Inför kvällens utdelning av Stora Journalistpriset noterar jag med sorg i hjärtat att några av våra mest pennalistiska pennor skändligen har förbigåtts. Det är på sikt ett hot mot demokratin. Jag vill härmed harangera några av dem som i det tysta kämpar i osanningens tjänst.

Årets förnyare: Björn Wiman som med oöverträffat magiskt tänkande, monoman Trump-antipati, genom att ta strid för den lilla lögnen har förändrat journalistikens spelregler för all framtid.

Årets röst är Lars Lindström. Denna sävliga stämma kan höras läsa in krönikor som ljudböcker. Att han av en förvirrad redaktör på arbetstid fått tillåtelse att göra detta är en bedrift. Att han i flera års tid har lyckats ta betalt för att skriva samma krönika motiverar i sig ett pris.

Årets avslöjande är att Kristina Lindquist i hårdast tänkbara konkurrens, på DN Kultur, vunnit det interna mästerskapet i misandri.

Årets berättare är Peter Wolodarski. Han tilldelas priset för sitt djärva val av en fabelartad estetik i berättandet av uppbyggliga sagor, för ett konsekvent genomförande av en aldrig avslutad anti-Jimmie-kampanj och för att han med sitt postmodernt inverterade publicistiska credo ”Om detta må ni inte berätta” på rekordtid har gjort DN till en oläslig tidning.