Allvar eller skämt, frågar Jean sin fröken. Frågan kan ställas även idag. Ingen ser skillnad på duvan och höken, med den svarta humorn, ge dig i lag!
Skynda att skoja innan skrattfesten är över och april har framträtt som grymmaste månad. Skratta nu, det är vad du behöver! Glädjedepån blir inte belånad.
I videobloggens fjärde avsnitt tar Siv upp skandalen i Borlänge, att Jussi Björlingmuseet hotas av nedläggning. Det blir också en kärleksförklaring till Wilhelm Peterson-Berger och en känga till Melodifestivalen.
Likt en Frödingsk Nils Utterman dök du upp till den första repetitionen med bälgspelet under armen. ”Förgasaren är nog trasig” konstaterade du med oljiga fingrar och en min som lät förstå att verkstan inte var något alternativ. Bra karl reder sig själv. Och Storforssonen Nicklas Gustavsson redde sig själv.
Som tonsättare hade du en imponerande bredd. Verkförteckningen rymmer sånger och symfonier, körverk och kammarmusik. Som historieberättare var du likaledes förfaren. Av en händelse kom jag julen 2019 att inför en månghövdad publik spela en föreställning i din hembygd Kväggeshyttan. Efter att ha hört om detta förtäljde du med karaktäristiskt värmländskt idiom hur du och din pappa i slutet av 1970-talet i trakten såg Cornelis. Inklusive kassören och hans fru var ni fem åskådare. Men den godmodige holländaren spelade som vanligt och gav dessutom extranummer.
Vårt enda publika framträdande tillsammans blev konserten i Templet på Östermalmsgatan 69 bara någon månad tidigare, den 26 oktober 2019. Frälsningsarméns motto ”Blod och eld” skymtar i fonden. Jag hör dig uttala dessa ord med tjocka l-ljud. Du hade inte det temperamentet, var mer av en sangviniker, men inget var dig främmande. Ett minne från den dagen är att du med några herrar övar det av dig för ändamålet skrivna arrangemanget av Ulf Peder Olrogs ”På en liten smutsig bakgård”. Trots den knappa tiden och en fyrstämmig manskörs emellanåt påtagliga bekymmer behöll du lugnet.
Så gjorde coronan entré och samarbetsplanerna fick skjutas på framtiden. Sedan kom sjukdomen. Den i sin destruktiva kraft mest ohyggliga.
Genom en ödets nyck blev den sista sång jag sjöng Olle Adolphsons ”Signaturen Karlsson – Evig vår”. Så här i efterhand hör jag den olycksbådande klangen i första versens slutrader: ”Sen såg jag dig aldrig mer.” Vart ska jag nu vända mig med min kontaktannons?
Mina tankar går till de närmast sörjande. Till Nicklas hustru Inese och barnen Arvid och Ingrid. Min sorg bleknar i jämförelse. Jag mister en spelmansvän. De förlorar en man och en far.
Till den som hädankallar en 48-årig tvåbarnspappa har jag en del frågor. Om jag bara får ställa en vill jag förvissa mig om att logiproblemet är löst. Inte minst för att det skulle underlätta den kommande korrespondensen.
”Änglarna, de bor väl i nån sorts studentskehem?”
(I klippet syns den svartklädde Nicklas, som dirigerar och trakterar flera instrument, njuta en stunds vila under det att jag sjunger.)
”Är detta mitt älskade Vetlanda, far? En bärsärk i centrum som svingar sin sabel.” ”Min son, han har lidit förtret, Kandahar gör människan mindre ämabel.”
”Så vad ska vi göra med denne afghan vars håg står till knivhugg och taharrush?” ”Stackarn blir frommare iförd kaftan. Skulden bär den yngre George Bush!”
Tidningen ringer förövarens broder. I Kabul svarar en röst: ”Den lille saknar vår moder, jag tror han behöver tröst.”
”Din bror som bor i staden, skar visst sju på ett torg.” ”Han högg sig en gång i vaden – även det ett uttryck för sorg.”
”Vafalls, du talar om terror?”, ett vittne leds bort av en vakt. ”Stäng av och sätt på, Syntax Error! Så slipper jag visa min makt.”
En infödd med dragning till bandy, från kullen ovanför stan betraktar en döende dandy och inser ”Vi har ingen plan.”
I videobloggens tredje avsnitt reflekterar hovsångerskan Siv Wennberg kring utvecklingen på Konstfack för att därefter recensera SVT-satsningen ”Hjälp! Jag ska gå på opera”. Hon hinner även med att diskutera P1-programmet ”Nedkopplad” och ge några tips på hur man kan klara sig i den digitala tidsåldern. Som vanligt bjuder Sivan på en blandning av vrede och humor.
Den vita t-shirten är inte opåverkad av samhällsutvecklingen. I solidaritet med de underprivilegierade tröjorna väljer den, i de interna dokumenten, att framöver kalla sig t-shirten. För att inte förvilla köparna kommer t-shirten i webshopen att ha kvar sin gamla beteckning ”vit t-shirt”.
I videobloggens andra avsnitt ger hovsångerskan Siv Wennberg uttryck för sin gränslösa kärlek till operan samt sitt missnöje med debatten mellan Peter Hultqvist och Jimmie Åkesson. Sivan avslutar med några goda råd till den tredje statsmakten.
Hovsångerskan Siv Wennberg är en kvinna med starka åsikter. I videobloggens premiäravsnitt pratar hon om abort, mellon och om att det, med ett viktigt undantag, var bättre förr. Mycket nöje!
En januarisöndag, aktörföreningsmöte. Trots fyra dagars varsel, en plikt man gärna sköte. På bordet inga ljus, i salen ingen låga. ”Vad finns för mening i det här?”, de sänkta blickar fråga.
Efter en tyst minut, ett uppdrag blir mig givet – att skriva nekrologen över den som lämnat livet. Det faller sig naturligt att författa en hommage ty riddaren som fallit, vår frände, heter Lars.
Här måste kanske sägas, att bland mina kolleger har få av dem på tiljorna beskärts en större seger än då de spelat i en pjäs av den befarat dystre som kritiker sen skrattat åt och kallat för den ystre.
Jag fattar hastigt pennan, ett företag av vikt. Kan det gå an att välja en tiostrofig dikt? När jag har skaldat färdigt, jag häver upp min röst till läsning av poemet, de sörjande till tröst.
En pjäsförfattares sorti fordrar en replik. Ingenstans så bra logi som på din klinik.
Mången karaktär satt i dödens väntrum. Både sällhet och misär ryms i Farsta Centrum.
Möjligen att detta skratt mitt i allt det svarta ur din höga trollkarlshatt var det mest aparta.
När det gällde dialog var du Platons like. För det mesta stod din håg till motsatsernas rike.
Din fäbless för mörka rum passar nog en grift. Ålägg dig ett pensum – undvik dubbla skift.
Även ett Noréndrama måste nå sitt slut. Evighetens panorama breder ut sig, njut!
Du lämnar en personkrets och upptas i en trängre. Vi mister en kulspets – ack, finge du leva längre!
Liv och dikt ska skiljas, din blir skuggpojkars värld. Jag hoppas resan beviljas. Målet bör hysa en härd.
Tack för all din strävan du, skådespelarn’s vän. Vi iakttar med bävan din dagbok slå igen.
Den långa färd nått natt och du din terminal. Vi gläds åt dramaskatt i luftig läsesal.
På mina vänner scenrävarnas kinder ser jag tårar. Förgänglighets skalpell det bleka anlet fårar. Mot vintersolnedgången vi går i samlad tropp. De flesta alltjämt sorgsna, men inte utan hopp.
Vithetsnormens bäste försvarare låter snökristallerna falla över den maktlösa jorden. Fäster sina Davidsstjärnor på bylsiga vinterrockar. Den punktlige patriarken släpper bomberna över träden. Fryser isarna på sjön, blodet i människorna. Bryter lårbenshalsar, pudrar rädda näsor. Paralyserar, som män i alla tider. Lägger ut ett täcke, en skenbart mjuk struktur, under vilken våldtäkten sker på jungfrulig mark. Oåtkomlig som en skatteflykting. Den oansvarige fadern lämnar fältet och tjällossningens vedermödor åt Drottning Vår. Evigt återkommande för att kräva sin tribut, en plats i januarisolen, med de vitaste, dödligaste, vapen i hölstret.
