Bedrövad summerar jag EM i friidrott. Haren framställs genomgående som en idiot som i början av loppet springer alldeles för fort för att sen avbryta detsamma. Åtgärder mot denna till djurplågeri gränsande lyteskomik bör vidtas.
Sida 30 av 36
Bad väder idag.
Ligger i min säng med rullgardinen nerdragen. Ett textmeddelande på telefonen. Min vän är begiven på särskrivningar såväl som på anglicismer. Nyfikenheten på vädret övergår efter en halvtimme i fullskalig klimatångest. Blir tvungen att gå upp och öppna fönstret.
Sommarloppiserbjudande.
Ta en stol eller ett bord, betala efter bohag.
Brand i Falun.
Till åminnelse av eldsvådans härjningar iscensätts Ibsens Brand på Dalateatern. Premiär senare i höst. Typecastingen är redan klar. Den idealistiske prästen som hänsynslöst offrar allt och alla kommer att spelas av Dan Eliasson.
Bestickande inrimmad haiku.
Tvungen bli stungen?
Ett solsting getings beting?
I afton rodnad.
Faktiskt. Helt fel.
Varför väljer DN liten bokstav efter punkt i sitt kontrafaktagranskningsprojekt™? Är det en flört med framtida analfabeta prenumeranter?
Må bästa spinndoktorinna vinna.
Det blir inte mer herrgolf för mig. För bästa inspel till green bör en välja spinnsidan.
När sekundärskammen blir för stark – en regnbågslax tar avsked.
Vid Melanders fiskdisk i Söderhallarna hör jag någon vemodigt vissla ”Ta mig till havet” och får strax därpå syn på en ledsen lax vars färg skiftat en aning, från rosa till rött.
”Hur är det med dig?” frågar jag.
”Jag skäms” jämrar sig laxen. ”Jag såg bilden från Pridescenen igår och idag var jag ute i paraden med mina regnbågslaxkompisar. Det är för tossigt nu.”
”Men du ansvarar väl inte för dina vänner?” undrar jag.
”Guilt by association” förklarar fisken. ”Fast vänner är mycket sagt. De har alltid varit tveksamma till mig för att jag inte har röstat med partilinjen. Jag tycker inte att det faktum att jag är laxrosa måste innebära att jag röstar rosa. Jag ger upp nu.”
”Nej, stanna kvar och kämpa” försöker jag peppa. ”Vi behöver sådana som du.”
”Det är kört. Vilka är det som styr skutan” frågar Fritiof, som jag nu fått veta att laxen heter, retoriskt? ”Sju sjösjuka, behagsjuka sjöhen på det sjunkande skeppet Sverige.”
”En får inte heller bli alarmistisk” kontrar jag i docerande ton.
I samma stund dyker ett marulksgäng upp. Fritiof åker på spö. Gänget försvinner lika snabbt som de kommit. Jag hinner inte reagera. När jag går närmare glasskivan som skiljer mig från Fritiof blir jag att varse att det rinner blod från hans panna.
”Är du snäll och gör mig en tjänst?” frågar han. ”Bär ner mig till sjön.”
Jag hinner uppfatta situationens högtidlighet men inte svara förrän något märkligt inträffar. Fritiofs kropp lyses oväntat upp. För att i tur och ordning genomfaras av regnbågens alla färger. Slocknar sedan. Och stillnar.
”Ska du ha något?” frågar kvinnan bakom disken.
”Jag tar den här regnbågslaxen” får jag efter en stunds förvirring ur mig och pekar på min nyvunne vän.
”Den ser ju nästan död ut” konstaterar hon. ”Jag kan inte ta mer än halva priset.”
”Det var er bästa fisk” förklarar jag. ”Kvalitet måste få kosta.”
Jag får med mig Fritiof i en plastpåse med vatten. Vi går raka vägen ner till Skeppsbron, där jag släpper ut honom i Saltsjön. I sitt rätta element återfår han sin ursprungliga laxrosa färg.
”Jag ska resa, jag är klar att resa bort ifrån mitt land. Det är sorgligt men det är nog bäst för mig.”
Sjungande simmar han iväg, ut mot öppet hav.
Foto: Hossein Salmanzadeh / TT
Saft-Maja ekiperad för Prideparad.
Maja undrar först om hon är tillräckligt queer i sin stålgrå kostym. Överväger bärsärk. Vad får flest poäng av de inkluderande, regnbågsfärgade abnormkritikerna? Burka? Så får det bli. För säkerhets skull två burkar.
Saft-Maja kommer ut som moderat.
Vid kokningen arbetar hon under devisen ”Lika för alla”, eller ”lika som bär” om man så vill. Det ger bärrester utan protester. Maja tycker även om MED men då de inte får gå med i Pridetåget och hon gillar karnevalsyra faller valet på Moderaterna.
Fyra nyanser av rödbrunt.
Dokumentären om Socialdemokraterna utvecklas till en klassisk Film Maroon. Det röda hjärtat gifter sig fint med de bruna rötterna. Och rottrådarna går djupt, ska det visa sig.
Brand du välsignade.
”Sången om sjumila skogar och sjö, Slätter som skördar oss bära”. Efter tilldragelserna i Hälsingeskogarna borde man kunna hitta förevändningar för textförändringar. Kanske kan hymnen strykas ur sånghäftet. Unken nationalism ska inte beredas plats där.
DN:s etta just nu.
DN är inte en tidning som alla andra.
Likheten mellan aktivisten Elin Ersson och Kårböleskogen. Båda är övertända.
https://www.dw.com/en/swedish-student-elin-ersson-halts-plane-in-anti-deportation-protest/a-44813432
Är jordklotet den turkiske presidentens lekboll?
Erdogan liknar en endogen kraft i det att han påverkar jordytan. Spelplanen förändras snabbt.
https://www.dn.se/sport/erdogan-kallar-behandlingen-av-mesut-ozil-rasistisk/
Bokföringsutmaningar.
I många kommuner undrar den redovisningsansvarige vad hen ska ta till intäkt, för att kostnaderna ökar.
Allt kött är hö.
När höet dör måste djuren nödslaktas. Är skälen till detta i första hand?:
1) miljömässiga
X) arvsyndsrelaterade
2) satslogiska
Min eld är den största i Sverige.
Ovetande om att August Strindberg redan 1876 yttrade dessa sedermera bevingade ord uttalas de åter den 20 juli 2018 med skälvande röst av en hemmansägare i Fågelsjö i ett samtal med Räddningstjänsten.
Nyordslistan 2018 (1): Brandskratta™
Att vid åsynen av brinnande bilar eller skogsbränder som okontrollerat sprider sig nervöst skratta.
Hur länge VAR-ar fotbollen?
Som före detta fotbollsmålvakt kan jag inte låta bli att med jämna mellanrum tjusas av det gröna fältets schack. Sisådär vart fjärde år väcks entusiasmen till liv. Hur kan intresset för fotbollen vidmakthållas även mellan mästerskapen? Kanske har det att göra med sportens konservativa drag, dess charmiga godtycklighet och märkvärdiga förhållande till tiden. Nittio minuter är aldrig just nittio minuter. Inom rektangeln blir vi varse tidens relativa karaktär. Med hjälp av den nya tekniken kan de avgörande situationerna fås att vara längre. Tiden står plötsligt stilla. Utan att klockan för den skull stannar.
Det paradoxala i den moderna fotbollens väsen: Viljan att kontrollera med alla till buds stående medel. Stoppade han bollen med handen? Ska ett gult kort utdelas? Bör målet godkännas? Samtidigt kan det ta en spelare som byts ut – i synnerhet om det görs i ett sent skede och det ligger i hans intresse att fördröja spelet – en minut att komma av planen. Trots att denne mittfältare vid sunda vätskor springer 100 meter på 10,7 sekunder. En målvakt kan sinka en inspark in absurdum. Kombattanterna börjar dividera om den korrekta positionen för ett helt spänningslöst inkast. Får det lag som i slutminuterna leder hörna kan osäkerheten om vem som ska slå den gå mot oändligheten. En krampkännings utmätta tid är underbart variabel.
Bollen är måhända rund, liksom urtavlan. Men fotbollen är mer än yta, plan och kropp. Det finns fler än tre dimensioner. Målet tycks vara i en annan sfär. Där riten är viktigast. Och spelet för galleriet. Ambitionen att skapa millimeterrättvisa får inte gå för långt. Effektiv tid vore för prosaiskt. Det slutgiltiga beviset ges av offside-regeln. Svårtillämpad och med talrika undantag överlever denna sällsynt trubbiga anordning ändå. Genom seklerna upprätthålls framgångsrikt illusionen av oväld.
Den ryske teaterteoretikern Konstantin Stanislavskij myntade begreppet ”magiskt om”. Det förefaller lika användbart på bollplanen. Som ju också är en scen där alla, Neymar inräknad, är ”merely players”. Utan alla arbiträra avblåsningar och feldömda frisparkar, utan den osäkerhet om vad som egentligen hände och undran över vad som borde ha varit, hur skulle en bro över till nästa VM-slutspel kunna slås? Nittio minuter, en approximation. Så måste det vara. ”Var det verkligen offside?” Den tanken hejdar oss, och det är den som gör eländighetens liv så långt. Och fotbollens.
Hellre Visby än tät ort.
Mellan Almedalsveckan och Stockholmsveckan hämtar det lilla samhället andan. Affärsidkarna sörjer den sjunkande omsättningen. Förhoppningsvis kan dock även dessa se ett oskattbart värde i att slippa dumdrygheten och tomma rosévinsboxar i gränderna.
Kärlek på lasarett.
Att arbetsmiljön på Södertälje Sjukhus försämrats beror på att de pigga gamla låtarna inte längre spelas i högtalarna på sjukhuset. Broschen med texten ”Tillsammans mot hot och våld” som ska uppmuntra patienter och anhöriga att vara snälla mot sjukhuspersonalen är ett första steg mot en uppsättning av ”Dreibroschenoper” på närliggande Estrad. Valfri skalpell i rollen som Mackie Kniven om den rekryteringen inte kan göras i grannskapet.
https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=103&artikel=6995964
Stensatt med goda föresatser.
Om Isabella Lövins man nattetid trafikerar förorten i sitt stadsjeepsliknande fordon torde viss risk för stenskott föreligga. Heter maken Sten är det etter värre. Skulle det annars så miljömedvetna statsrådet Lövin medfölja i bilen under en sådan färd är det möjligt att hon tillfälligt skräms mindre av klimathotet.
Även du mitt språkrör.
”Hur stora vi ska vara som människor” frågar sig Isabella Lövin i sitt Almedalstal. 177 cm? 68 kg? Att detta gynnar män och representanter för den kaukasiska rasen är uppenbart. Det var länge sen jag tog del av ett så oförtäckt sexistiskt och rasistiskt budskap.