Vems berättelse? Vems blick?
De slutar aldrig fråga.
Vems förorättelse? Vad fick
ni inte, vilken plåga?”

Så trådes denna dödsdans
på alltmer trötta ben.
I scenlampans glans
syns ansikten av sten.

Nu firas åter dagen,
den åttonde i mars.
Då vet man att klockan är slagen,
man vet att här vankas det fars.

Fast tydligen kallas det drama
om än när det äskas ”Tystnad, tagning”
från barska systrar med miner strama
blir ännu en oönskad genusdragning.

Jag nekar ingen kvinna
den hyllning hon är värd.
En bön, blott: Eftersinna,
ett liv är mer än flärd!

Till dem som tittar själva
och berättar utan prut,
För krutgumma såsom för älva
jag skjuter en salut.