men nu måste väl andra känslor få ha företräde? Varför klär sig ingen i säck och aska? Var är gråterskorna? Var är vreden? Har dessa människor nyligen sett Henrik Schyfferts show ”Var inte rädda”? Handlar det om förnekande? Är detta formande av hjärtan med händerna en metod att hålla en skärande kognitiv dissonans i schack? För nog är det väl så att vi delar känslan om än vi inte kommer överens om hur den ska manifesteras?
Eller är det jag bevittnar symptom på ett utvidgat Stockholmssyndrom? Har relativiseringen urholkat dessa människors rättskänsla? Kan beteendet även ha sin förklaring i att människor idag i hög grad lever sina liv framför datorn, där deras interaktion med omvärlden inskränker sig till att trycka ”gilla” och ”hjärta”? Att de till följd av detta har oxytocin-system som inte hålls i balans med mindre än att tecknandet av hjärtan aldrig upphör? Är majoriteten av de personer jag ser när jag blickar ut över folkhavet i Stockholms centrum sådana som uppfattar världen som i första hand virtuell, inte fysisk?
Kan det vara så att nationalkänslan fordrar att våra viktigaste ritualer inte töms på innehåll? Att företag av högsta vikt och flykt nu inte faller platt? Och mister namnet handling? Det som hänt har hänt i den verkliga världen. På blodigaste allvar. Låt oss erkänna att vi blivit träffade. Sverige har nämligen träffats. Av en giftig pil. I hjärtat.
Var för DGS-TV:s räkning på besök i Hultsfred för att ta reda på varför man har stängt flyktingmottagningen. Resulterade i denna film.
Jens Ganman är en främmande fågel i Facebook-faunan. Med kuslig precision kastande sina vitriol-mangan-indränkta giftpilar. En machete genom ankdammens dyigaste säv. Med sin färgstege tar han sig över taggtrådsstängslen och lyser samtidigt upp de mörkaste prången i vårt allra mest kollektiva undermedvetna.
Gästar Patrik Engellau i DGS-TV för att undersöka hur norrmännen ser på Sverige och svenskarna. Tack till Asle Toje, Björgulv Braanen, Björn Staerk, Elin Ørjasæter, Harald Eia, Hege Storhaug, Ketil Raknes och Kristin Clemet för goda samtal.
