En januarisöndag, aktörföreningsmöte.
Trots fyra dagars varsel, en plikt man gärna sköte.
På runda bordet inga ljus, i salen ingen låga.
”Vad finns för mening i det här? ”, de sänkta blickar fråga.

Efter en tyst minut, ett uppdrag blir mig givet.
Att skriva minnesrunan över den som lämnat livet.
Det faller sig naturligt att författa en hommage,
ty riddaren som fallit, vår frände, heter Lars.

Här måste kanske sägas, att bland mina kolleger
har få av dem på tiljorna beskärts en större seger
än då de spelat i en pjäs av den förmodat dystre
som sedan kritiker beskrivit som den verkligt ystre.

Jag fattar hastigt pennan, ett företag av vikt.
Kan det gå an att välja en tiostrofig dikt?
När jag har skaldat färdigt, jag häver upp min röst
till läsning av poemet, de sörjande till tröst.

En pjäsförfattares sorti
fordrar en replik.
Ingenstans så bra logi
som på din klinik.

Mången karaktär
satt i dödens väntrum.
Både sällhet och misär
ryms i Farsta Centrum.

Möjligen att detta skratt 
mitt i allt det svarta 
ur din höga trollkarlshatt
var det mest aparta.

När det gällde dialog
var du Platons like.
För det mesta stod din håg
till motsatsernas rike.

Med din fäbless för mörka rum
passar nog en grift.
Ålägg dig ett pensum
men undvik dubbla skift. 

Även ett Noréndrama 
måste nå sitt slut.
När evighetens panorama
breder ut sig, njut!

Du lämnar en personkrets
och upptas i en trängre.
Vi mister nu en kulspets,
hos oss finns du ej längre.

Liv och dikt tar skilda vägar,
till skuggpojkarna går din färd.
Jag frågar, som man plägar:
Hur tändes där en härd?

Tack för all din strävan
du, skådespelarns vän.
Vi iakttar med bävan
din dagbok slå igen.

Nu har den långa färd nått natt
och du din terminal.
Vi fröjdar oss åt dramaskatt
i luftig läsesal.

På mina vänner scenrävarnas kinder ser jag tårar.
Förgänglighets skalpell det bleka anlet fårar.
Mot vintersolnedgången vi går i samlad tropp.
De flesta alltjämt sorgsna, men inte utan hopp.

Foto: Claudio Bresciani/TT