Lamentation över en förfelad manifestation.

”O skam var är din rodnad”, konfronterar Hamlet sin mor Gertrud i Shakespeares drama.

Repliken ekar i mitt huvud när jag tar del av, snarare än deltar i, den s.k. kärleksmanifestationen på Sergels Torg söndagen den 9 april.

Såvitt jag kan bedöma är de flesta vanliga människor. En minoritet mediesociala känslokannibaler och äppelkäcka fotbollsföräldrar. Två dagar efter terrorattentatet i Stockholm. En önskan att ge uttryck för sina känslor. De formar sina händer till små hjärtan. Jag tänker att detta är mig främmande.

Erinrar mig hur jag som fiffig sjuåring när jag lekte krig i barndomens trädgård efter att ha blivit fångad i ett bakhåll besvarade elden med ett ”det gjorde inte ont”. Att inte erkänna att man träffats får konsekvenser, i leken och i allvaret.

Neurologen Antonio Damasio gör distinktionen mellan känslor och emotioner. En emotion går inte att dölja – den har en så stark fysisk reaktion att den syns. En känsla finns inuti och går att maskera och ha för sig själv.

Hur ska jag förstå kärleksmanifestationen på Sergels Torg? Har detta med samhällets infantilisering att göra? För tydlighetens skull, jag tror att kärleken och vår förmåga att älska är gränslös och omistlig. Men nu måste väl andra känslor få ha företräde? Varför klär sig ingen i säck och aska? Var är gråterskorna? Var är vreden? Har dessa människor nyligen sett Henrik Schyfferts show ”Var inte rädda”? Handlar det om förnekande? Är detta formande av hjärtan med händerna en metod att hålla en skärande kognitiv dissonans i schack? För nog är det väl så, att vi delar känslan om än vi inte kommer överens om hur den ska manifesteras?

Eller är det jag bevittnar symptom på ett utvidgat Stockholmssyndrom? Har relativiseringen urholkat dessa människors rättskänsla? Kan beteendet även ha sin förklaring i att människor idag i hög grad lever sina liv framför datorn, där deras interaktion med omvärlden inskränker sig till att trycka ”gilla” och ”hjärta”? Att de till följd av detta har oxytocin-system som inte hålls i balans med mindre än att tecknandet av hjärtan aldrig upphör? Är majoriteten av de personer jag ser när jag blickar ut över folkhavet i Stockholms centrum sådana som uppfattar världen som i första hand virtuell, inte fysisk?

Kan det vara så att nationalkänslan fordrar att våra viktigaste ritualer inte töms på innehåll? Att företag av högsta vikt och flykt nu inte faller platt? Och mister namnet handling? Det som hänt har hänt i den verkliga världen. På blodigaste allvar. Låt oss nu erkänna att vi blivit träffade. Sverige har nämligen träffats. Av en giftig pil. I hjärtat.