Sida 15 av 36

Ros och vestal.

(Bulletin 10/1)

”Tänk att jag städar åt Andersson,
en mestis vid en spis hos Magda Andersson!
Känslan att feja i hennes hus, 
vilket glädjerus!

Ja, jag är papperslös, ryktet är sant
men med en disktrasa går det galant.
Låt mig få rensa i hall och i kök.
Jag är en jäkel på stök.”

”Var inte rädd, lilla gumman,
här är det ingen som ser.
Jobbet är ditt, säg mig summan!
Knussla nu inte, jag ber.”

”Har jag bekänt att jag är illegal?”
”Gnuggar du duktigt i sovrum och sal
kanske jag överser även med stöld,
hård är decembers köld.”

”Ni transpirerar, fru Andersson.
Ni är het, bästa statsminister Andersson.
Får jag kanhända min egen säng,
i en snar refräng?”

”Helvete, snuten, de gör en visit.
Jag som har lovat att du ska va vit.
Tack för din omsorg. Det räcker, lakej!
Vi måste snart säga hej.

Visan om mig, lilla snärta,
snart är den känd i var by.
Räkna med uppslag i Hertha.
Skynda att packa och fly!”

”Magda, jag hörde, du sa ju helt nyss
att vi var vänner och jag fick en kyss.
Om jag ska sticka får du ge mig PUT.”
”Först vill jag ha ditt RUT!”

Klimatklockan klämtar för dig

(Bulletin 8/1)

Ett par timmar före tolvslaget. Jag och några vänner höjer glasen. Vi uttrycker våra önskningar inför det kommande året. Samt våra farhågor. Jag sätter ord på min rädsla för att Björn Wiman på DN för länge har varit stationerad i den globala uppvärmningens epicentrum. Sin moraliska kompass har han inte tappat men hur är det med vätskebalansen? Man kan helt enkelt inte kräva mer än en klimatalarmistisk krönika i veckan av kulturchefen på landets största tidning. Jag inser det. Ändå kan jag inte sluta hoppas.

Knappt har jag somnat in förrän jag väcks av ett ljud från telefonen. Ett ögonblick av yrvakenhet föregår insikten att en ny klimatkatastrofal kolumn av Wiman har publicerats. Det är den enda händelse som föranleder en notifikation. Anblicken av rubriken ”Vad ska man göra? Skrika, skratta eller skita i allt?” får näven att knytas framför bröstet. Jag knyter båda nävarna och börjar pumpa med dem i en oförmodad bicepsträningsrörelse. Glädjen är för stor och energin för hög varför jag också i bästa Tom Cruise-stil måste hoppa upp och ner och strax därpå även vråla rakt ut.

Jag sätter mig i sängen för att läsa. För att njuta. Wiman inleder genialt med Taube för att invagga läsarna i tron att det handlar om kultur. En klimatsmart kontrafaktisk kommentar om Malena Ernmans förment exceptionella tolkning av ”Änglamark” följer. Att det i själva verket är olidligt att höra Ernman tonbilda och waila sönder visan spelar ingen roll. Malena är mor till Greta och ska behandlas som den frälsarinnemoder hon är. Trubadurer med unken kvinnosyn göre sig icke besvär. Efter att på detta passande sätt ha reducerat den knubbige gitarrgossen till ett slagträ i klimatdebatten bryggar Wiman på sedvanligt manér över till andra världskriget. Ett klipp och vi befinner oss plötsligt i krigets inferno, bland de tyska barbarerna. Det är så förbannat skickligt att jag får ståpäls. Trots att Wiman använder sig av greppet i så gott som varje spalt blir jag tagen på sängen. Resten är en formsak. Refererandet till en ny angelägen klimatbok, hyllandet av en ny omistlig klimatfilm, tydliggörandet av klimathotet – allt sådant skriver Björn Wiman i sömnen. Att han ännu en gång lyckas klämma in Trump i texten är dock inget annat än ett konststycke. Med några snabba penseldrag har den fete amerikanen detroniserats. Jag lyfter på min imaginära hatt och tar fram laptopen för att formulera ett tackmail.

Nästan på direkten får jag svar, fastän det är lördag och tidigt. Klimatkorrespondenten svarar inte bara pliktskyldigt. Han berättar öppenhjärtligt om planerna för året. Fler snarare än färre undergångsprofetior kan förväntas. Jag anförtros hemligheten att Wiman har erbjudits posten som klimatalarminister i en förestående klimatkommunistisk regering med målsättningen att återupprätta klimatkalifatet. Därtill aspirerar han på professorsstolen i climate management by fear på Handelshögskolan i Havanna. I maj är han kallad till klimatkonciliet i Konstantinopel. Tillsammans med Disneys arvtagare har han utverkat att det nya inslaget i årets Kalle Anka på julafton blir den japanska animerade filmen ”Min granne Klimatoro”, en uppföljare till en tidigare succé. Som om inte det vore nog har SVT hört av sig med en undran om Björn kan tänka sig att deklamera ”Nyårsklimatklockan” i samband med tolvslaget på Skansen.

Tårar av glädje trillar på tangentbordet. Mörkret skingras. Utanför fönstret faller snön i stora, vita flingor. Jag kryper tillbaka under täcket. Innan den ljuvaste av tankar söver mig hinner jag forma läpparna till en besvärjelse:

Ring, klimatklocka ring!

I väntans tider.

Jag tänder ett ljus i advent. Och gläds åt det som komma skall. Inte minst åt ankomsten av min nya bok, ”Dagsvärst”. Varmt välkommen att förhandsbeställa boken i webshopen via länken nedan. Glad första advent!

Den kulturella kapitalförstörelsen – om titelinflationen inom offentligheten

(Bulletin 26/11)

Inflation är dåligt. Därom tycks vi vara ense. Vi har en riksbank vars överordnade uppgift är att se till att inflationen hålls på 2%. Penningvärdet får inte urholkas.

När det gäller den kulturella kronan är läget annorlunda. Direktionen på Lunds universitet förefaller inte känna samma samhällsansvar som riksbankens ledamöter. Hedersdoktorsutnämningen av rapparen Jason Diakité alias Timbuktu kan förvisso ses som ett lågvattenmärke, även om valutan har sjunkit länge. 

Att universiteten politiseras är ingen nyhet. Det faktum att en självutnämnd elit berikar sig, sår split, delar ut hedersbetygelser till höger och vänster, eller snarare till vänster – när blir det ett problem? Kan vi inte bara le åt lekstugans invånare, åt deras fåfänga och trams?

Här uppenbarar sig en skillnad mellan ekonomin och kulturen. Ekonomin kan återhämta sig. Genom förbättrad produktivitet kan den svenska kronan stärkas mot euron och dollarn. Utspädningseffekten av utnämningen till hedersdoktor är omedelbar och ultimativ. I samma stund som en oförtjänt mottar ett pris som tidigare har tilldelats förtjänta personer etableras en ny myntfot. Den som hävdar att hedersdoktoratet är en mindre betydande utmärkelse bör påminnas om att ärebetygelsen har gamla anor. Författaren Per Daniel Amadeus Atterbom var den som 1839 i Uppsala initierade promovering av hedersdoktorer. Detta perspektiv får inte förloras. Vem frågar de döda? Vem hör sig för med lagerkransen? Vem värnar traditionen? Den moraliska bankrutten är på många sätt allvarligare än den finansiella.

”Dunka Jimmie gul & blå, hissa i en flaggstång”, skaldade Timbuktu tillsammans med Kartellen 2013 i låten ”Svarta duvor & vissna liljor”. Vad hade hänt om Kyle Rittenhouse varit svart, frågar sig skribenten Amat Levin i DN den 24/11. Vad hade hänt om Jason Diakité varit vit, frågar jag mig. Och kommit från Säffle. Hade han då blivit flerfaldig P3 Guld- och grammisvinnare? Hade han haft flera självbetitlade program på Sveriges Radio? Hade han fått vara med i ”Så mycket bättre” i TV4 och ”På Spåret” i SVT? Hade han fått motta Karl Gerhard-stipendiet? Hade han fått komma till tals två gånger i ”Sommar i P1”? Hade han blivit goodwill-ambassadör för svenska FN-förbundet? Hade han fått framträda på Nobels fredspriskonsert, Allsång på Skansen och Nationaldagsfirandet i SVT? Hade han, slutligen, blivit utnämnd till hedersdoktor vid Lunds universitet?

Prismotiveringen förråder juryns syn på Timbuktus artisteri. Han får oss att ”reflektera över hur identiteter och sociala roller produceras och reproduceras i en modern värld”. Det är ideologen som belönas. Jag funderar på hur landets jurygrupper reproducerar sina prismotiveringsformuleringar. Vad vore Timbuktu utan sin politiska agitation, sitt självbespeglande och sin hudfärg? Utan martyrskapet? Vilket annat land i världen än Sverige, denna för varje dag alltmer undergångsmärkta civilisation, hade belönat dessa ”kvaliteter”? Lunds humanistiska fakultet har en del att förklara.

Förlöpelserna på de alltmer skyddade, från hantverk skilda verkstäderna får upphöra nu. Poetisk rättvisa måste skipas. Såvida inte en meritokratisk ordning med respekt för kulturarvet snart införs riskerar vi att utarmas som kulturell gemenskap. Med detta har vi inte råd.

Ut ur dimman.

Den sjätte i elfte 1632
gick kungen in i dimman.
Lika dimhöljda nu som då
spatserar vi i elfte timman.

Fast ingen erkänner att det är sent
och kriget alltjämt förhanden.
Med kamplusten tycks det dessvärre klent
beställt i de flesta förbanden.

Det borde bero på berusning
snarare än afasi.
Likväl har jag ingen susning,
för märklig är denna apati.

Jag tittar på tavlan från slaget vid Lützen,
var finner man en liknande bild av strid?
Tungt faller skulden på dem med pytsen
och penseln, förspilld är vår dyrbara tid.

Var rekryteras ett krigsbefäl,
ett lejon i Norden som slåss för vår ätt?
En herre fastmer än en träl
som inte blåser till reträtt.

Carl Wahlbom: Gustav II Adolfs död i slaget vid Lützen.

Rosen.

Rosen, tillbörligt taggad,
avger en välbekant doft.
Till sömns är väljaren vaggad
i det land som förvandlas till stoft.

Ros i ett sprucket krus.
Jag plockar upp en skärva
och tänker på vårt trasiga hus –
så lätt det var att fördärva.

Då ser jag att rosen är bruten.
I vasen flämtar den, böjd.
Av vatten är blomman begjuten,
ej mer över kanten höjd.

Lyftande rosen ur kannan,
frågande varför och vart.
Jag måste ta mig för pannan
vid upptäckten: Rosen är svart!

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/nu-valjs-ny-s-ledare

Meta.

Facebooks himmelskt goda nyheter: 
Bästa sändningstid – när som helst! 
Som man har väntat på denna nyeter. 
Zuckerberg ska följas, jag vill bli frälst! 

Det vore fint med bättre spridning 
av mobbning, utfrysning och censur. 
Hoppet står till en Metatidning
där allt är fiktion och Mark Ben-Hur.

Genomför mogulen lyckosamt en delning 
av sin mediala modercell
finns chansen att hans nyfödda telning 
följer oss trogna till livets kväll. 

Med bröd och fiskar dämpar han hungern 
i följsam, vegeterande lärljungekropp.
Vi lever gott på kritik av Ungern
och ändlöst content via dropp.

Bara en invändning, namnet Meta – 
finurligt men inte optimalt.
Vår frälsarinna heter Greta.
Hon borgar för att stuntet flyger globalt. 

Du vandrar hellre till sjön via maden 
för att skalda och vänta på fisk?
Jaså, inget slår den självskrivna raden? 
Min vän, en varning: Du tar en risk

att hamna utanför Metaversum. 
Där saknas plats för poetiskt trots. 
Det tjänar inget till att leta versrum. 
Din dikt är till ända, slutet har nåtts.

Jag ratar ert storfurstendöme 
till förmån för schavotten. 
Det bidde bara en tumme. 
Med glädje går jag till botten. 

https://www.svt.se/nyheter/sociala-mediejatten-facebook-byter-namn-till-meta

Antipodden får besök av ubåtsexperten Ola Tunander.

Professor emeritus vid fredsforskningsinstitutet i Oslo Ola Tunander har skrivit tolv böcker om säkerhetspolitik, geopolitik, marina strategier och ubåtsoperationer. Lagom till fyrtioårsdagen av den ryska ubåten U-137:s grundstötning i Karlskrona kommer boken ”Navigationsexperten – hur Sverige lät sig bedras av U-137” ut. Tunanders teorier om vad som egentligen hände skiljer sig från de gängse.

Allemansrätt.

Den samtida allemansrätten 
är till för dem som klagar. 
Först gråter de en skvätt, sen 
stiftar de nya lagar. 

Vad sägs om att du fogar dig 
och visar lite takt?
Rör intresset skogar, säg? 
Åhå, det handlar om makt.

Saknas indianer i kanoten 
och dessutom andlig statur – 
skönt att hänvisa till hoten 
från en ondskefull natur! 

Pratet om vithetsnormen
är tröttsamt, herr kverulant! 
Betänk – den perfekta stormen 
kräver en högre pant!

Var rädd om samtalsklimatet. 
Nu är det jag som förmanar. 
Vargen och det nya diktatet 
kan komma förr än du anar.

https://sverigesradio.se/artikel/influensern-vahid-om-vithetsnormen-i-skogen-manga-oroliga-for-kommentarer

Foto: SCA

Cementkris.

Cementas förfärliga kalkbrott i Slite
kan sannerligen inte anses ringa.
De bör genast betala vite.
En smal sak för oss att åvägabringa.

Är det även möjligt att få till en stängning?
Kanske hänvisa till bronsåldersfynd?
En mer drakonisk åtgärd vore hängning 
av dem som begått en miljömässig synd.

Alla hamnar vid behov under bussen –
det enda som betyder något, fyra procent!
Om det ser ut som fan vid Slussen
i all evighet så må det vara hänt.

Skulle bolaget på Gotland kvotera
cementen så är det av yttersta vikt
att jämställdhet råder mellan kalk och lera.
Rättvisa för jordarter i varje skikt!

Sen får vi låtsas att vi bryr oss om betongen.
God min är viktigast i elakt spel.
Vi har i vår ägo godhetsjetongen
men också privilegiet att göra fel.

Nu tömmer vi den bittra kalken.
Kom ihåg att vi har ingen spärr!
Behövs det så ändrar vi i rättegångsbalken.
Det skadar inte samhällskroppen med några ärr.

https://www.aftonbladet.se/minekonomi/a/nWmeen/cementa-forbereder-ransonering

Foto: Gunnar Britse

1789.

À la mode-journalisten bor i en åtta. 
Under henne dväljs en advokat. 
Därför känner hon sig som en råtta 
på sina tvåhundra plus kvadrat. 

Våningen har även två balkonger. 
Stundvis går hon ut för att vinka så smått. 
Vid flygeln sjungs de vackraste sånger. 
Skönsång har fallit på soldrottningens lott. 

“Jag tillhörde och tillhör arbetarklassen.
Det där är ränder som aldrig går ur.
Nog kan den ge lindring, Versace-stassen
men kvar är en evig, osynlig bur.”

Skjutdörr bakom skjutdörr öppnar sig oändligt.
Köket går i röda och vita toner.
Tycker ni att det låter skändligt?
Låt dem bli saliga på sina fasoner!

Bordet bär minnen från Titanic.
En lönndörr leder till ett nionde rum.
”Softa, det är bara in case of panic
i tider som de här får man inte vara dum. 

Bokhyllan är svängd, soffan från Bellus.
Flos Arco-lampa och kuddar från Svenskt Tenn.”
”Frun, förlåt men är ni från Tellus?
Den som skrivit detta är inte er vän.”

”Jag känner tjänstefolket och de hyser
den största tillgivenhet för mig.”
”Dessvärre tror jag att läsarna fnyser 
när de tar del av detta konterfej.” 

På en smakfullt renoverad toalett
i skuggan av ett träd med små citroner 
sitter Kungsholmens Marie Antoinette, 
pratar med sig själv och räknar miljoner. 

“Tvåhundratrettiotre kvadrat 
gånger hundratusen minst.
Guldet är mitt, tjugofyra karat. 
Tjufem miljoner, en nätt liten vinst!” 

I hennes Versailles saknas inte en möbel. 
Med rätta håller den furstliga hov.
”En mycket behaglig avsaknad av pöbel 
råder i kvarteret, tack och lov!” 

För denna kvinna är Stockholm världen.
På hennes ö är det ännu lugnt.
Historien, i egenskap av fabel, vad lär den?
Att någonstans och varsomhelst möts i en punkt. 

En tondöv madame spelar på sin flygel.
Ett avlägset ljud från ännu ett förlupet
skott som hon bortser från vid tavlan av Brueghel.
Så spelar hon oss hela vägen ner i djupet.

https://www.svd.se/frida-boisen-var-tidigare-ett-hotell

Foto: Nadja Endler

Friskytten.

Man i Kongsberg med båge och pilar
bidrar inte med önskvärt perspektiv.
Där är det bättre att reportern vilar
även om det offrats några människoliv.

Mord i Essex, obehagligt.
Kan skurken fås att likna Robin Hood?
Går det att skildra knivhugget som lagligt
med bibehållen pressetisk status som betrodd?

Åtal i Eslöv, passar narrativet!
Jippi! Äntligen står stjärnorna rätt!!
Synd bara att ingen förlorade livet.
Hatbrott låter som en lämplig etikett.

Även vid bedömning av olika skyttar
är det väsentligt att riktlinjerna följs.
Ibland är det tillräckligt om fokus flyttar,
emellanåt krävs att nyheten döljs.

Färgskalan är en viktig parameter.
I enstaka fall, gör undantag!
Fråga alltid vad förövaren heter –
skillnaden är som natt och dag.

En annan faktor: Religion.
Likaså här får man förhålla sig flexibel.
Tolka strängt eller tappa tron.
Gå extra hårt åt dem med bibel!

Vad ni än gör, se till att inget läckt.
Det betyder slutet om vi anklagas för jäv.
Skulle någon upptäcka att vi är en sekt –
ta spaden, sätt igång och gräv!

Färglära.

En pojke målar med sin pensel.
Han hittade en färgburk nyss
som han tog med till Agenda i ränsel
med planen att göra ett hyss.

Han börjar smeta brunt och blanda,
helt fri från flygskam, uppe i det blå.
När ska miljöministern landa?
Det får han inga frågor på.

Han är visst grön, den gode pilten.
På kinden syns dock snart ett bloss.
Söker han månne snuttefilten,
vår osannolike klimatprofoss?

Något bekommer en rödgrön herr Bolund. 
Rodnaden flyr och blekhet tar vid.
Om inte sjuk så åtminstone osund
fullföljer han sin klotterstrid.

Blicken flackar, lintotten stammar –
det rödgröna statsrådet har det tufft.
Vi har sett det förr, i vår riksdagskammar.
Det händer att språkröret inte får luft.

Men hur kan man förklara att han skvätter färg
alltmedan folk riskerar liv och lem. 
En knivsegg går genom ben och märg
även i kväll men hut går aldrig hem.

Inom ett år kan han tänka sig ockra.
Despotens färgskala ändras fort.
Under ett valår får man sockra
buden, och blanda bort vartenda kort.

På bara några få minuter
har vi fått se en hel palett.
Säkert har han det handlag som gjuter
olja eller glömska på det som skett.

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/har-ilsknar-akesson-till-kallar-du-mig-for-nazist

Foto: SVT

Södertörnrosens sång.

Forskarlen av idag
är en forskarkvinna.
Bevisen är hennes jag
och kroppens bruna hinna.

Hon tror att ord kan döda,
denna professor in spe.
När ska vi sluta göda
klåpare? Herre min je!

Om nu bilder kränker
folk som anses sköra,
vad blir följden? Vad tänker
ni kloka att vi bör göra?

Vi tar ifrån fru Habel
hennes arma studenter.
Av tankar kan smidas en sabel
hos både djäknar och jänter.

Den rasifierade kroppen
håller samhället gisslan.
Sluta lyssna på stroppen.
Ömmar det, pilla bort kvisslan!

Misstanken man länge haft
bekräftas, envar kan bli lektor.
Migrationens kraft
är en vilsen vektor.

Södertörnrosens sång
skänker aldrig nån lisa.
Taggar blott, i fång,
ger denna klagovisa.

https://www.sh.se/english/sodertorn-university/contact/researchers/ylva-habel

© 2026 Rasmus Dahlstedt

Tema av Anders NorénUpp ↑