Under min studietid sökte jag jobb som korrekturläsare på den stora tidningen i den stora staden. Jag fick då veta att tjugofem år tidigare fem personer på heltid arbetade med korrekturläsning. När jag 2007 erbjöd mina tjänster ansågs rättningar av skrivfel i tidningen kunna göras av en person, på 20%. Denna person hade inte svenska som modersmål. Exemplet nedan är från GP den 24/10. Någon skulle hävda att de negativa konsekvenserna av en alternativ kunskapssyn och felaktiga prioriteringar framträder med viss tydlighet. Men faktum är att en särskrivning inte längre ses som ett problem. Varken tidningsmakaren eller läsaren bryr sig. Vägen är självmålet.
