Rasmus Dahlstedt

Actor - Writer - Singer - Podcaster

Sida 36 av 36

Lamentation över en förfelad manifestation

”O skam var är din rodnad”, konfronterar Hamlet sin mor Gertrud i Shakespeares drama. Repliken ekar i mitt huvud när jag tar del av, snarare än deltar i, den så kallade kärleksmanifestationen på Sergels Torg söndagen den 9 april. Såvitt jag kan bedöma är de flesta vanliga människor. En minoritet mediesociala känslokannibaler och äppelkäcka fotbollsföräldrar. Två dagar efter terrorattentatet i Stockholm. En önskan att ge uttryck för sina känslor. De formar sina händer till små hjärtan. Barnen följer föräldrarnas exempel. Jag tänker att detta är mig främmande.

Minnet förflyttar mig till barndomens trädgård där jag som sjuåring när jag lekte krig efter att ha blivit fångad i ett bakhåll besvarade elden med ett ”det gjorde inte ont”. Att inte erkänna att man träffats får konsekvenser, i leken och i allvaret.

Neurologen Antonio Damasio gör distinktionen mellan känslor och emotioner. En emotion går inte att dölja – den har en så stark fysisk reaktion att den syns. En känsla finns inuti och går att maskera och ha för sig själv.

Hur ska jag förstå kärleksmanifestationen på Sergels Torg? Har detta med samhällets infantilisering att göra? För tydlighetens skull, jag tror att kärleken och vår förmåga att älska är gränslös och omistlig. Men nu måste väl andra känslor få ha företräde? Varför klär sig ingen i säck och aska? Var är gråterskorna? Var är vreden? Har dessa människor nyligen sett Henrik Schyfferts show ”Var inte rädda”? Handlar det om förnekande? Är detta formande av hjärtan med händerna en metod att hålla en skärande kognitiv dissonans i schack? För nog är det väl så att vi delar känslan om än vi inte kommer överens om hur den ska manifesteras?

Eller är det jag bevittnar symptom på ett utvidgat Stockholmssyndrom? Har relativiseringen urholkat dessa människors rättskänsla? Kan beteendet även ha sin förklaring i att människor idag i hög grad lever sina liv framför datorn, där deras interaktion med omvärlden inskränker sig till att trycka ”gilla” och ”hjärta”? Att de till följd av detta har oxytocin-system som inte hålls i balans med mindre än att tecknandet av hjärtan aldrig upphör? Är majoriteten av de personer jag ser när jag blickar ut över folkhavet i Stockholms centrum sådana som uppfattar världen som i första hand virtuell, inte fysisk?

Kan det vara så att nationalkänslan fordrar att våra viktigaste ritualer inte töms på innehåll? Att företag av högsta vikt och flykt nu inte faller platt? Och mister namnet handling? Det som hänt har hänt i den verkliga världen. På blodigaste allvar. Låt oss erkänna att vi blivit träffade. Sverige har nämligen träffats. Av en giftig pil. I hjärtat.

Foto: Frankie Fouganthin

Fågelskådning.

Jens Ganman är en främmande fågel i Facebook-faunan. Med kuslig precision kastande sina vitriol-mangan-indränkta giftpilar. En machete genom ankdammens dyigaste säv. Med sin färgstege tar han sig över taggtrådsstängslen och lyser samtidigt upp de mörkaste prången i vårt allra mest kollektiva undermedvetna.

Min storebror och jag

(Autismforum 31 maj 2013)

På en vägg i vårt föräldrahem hänger ett fotografi. På bilden ses min storebror och jag, stående på en berghäll. Vi är båda nakna. Jag är kanske fyra år och min storebror fem. Han är en vacker gosse. Smäcker, har bruna ögon och lockigt hår. Jag är knubbig och blåögd. Mitt hår är rakt. Jag håller min bror runt midjan. Tittar med glad, ovetande blick in i kameran. Min bror ser på sina fingrar. De är precis som stora delar av hans kropp svarta då han kort före fotograferandet varit sysselsatt med att undersöka en kolbit. När detta fotografi för en tid sedan åter hamnade i mitt synfält blev det tydligt för mig vilken symbolik som ryms inom dess ram. 

Vi lekte oss igenom vår tidiga barndom, min storebror och jag. Situationen som för det mesta råder är följande: Jag står först en stund och betraktar honom, på avstånd. Han rör sig hemtamt bland plankor och punkterade cykeldäck, legobitar och stuprännor. Verkar vara i färd med att bygga en sorts maskin. Jag kan verkligen inte säga att jag förstår mig på honom eller det han gör. Men jag dras in i hans lek. Måhända just därför. Vill så gärna vara med. Och det får jag. Jag integreras friktionsfritt i lekandet. Främst till följd av att han inte tar notis om att jag blir del av det. Så leker vi tillsammans. Och ändå inte. 

Vårt förhållande i leksituationen var ojämlikt. På ett bra sätt. Jag kände mig ofta som en fripassagerare. Med på en seglats jag inte borde haft tillträde till. Jag fick stiga ombord på det skepp som egentligen var hans men som blev vårt. Min storebror ger mig inblick i en värld som är rikare och har fler dimensioner än min egen. Han har helt enkelt en enastående förmåga till engagemang och till lidelsefull, kompromisslös lek. I mina ögon är han på samma gång vetenskapsman och konstnär. Ett geni, rätt och slätt.

När vi i dag pratar om det där försöker han beskriva det som ett lagarbete, att jag visst var delaktig. Jag kan inte se det som annat än smicker. Han var en förstklassig befälhavare på skutan. Och jag gjorde en klart godkänd, om än i sanningens namn betydligt mindre viktig insats som lättmatros och passagerare.

Det fanns också en rivalitet mellan oss. Som när vi närmade oss tonåren blev starkare. Ibland skämdes jag för honom. När han var med och spelade ishockey eller fotboll. Det var mina områden. Jag var bra där. Jag hade och har alltjämt åtminstone två goda egenskaper: Bollsinne och sifferminne. Min storebror verkade inte riktigt förstå taktiken, hur man bäst rörde sig över planen och skulle förhålla sig till offside-regeln. Det enda som syntes roa honom på hockeyträningarna var att skjuta slagskott mot sargen. Gällde det att spela tvåmål var han, till skillnad från oss andra, inte särskilt begeistrad.

Jag såg länge som min livsuppgift att bli den slutgiltige vinnaren i loppet mellan oss, mig och min storebror. Jag hade i den leken några trumfkort. När det kom till kontakt med den yttre världen var min kompatibilitet bättre. Jag behärskade i högre grad det sociala spelet. Jag hade en uppfattning om hur den icke-verbala kontakten sköttes. Mitt i de flesta avseenden oklanderliga leverne ledde till goda betyg och vitsord men inbringade till min bestörtning inte några pluspoäng i övrigt. Min slarver till storebror som så uppenbart misskötte skolarbetet, kom för sent i tid och otid och i övrigt mest ägnade sig åt diverse hyss och krumsprång tycktes i mina ögon av våra föräldrar lika högt värderad och älskad. Hur kunde det vara möjligt? Jag upplevde mig ofta som förfördelad, misskänd. 

Så en dag, vid tjugofyra ålder, fick han diagnosen Aspergers syndrom och vi båda svar på en del av de frågor vi, var och en på sitt håll, hade ställt.

Bilden av oss, av mig och min storebror, förefaller i dag mer svårtolkad än då, för trettio år sedan. Skillnaderna tycks mig inte lika stora. Jag har med åren förvärvat en annorlundahet som emellanåt besvärar min omgivning, medan min bror har odlat det välanpassade draget i sin karaktär. Jag är numera mager, medan min bror har lagt på sig några kilo. Han är ofta kortklippt, medan mitt hår som regel uppvisar en ostyrig rufsighet. Mina ögon är dock oförändrat blå. Liksom han alltjämt har kvar sina bruna. Samt lockarna. De för tillfället dolda.

Nyare inlägg »

© 2026 Rasmus Dahlstedt

Tema av Anders Noren — Upp ↑