Sida 34 av 36
Moraliska journalistprisvinnare.
Inför kvällens utdelning av Stora Journalistpriset noterar jag med sorg i hjärtat att några av våra mest pennalistiska pennor skändligen har förbigåtts. Det är på sikt ett hot mot demokratin. Jag vill härmed harangera några av dem som i det tysta kämpar i osanningens tjänst.
Årets förnyare: Björn Wiman som med oöverträffat magiskt tänkande, monoman Trump-antipati, genom att ta strid för den lilla lögnen har förändrat journalistikens spelregler för all framtid.
Årets röst är Lars Lindström. Denna sävliga stämma kan höras läsa in krönikor som ljudböcker. Att han av en förvirrad redaktör på arbetstid fått tillåtelse att göra detta är en bedrift. Att han i flera års tid har lyckats ta betalt för att skriva samma krönika motiverar i sig ett pris.
Årets avslöjande är att Kristina Lindquist i hårdast tänkbara konkurrens, på DN Kultur, vunnit det interna mästerskapet i misandri.
Årets berättare är Peter Wolodarski. Han tilldelas priset för sitt djärva val av en fabelartad estetik i berättandet av uppbyggliga sagor, för ett konsekvent genomförande av en aldrig avslutad anti-Jimmie-kampanj och för att han med sitt postmodernt inverterade publicistiska credo ”Om detta må ni inte berätta” på rekordtid har gjort DN till en oläslig tidning.
Liemannen Språket.
Kvinnorna reser sig mangrant, som en man.
Idiomen våldtar.
Övergreppen begås, förstulet.
Kvinnorna sätter ner foten.
Han försätts på fri fot.
Ett hån är han, liemannen Språket.
Trollmödrarna på Tidningen
Det talas mycket om troll. Men inget om trollmor. De vackraste ord hon känner är ”O aj aj aj aj buff”. Vilket är hennes ansvar? På tidningen sjungs inga vaggsånger. Där berättas för det mesta otäcka och löjliga fabler. Det är i slamgölarna på tidningshuset som trollynglen avlas. Nya sirensånger varje dag. Nya amsagor. Med målet att göra sömnlös. Sömlöst sys de in i tidningen. Splitvisorna. De modernaste av myter. Kostymen sys i det tysta.
Sov gott, Ian!
Bäste Ian!
Det var en lördag i december förra året. På minuten kl 11.00 dök du upp på Patrik Engellaus kontor. Jag är tacksam för att vi fick den där dagen tillsammans. Att du ville medverka i filmen om det decimerade Luciatåget. Du var en förtjusande om än inte helt lättregisserad stjärngosse. Även om du inte rörde dig med samma lätthet som tidigare kunde man snabbt konstatera att intellektet var intakt. De snärtiga replikerna levererades punktligt. Benägenheten för hyss fanns där. Som enfant terrible hade du få övermän i den svenska offentligheten. En sak är säker, det kommer att bli tråkigare utan dig.
Sov gott!
På värdegrund.
Genom havets våta dimma
måste amiralen simma
när hans skuta gick på värdegrund.
Amiralen Ankarlund!
Kejsarens nya kläder är ett par säckiga gympabrallor.
https://www.youtube.com/watch?v=LunHybOKIjU
Vem är chefsmobbare på DN?
Förgäves söker jag efter befattningen på tidningens hemsida. Titeln verkar ha dolts.
Nyspråket vanskapar världen.
Idag skriver jag på Det Goda Samhället om riskerna med det journalistiska nyspråket.
https://detgodasamhallet.com/2017/10/28/gastskribent-rasmus-dahlstedt-nyspraket-vanskapar-varlden/
Publicistiska ambitioner.
Under min studietid sökte jag jobb som korrekturläsare på den stora tidningen i den stora staden. Jag fick då veta att tjugofem år tidigare fem personer på heltid arbetade med korrekturläsning. När jag 2007 erbjöd mina tjänster ansågs rättningar av skrivfel i tidningen kunna göras av en person, på 20%. Denna person hade inte svenska som modersmål. Exemplet nedan är från GP den 24/10. Någon skulle hävda att de negativa konsekvenserna av en alternativ kunskapssyn och felaktiga prioriteringar framträder med viss tydlighet. Men faktum är att en särskrivning inte längre ses som ett problem. Varken tidningsmakaren eller läsaren bryr sig. Vägen är självmålet.
Häxprocesser då och nu.
Att häxprocesserna efter ett uppehåll på 300 år på nytt tagit fart är välgörande. Om man betänker vilka öden dåtidens kvinnor rönte inser man snart att jakten på de manliga häxorna bör intensifieras. Verklig jämställdhet är inte att tala om förrän lika många oskyldiga av nutidens män offrats. Att några fler män drabbades vore inte orimligt. Skulder bör betalas med ränta. Historiska oförrätter ska inte ha någon preskriptionstid.
Närhetsprinciper på Aftonbladet.
Vän av ordning frågar kanske hur det kommer sig att Aftonbladet rapporterar två likartade händelser med till synes samma nyhetsvärde så olika. Det man bör känna till är att tidningens höga ideal om alla nyheters lika värde då och då kommer i konflikt med närhetsprincipen. Aftonbladets tolkning av denna grundsats är att man inte bör skriva om det som kommer för nära.
Mellan katalan och stat.
Vill passa på att rekommendera Per Brinkemos utmärkta ”Mellan klan och stat”. Utan jämförelser i övrigt har jag inspirerad av Per påbörjat en etnografisk studie av spanska samtidsförhållanden. Denna har arbetsnamnet ”Mellan katalan och stat”.
Wimansbarn.
Björn Wiman kallar Donald Trump för mansbarn (sic!). I en förnuftig tid, med en fungerande pressetik, hade detta fått konsekvenser. DN refererar samma dag till analytiker som menar att Trump är frustrerad. Men hur är det med journalisternas frustration över Trump? Vad är det som egentligen är faran? Som utgör hotet mot demokratin? Björn Wimans monomani är känd. Liksom hans alarmism. Det här är emellertid ett nytt lågvattenmärke. Wimans publicistiska ljus har länge flämtat matt. Hans position i den seriekoppling som är det svenska korrespondentkollektivet ter sig bekymmersam. Risken är att vi snart står där med en slocknad journalistjulgran. Jag tänker att det vore farligt, rentav hotfullt.
Talteater.
Vad sägs om att pröva ett talrör istället för ett språkrör i nästa partiledardebatt? Mats Knutson kan när det är dags för Gustav Fridolin likt greven i Fröken Julie ringa i en klocka. Fridolin levererar därefter med fördel, i likhet med Jean, sina repliker i talrörets mynning.
#Vigårinteut
En regnig oktobersöndag är det mysigt att stanna inne.
PIN-kod.
På bokmässan går många omkring med en brosch på kavajslaget på vilken kan läsas: ”För allas lika värde” Jag behöver en PIN-kod.
Ögonblicksbild från Södermalm:
Kornknarr värmer sig med vetekudde och havrelatte på Råggatan.
Tantpolisen.
Tanterna Grön, Brun och Gredelin bör ta över polisarbetet.
För jämställdheten och mångfalden.
Och allas lika rädsla.
Utan allians.
Maken till ohelig, velig allians får man leta efter.
Sprucken i solen, sedan länge.
Ett kadaver för alla att beskåda.
Trolleriet fortsätter ändå,
trots att illusionen är bruten.
http://www.gp.se/ledare/oseriöst-agerat-björklund-och-lööf-1.4636000
Tack Hasse!
En av de första biofilmer jag såg var ”Jim och piraterna Blom”. Denna film bär Hans Alfredsons signum. Här finns plats för det skurrila, i form av de besynnerliga bröderna Adam och Eskil Blom, samt för allvaret. Jag minns framför allt en scen där Kolavippen, spelad av Hasse, på sin flakmoped kör bort de sorgestenar han lyft ur människornas bröst. Mer trösterikt och minnesvärt blir det inte för en liten ängslig gosse. Tack Hasse!
Det svenska undantagstillståndet – flagellantisk omniimpotens
(Trolltekst 5/9)
På Sergels Torg i Stockholm kan man i skrivande stund ta del av konstverket ”Du gamla, du fria”. Det utgörs av en slokande svensk flaggstång. Samtidskonstens verkshöjd i den orgiastiska oikofobins förlovade land imponerar.
Den norska integrationsministern Sylvi Listhaug besökte den 28 augusti Stockholmsförorten Rinkeby. Tanken var att hon där skulle träffa sin svenska motsvarighet, migrationsminister Heléne Fritzon. Denna ställde dock med kort varsel in mötet med Listhaug. Att inte ta debatten vore förstås otänkbart i alla andra länder. I Sverige är strategin emellertid gångbar. Socialdemokraten Karin Wanngård krävde därpå en ursäkt av Listhaug. För att hon hade fräckheten att åka till en plats där Wanngård själv inte vågar sätta sin fot? Henrik Arnstad twittrade åter om ”den norska rasistregeringen” och Alexandra Pascalidou frågade sig i samma medium vad som är farligast, Rinkeby eller Utöya.
En manifestation som i detta nu pågår i det offentliga stockholmska rummet är en sittstrejk med syftet att stoppa utvisningar till Afghanistan. Dessa individers önskan om ett bättre liv är begriplig. Samtidigt är kravet – att lagar efterlevs – oeftergivligt för att vi ska kunna undvika en situation där 70 miljoner människor plötsligt knackar på dörren. Detta dystra faktum låtsas regeringen inte om. Sedan demonstrationen började har representanter för regeringen besökt och kondolerat de protesterande afghanerna. Möjligen enligt devisen: ”Det är häftigt att bryta mot lagen”. På samma sätt som det är häftigt att betala skatt. Det hela har nu pågått i en månad. Utan att Polisen effektuerat några avvisningsbeslut. Den norska läsaren kan behöva påminnas om att vi befinner oss i landet där man inte ställer grupper mot varandra.
Den 31 augusti blev så en polis knivhuggen i nacken. Ett angrepp på hela vårt demokratiska samhälle. En i Sverige helt unik händelse som av något skäl inte uppmärksammas av nyhetssändningarna. Där får inte heller IT-skandalen på Transportstyrelsen plats. Det sannolikt största informationsläckaget från en svensk regering i modern tid. Omständigheten att i en skola i Borlänge en lärare som inte kan svenska undervisar röner inte heller intresse. Skolchefen ser för övrigt detta som en tillgång. När frågan ”Ska Sverige stoppa utvisningarna till Afghanistan?” ställs i statstelevisionens debattprogram tar artisten Mikael Wiehe plats på scenen för att sjunga sin egenkomponerade visa ”Släpp in mig”. Wiehes kampsång benämns av programledaren ”argumentation”.
Hur kommer det sig då att i anden brinnande feminister som Gudrun Schyman och Rossana Dinamarca har lättare för att solidarisera sig med de afghanska unga männen än med de våldtagna och från balkongerna fallande kvinnorna? Kanske för att det är varmare i medialjuset på Medborgarplatsen än på en vindpinad bakgård i förorten. Och hur ska man förstå alla uteblivna signalement? Dagens Nyheter låter den 1 september, dagen efter mordförsöket på polisen, rapportera att den misstänkte gärningsmannen efter illdådet mår ”väldigt, väldigt dåligt”. Något mer får vi läsare inte veta om honom.
Svaret ges av den identitetspolitiska hierarkin. Den enda måttstock vi har kvar. Efter att lagboken spelat ut sin roll. Enligt denna maktordning trumfar etnicitet för tillfället kön. Med andra ord: Att vara en bra anti-rasist ger mer utdelning än att vara en bra feminist.
Att Karin Wanngård på avstånd beundrar Rinkeby är naturligtvis en klen tröst för de människor som råkar bo där, bland de brinnande bilarna i laglöshetens land. När uppvaknandet från den mångkulturella drömmen närmar sig tilltar romantiseringen av förorten. Wanngårds oförsonlighet i uppmaningen till Listhaug: ”Jag hoppas att hon stannar där” (hemma i Norge) är inte desto mindre olycksbådande.
När ska då det intellektuella lättsinnet, de logiska kullerbyttorna och det oförblommerade poserandet upphöra? Twitter-triumviratet Wanngård, Arnstad och Pascalidou lär inte visa någon stake, ens av det könsneutrala slaget. Mer troligt fortsätter de att prokrastinera och relativisera samt när andan faller på kasta smuts på meningsmotståndare.
I Sverige råder undantagstillstånd. Men inget görs. Ty detta tillstånd har blivit regel. Normaliserats. Alla påkallade åtgärder uteblir.
I väntan på resningen vill jag till Norge å mina landsmäns vägnar be om ursäkt för oförskämdheterna. Den dag jag landsflyktig söker asyl i Norge hoppas jag på en rättvis prövning. Det kan bli förr än ni anar, att jag med skälvande röst vädjar: ”Släpp in mig!”
Moderat betoning.
Föredras en:
1) liberal moderat
2) moderätt illiberal
3) lodrät immobil
4) modern lateral
5) immoral illitterat
6) blamerad triol
