Bollhavet.

Flera veckor har debatten
rasat i det vita havet
likt en storm i glas med vatten.
Villfars snart det svarta kravet?

På den bruna ön
pulserar mörkrets hjärta.
Där torgförs färska rön
bland studenter som känner smärta.

Hud är deras bästa färg,
med denna målas fasaden.
De använder både blod och märg
vid förfulandet av staden.

”Vi kämpar mot rasismen”,
famlar en nyutnämnd dekan.
Telefonplansschismen
tjusar hela stan.

Vän av ordning frågar
med en röst av sammet
varför ingen vågar
trotsa lilla lammet.

”Ser ni inte att det är barn
som leker i utställningsrummet?
Kritikern får vatten på sin kvarn.
Vem sanktionerar flummet?

Lärare, görs ingen koll av
vad som släpas in av katten?
När blev högskolan ett bollhav?
Konsten flyr, den stora skatten!”

Vid anslagstavlan i Tellusgången
lyssnar en presumtiv student
ängsligt på klagosången,
undrar vad som har hänt.

Hon hade tänkt att söka sig hit,
med sin förtjusning i måleri,
till hem för insikt och flit.
En flicka. Nu går hon förbi.