Kostymen är plötsligt färdigsydd.
Knappt har den sörjande sett det hända
förrän andaktssalen står gudstjänstprydd
och tempelteknikern har börjat sända.

Det antal som får plats i kyrkan,
en skara snarare än en hjord.
Vid datorn söker menigheten styrkan,
tårar trillar på tangentbord.

Prästhand tänder flamman.
Ljusstakar ställs kring kistan av ek.
Flor och munskydd smälter samman,
färgobalansen gör kantorn blek.

”Tag mig i ditt beskärm”,
snyftar en karantänsenior.
Ögonen är inte vana vid skärm.
Synen svag, men hoppet består.

”Av jord är du kommen”, får han till svar
från den medierade mässan.
Bilden är suddig men rösten klar.
Inverkan menlig på ritgrandezzan.

Att ta farväl av en älskad vän 
i pandemin, ska det ske via länk?
”Måtte vi mötas snart igen!”,
utstöts från virtuell kyrkobänk.

”Jord ska du åter varda”, sprakar.
Det sista som hörs, nåt om dödens kval.
Ensam begravningsgästen vakar
i radioskuggans dal.

Foto: Johannes Frandsen