Som före detta fotbollsmålvakt kan jag inte låta bli att med jämna mellanrum tjusas av det gröna fältets schack. Sisådär vart fjärde år väcks entusiasmen till liv. Det faktum att intresset för fotbollen kan vidmakthållas även mellan mästerskapen, har det att göra med sportens konservativa drag, dess charmiga godtycklighet och märkvärdiga förhållande till tiden? Nittio minuter är aldrig just nittio minuter. Inom rektangeln blir vi varse tidens relativa karaktär. Med hjälp av den nya tekniken kan de avgörande situationerna fås att vara längre. Tiden står plötsligt stilla. Utan att klockan för den skull stannar. Det paradoxala i den moderna fotbollens väsen. Viljan att kontrollera med alla till buds stående medel. Stoppade han bollen med handen? Ska ett gult kort utdelas? Bör målet godkännas? Samtidigt kan det ta en spelare som byts ut, i synnerhet om det görs i ett sent skede och det ligger i hans intresse att fördröja spelet, en minut att komma av planen. Trots att denne mittfältare vid sunda vätskor springer 100 meter på 10,7 sekunder. En målvakt kan sinka en inspark in absurdum. Det börjar divideras om den korrekta positionen för ett helt spänningslöst inkast. Får det lag som i slutminuterna leder hörna kan osäkerheten om vem som ska slå den gå mot oändligheten. En krampkännings utmätta tid är underbart variabel. Bollen är måhända rund, liksom urtavlan. Men fotbollen är mer än yta, plan och kropp. Det finns fler än tre dimensioner. Målet tycks vara i en annan sfär. Där riten är viktigast. Och spelet för galleriet. Ambitionen att skapa millimeterrättvisa får inte gå för långt. Effektiv tid vore för prosaiskt. Det slutgiltiga beviset ges av offside-regeln. Svårtillämpad och med talrika undantag överlever denna sällsynt trubbiga anordning ändå. Genom seklerna upprätthålls framgångsrikt illusionen av oväld.
Den ryske teaterteoretikern Konstantin Stanislavskij myntade begreppet ”magiskt om”. Det förefaller lika användbart på bollplanen. Som ju också är en scen där alla, Neymar inräknad, är ”merely players”. Utan alla arbiträra avblåsningar och feldömda frisparkar, utan den osäkerhet om vad som egentligen hände och undran över vad som borde ha varit, hur skulle en bro över till nästa VM-slutspel kunna slås? Nittio minuter, en approximation. Så måste det vara. ”Var det verkligen offside?” Den tanken hejdar oss, och det är den som gör eländighetens liv så långt. Och fotbollens.
Follow Rasmus on