Skådespelarnas vän.

En januarisöndag, aktörföreningsmöte.
Trots fyra dagars varsel, en plikt man gärna sköte.
På bordet inga ljus, i salen ingen låga.
”Vad finns för mening i det här?”, de sänkta blickar fråga.

Efter en tyst minut, ett uppdrag blir mig givet – 
att skriva nekrologen över den som lämnat livet. 
Det faller sig naturligt att författa en hommage 
ty riddaren som fallit, vår frände, heter Lars.

Här måste kanske sägas, att bland mina kolleger 
har få av dem på tiljorna beskärts en större seger 
än då de spelat i en pjäs av den befarat dystre
som kritiker sen skrattat åt och kallat för den ystre.

Jag fattar hastigt pennan, ett företag av vikt.
Kan det gå an att välja en tiostrofig dikt?
När jag har skaldat färdigt, jag häver upp min röst 
till läsning av poemet, de sörjande till tröst.

En pjäsförfattares sorti 
fordrar en replik. 
Ingenstans så bra logi 
som på din klinik. 

Mången karaktär
satt i dödens väntrum. 
Både sällhet och misär 
ryms i Farsta Centrum. 

Möjligen att detta skratt 
mitt i allt det svarta
ur din höga trollkarlshatt 
var det mest aparta. 

När det gällde dialog
var du Platons like.
För det mesta stod din håg
till motsatsernas rike.

Din fäbless för mörka rum 
passar nog en grift.
Ålägg dig ett pensum – 
undvik dubbla skift. 

Även ett Noréndrama 
måste nå sitt slut. 
Evighetens panorama 
breder ut sig, njut! 

Du lämnar en personkrets 
och upptas i en trängre. 
Vi mister en kulspets – 
ack, finge du leva längre! 

Liv och dikt ska skiljas,
din blir skuggpojkars värld. 
Jag hoppas resan beviljas. 
Målet bör hysa en härd. 

Tack för all din strävan 
du, skådespelarn’s vän. 
Vi iakttar med bävan 
din dagbok slå igen. 

Den långa färd nått natt 
och du din terminal.
Vi gläds åt dramaskatt
i luftig läsesal.

På mina vänner scenrävarnas kinder ser jag tårar. 
Förgänglighets skalpell det bleka anlet fårar.
Mot vintersolnedgången vi går i samlad tropp. 
De flesta alltjämt sorgsna, men inte utan hopp. 

https://www.svt.se/kultur/lars-noren-ar-dod