(Bulletin 8/1 2022)

Ett par timmar före tolvslaget. Jag och några vänner höjer glasen. Vi uttrycker våra önskningar inför det kommande året. Samt våra farhågor. Jag sätter ord på min rädsla för att Björn Wiman på DN för länge har varit stationerad i den globala uppvärmningens epicentrum. Sin moraliska kompass har han inte tappat men hur är det med vätskebalansen? Man kan helt enkelt inte kräva mer än en klimatalarmistisk krönika i veckan av kulturchefen på landets största tidning. Jag inser det. Ändå kan jag inte sluta hoppas.

Knappt har jag somnat in förrän jag väcks av ett ljud från telefonen. Ett ögonblick av yrvakenhet föregår insikten att en ny klimatkatastrofal kolumn av Wiman har publicerats. Det är den enda händelse som föranleder en notifikation. Anblicken av rubriken ”Vad ska man göra? Skrika, skratta eller skita i allt?” får näven att knytas framför bröstet. Jag knyter båda nävarna och börjar pumpa med dem i en oförmodad bicepsträningsrörelse. Glädjen är för stor och energin för hög varför jag också i bästa Tom Cruise-stil måste hoppa upp och ner och strax därpå även vråla rakt ut.

Jag sätter mig i sängen för att läsa. För att njuta. Wiman inleder genialt med Taube för att invagga läsarna i tron att det handlar om kultur. En klimatsmart kontrafaktisk kommentar om Malena Ernmans förment exceptionella tolkning av ”Änglamark” följer. Att det i själva verket är olidligt att höra Ernman tonbilda och waila sönder visan spelar ingen roll. Malena är mor till Greta och ska behandlas som den frälsarinnemoder hon är. Trubadurer med unken kvinnosyn göre sig icke besvär. Efter att på detta passande sätt ha reducerat den knubbige gitarrgossen till ett slagträ i klimatdebatten bryggar Wiman på sedvanligt manér över till andra världskriget. Ett klipp och vi befinner oss plötsligt i krigets inferno, bland de tyska barbarerna. Det är så förbannat skickligt att jag får ståpäls. Trots att Wiman använder sig av greppet i så gott som varje spalt blir jag tagen på sängen. Resten är en formsak. Refererandet till en ny angelägen klimatbok, hyllandet av en ny omistlig klimatfilm, tydliggörandet av klimathotet – allt sådant skriver Björn Wiman i sömnen. Att han ännu en gång lyckas klämma in Trump i texten är dock inget annat än ett konststycke. Med några snabba penseldrag har den fete amerikanen detroniserats. Jag lyfter på min imaginära hatt och tar fram laptopen för att formulera ett tackmail.

Nästan på direkten får jag svar, fastän det är lördag och tidigt. Klimatkorrespondenten svarar inte bara pliktskyldigt. Han berättar öppenhjärtligt om planerna för året. Fler snarare än färre undergångsprofetior kan förväntas. Jag anförtros hemligheten att Wiman har erbjudits posten som klimatalarminister i en förestående klimatkommunistisk regering med målsättningen att återupprätta klimatkalifatet. Därtill aspirerar han på professorsstolen i climate management by fear på Handelshögskolan i Havanna. I maj är han kallad till klimatkonciliet i Konstantinopel. Tillsammans med Disneys arvtagare har han utverkat att det nya inslaget i årets Kalle Anka på julafton blir den japanska animerade filmen ”Min granne Klimatoro”, en uppföljare till en tidigare succé. Som om inte det vore nog har SVT hört av sig med en undran om Björn kan tänka sig att deklamera ”Nyårsklimatklockan” i samband med tolvslaget på Skansen.

Tårar av glädje trillar på tangentbordet. Mörkret skingras. Utanför fönstret faller snön i stora, vita flingor. Jag kryper tillbaka under täcket. Innan den ljuvaste av tankar söver mig hinner jag forma läpparna till en besvärjelse:

Ring, klimatklocka ring!