Den sjätte i elfte 1632
gick kungen in i dimman.
Lika dimhöljda nu som då
spatserar vi i elfte timman.

Fast ingen erkänner att det är sent
och kriget alltjämt förhanden
Med kamplusten tycks det dessvärre klent
beställt i de flesta förbanden.

Det borde bero på berusning
snarare än afasi.
Likväl har jag ingen susning,
för märklig är denna apati.

Jag tittar på tavlan från slaget vid Lützen
saknande en liknande Sverigebild.
Tungt faller skulden på dem med pytsen
och penseln, för att tiden är förspilld.

Var finner vi ett krigsbefäl,
ett lejon i Norden som slåss för vår ätt?
En herre snarare än en träl
som inte blåser till reträtt.

Carl Wahlbom: Gustav II Adolfs död i slaget vid Lützen.