Kategori: Uncategorized (sida 34 av 36)
Till somliga kommer Lucia oombedd.
Med sin maffiga bror i släptåg.
Släckta äro ljusen.
(Ledarsidorna 3 december 2017)
Någon gång under seminariet på ABF-huset hör jag för mitt inre öra Ireen von Wachenfeldts beramade replik ”Män är djur”. Senare på kvällen ser jag ett filmklipp där bläckfiskhannar, för att ha en chans att reproducera sig, härmar bläckfiskhonor. von Wachenfeldt kan ha rätt i så motto att stockholmska män liknar mångarmade blötdjur.
Det är den 19 november. Den internationella mansdagen. #Allamän är inbjudna till samtal i trygga rum. Väl inne i den spatiösa entrén på Sveavägen 41 noterar jag att detta mansmöte presenteras som ett feministiskt Metoo-event. ”MÄN Stockholms” värdegrund vilar på en feministisk, anti-rasistisk analys. Jag reflekterar på väg mot trappan över det besynnerliga i att den arrangerande mansorganisationen väljer en sådan programförklaring. Utanför konferensrummet en våning upp får jag ett kompendium av en leende herre. Inne i lokalen hälsar en samtalsledare alla välkomna. Dagens träff syftar till att motivera män att starta och delta i samtalsgrupper. Vi uppmuntras att ”kliva ur manslådan” och lämna den destruktiva maskuliniteten.
Jag tittar mig omkring och konstaterar att klientelet är höggradigt homogent. Mötet har samlat ett 40-tal deltagare. Bland dessa finns såvitt jag kan se inga bilmekaniker eller fotbollssupportrar. Ej heller någon narcissistisk teaterregissör. En person har icke-svenskt utseende. Det handlar till 98 % om ledigt klädda vita medelklassmän, jämnt fördelade i ålder mellan 20 och 60 år. Många antagligen med en genuskurs på universitetet i bagaget. Jag utgår ifrån att nästa gruppträff äger rum i någon av bildningsförbundets förortsfilialer, för integrationens skull.
Formerna för eftermiddagen diskuteras. Vi kommer att mötas i det stora respektive lilla rummet. Det rum där vi nu befinner oss är det stora rummet. Här kan man ställa frågor och resonera. I det lilla rummet där en mindre grupp män samlas redogör man för personliga erfarenheter. Och lyssnar. På ett aktivt, icke-dömande sätt. Man utmanar inte andras berättelser. Den som pratar håller upp en pinne, en ”talpryl”, som symboliserar att man pratar.
Vår guide, en föredömligt modern man, är noga med att bekräfta allas frågor och inpass. ”Tack, vad fint”, kommenterar han ofta. ”Så bra att du lyfter det” bemöter han en person som påpekar att det inte bara finns två kön och att vissa inte har något kön alls. Det är inte lätt att begripa varför sammankomsten omgärdas av en sådan ritualrikedom. Formen tycks betyda allt, innehållet ingenting. Jag får en impuls att fråga om vi i lilla rummet inte bara kan låta den som har något att säga prata. Infallet fullföljs inte.
I kompendiet tar jag del av ”MÄN Stockholms” policydokument. Föreningen är för jämställdhet. Mot våld. På raden under står det ”Redefining masculinity”. I förstone kan detta manifest uppfattas som okontroversiellt. Då bör man påminna sig att de flesta här sätter likhetstecken mellan jämställdhet och feminism. Mot våld, menar man med det pacifism? I samma stund hör jag hur man ondgör sig över mikroaggressioner.
Jag beger mig med fyra andra män till det ”lilla rum” där samtalet fortsätter. Vår ledare i detta rum, en ung man som av ”MÄN Stockholm” under förmiddagen utbildats till samtalsledare, förklarar att tre samtalsrundor ska genomföras. Presentationsrundan inleder. För att bryta isen pratar vi, en person i taget, på temat ”Det här är bra i mitt liv just nu”. Man har en minut på sig. En tidtagare utses. Det visar sig att klockan spelar en viktig roll i det lilla rummet. När timglaset runnit ut går ordet ofördröjligen till nästa person. I runda två besvaras frågan ”Varför är du här idag?”. Var och en disponerar för det svaret tre minuter. I den tredje och sista rundan begrundar man vad de andras berättelser har väckt i en. Två minuter har avsatts för denna omgång. Generellt kan man säga att efter biktliknande utsagor nickas det i samförstånd. Men när en av männen framkastar tesen att det har gått inflation i begreppet övergrepp spänner en medbroder lägervaktsblicken i honom. En mikroaggression har detekterats.
Naturligtvis är det bra att män träffas och pratar. Att män vågar vara sårbara, vilket det uppmuntras till här. Det förödande är den underliggande ideologiproduktionen. Till och med på den internationella mansdagen ska män problematiseras. Denna dag avser att fokusera på pojkars och mäns hälsa, uppmärksamma mäns bidrag till samhället samt lyfta fram goda manliga förebilder. Varför kan vi inte göra det då? Varför tvingas män som grupp att stå till svars för vad tafsarna och våldtäktsmännen gör? Utan att hyllas för vad uppfinnarna och forskarna åstadkommit? Män klandras för Hagamannens förbrytelser men åtnjuter inte den respektabilitet som broderskapet med Neil Armstrong borde medföra. Skammen premieras, stolthet undanbedes.
I slutet av dagen är vi tillbaka i det stora rummet. Möjligheten att under fem träffar prata vidare erbjuds. En herre som upplever sig ”simma i känslosås” avviker omedelbart. Flera män antar inviten till fortsatt samtalskontakt.
Vad händer då när dessa individer om en månad, efter träff tre, fått delge sina erfarenheter av porr? När de biktat att de efter att de förträngda minnena gett sig till känna gråter sig till sömns på grund av dåligt samvete för begångna försyndelser? Jag hoppas att de om och när de kliver ur manslådan inte hoppar i galen tunna. Bättre lådlös än rådlös.
”Reality is that which, when you stop believing in it, doesn’t go away” yttrade Philip K Dick. Så här dags tror jag mig kunna bedöma att de flesta av de samtalande männen är sådana om vilka kvinnor skulle fälla omdömet: ”Han är i alla fall snäll”. Vackert så. Jag skulle gärna uppvärdera snällheten rejält. Men jag styr i liten utsträckning egenskaps- och äktenskapsmarknaden. Kan det vara så att det finns en underliggande verklighet som pockar på uppmärksamhet? Att de flesta män inte låter sig effemineras eller transformeras med mindre än att de ses som oattraktiva av kvinnor? Kvinnor som på dagen är feminister men som på kvällen läser Fifty Shades of Grey och på natten drömmer om det förbjudna. Måhända kan socialkonstruktivismen inte konkurrera med biologin, hur gärna vi än skulle vilja. Är det så att kvinnor väljer män som ofta är tölpaktiga? Att hjärnan önskar en snäll man. Men att kroppen vet bättre, sedan urminnes tider. Att alltid fokusera på den toxiska maskuliniteten skulle kunna vara att börja i fel ände.
Bläckfiskhannen drar in sina tentakler för att likna bläckfiskhonan. På så sätt kommer han in under de stora hannarna där även honorna ruvar. Ett av få alternativ för mindre hannar som vill föra sina gener vidare. I analogi härmed köper männen på seminariet okritiskt feministernas teorier om maktordningar och kollektiv skuld. Internaliserar efter bästa förmåga självförtrycket. Härmar kvinnor. Talar mjukt och och lägger huvudet på sned. Möjligen är denna strategi framgångsrik enligt den feministiska teorin. Men, som sagt, inte i verkligheten. För de män som vill föröka sig är förklädnaden, mimikryn, otjänlig. Likheten erbjuder helt enkelt inga fördelar. Det rör sig om en dålig metod i en värld vars allt farligare predatorer kommer allt närmare.
När evenemanget på ABF-huset är över vandrar jag runt i korridorerna en stund. Passerar Hjalmar Branting-rummet. Per Albin-rummet. Erlander-rummet. På samma sätt som när man dröjer sig kvar hos en dement vän på äldreboendet. För att man inte vet när nästa besök blir av. Jag stannar till utanför ingången till den oemotståndligt funkischarmiga byggnaden. Blir vemodig vid tanken på det övergivna bildningsidealet. Ser plötsligt framför mig ett vittrande folkhem. Går fram till den vackert blå mosaikväggen för att leta efter sprickor i fasaden. Hittar inga.
En insikt som slår mig när jag vandrar hem i den redan mörka novembereftermiddagen är att man måste upphöra att förtrycka sig själv, för att kunna sluta förtrycka andra. Metoo-kampanjen må vara ett tveeggat svärd. Att kvinnors frihet inte beskärs är avgörande. Mot den bakgrunden är det desto dystrare att bevittna en mansrörelse i stillestånd. För män som tar skuldtrippar, som hänger sig åt flagellantism och självspäkelse finns bättre sysselsättningar. Varför inte inom juridikens område arbeta för hårdare straff så att de potentiella våldsverkarna avskräcks? Vad sägs om att utbilda sig till polis så att tryggheten ökar? Bli lärare och motverka flumskolan?
Viktigast av allt, om vi vill undvika ett fullskaligt könskrig, är att männen står upp för sig själva. För att kunna stå upp för kvinnorna. Att de släpper talprylen och lämnar det lilla rummet med den falska tryggheten. Externaliserar. Låter sig styras av handlingskraften och tar steget ut i världen. Det vore ett stort steg för manligheten. Kanske även för mänskligheten.

Inför kvällens utdelning av Stora Journalistpriset noterar jag med sorg i hjärtat att några av våra mest pennalistiska pennor skändligen har förbigåtts. Det är på sikt ett hot mot demokratin. Jag vill härmed harangera några av dem som i det tysta kämpar i osanningens tjänst.
Årets förnyare: Björn Wiman som med oöverträffat magiskt tänkande, monoman Trump-antipati, genom att ta strid för den lilla lögnen har förändrat journalistikens spelregler för all framtid.
Årets röst är Lars Lindström. Denna sävliga stämma kan höras läsa in krönikor som ljudböcker. Att han av en förvirrad redaktör på arbetstid fått tillåtelse att göra detta är en bedrift. Att han i flera års tid har lyckats ta betalt för att skriva samma krönika motiverar i sig ett pris.
Årets avslöjande är att Kristina Lindquist i hårdast tänkbara konkurrens, på DN Kultur, vunnit det interna mästerskapet i misandri.
Årets berättare är Peter Wolodarski. Han tilldelas priset för sitt djärva val av en fabelartad estetik i berättandet av uppbyggliga sagor, för ett konsekvent genomförande av en aldrig avslutad anti-Jimmie-kampanj och för att han med sitt postmodernt inverterade publicistiska credo ”Om detta må ni inte berätta” på rekordtid har gjort DN till en oläslig tidning.

Kvinnorna reser sig mangrant, som en man.
Idiomen våldtar.
Övergreppen begås, förstulet.
Kvinnorna sätter ner foten.
Han försätts på fri fot.
Ett hån är han, liemannen Språket.
Det talas mycket om troll. Men inget om trollmor. De vackraste ord hon känner är ”O aj aj aj aj buff”. Vilket är hennes ansvar? På tidningen sjungs inga vaggsånger. Där berättas för det mesta otäcka och löjliga fabler. Det är i slamgölarna på tidningshuset som trollynglen avlas. Nya sirensånger varje dag. Nya amsagor. Med målet att göra sömnlös. Sömlöst sys de in i tidningen. Splitvisorna. De modernaste av myter. Kostymen sys i det tysta.

Bäste Ian!
Det var en lördag i december förra året. På minuten kl 11.00 dök du upp på Patrik Engellaus kontor. Jag är tacksam för att vi fick den där dagen tillsammans. Att du ville medverka i filmen om det decimerade Luciatåget. Du var en förtjusande om än inte helt lättregisserad stjärngosse. Även om du inte rörde dig med samma lätthet som tidigare kunde man snabbt konstatera att intellektet var intakt. De snärtiga replikerna levererades punktligt. Benägenheten för hyss fanns där. Som enfant terrible hade du få övermän i den svenska offentligheten. En sak är säker, det kommer att bli tråkigare utan dig.
Sov gott!
Idag skriver jag på Det Goda Samhället om riskerna med det journalistiska nyspråket.
https://detgodasamhallet.com/2017/10/28/gastskribent-rasmus-dahlstedt-nyspraket-vanskapar-varlden/
Under min studietid sökte jag jobb som korrekturläsare på den stora tidningen i den stora staden. Jag fick då veta att tjugofem år tidigare fem personer på heltid arbetade med korrekturläsning. När jag 2007 erbjöd mina tjänster ansågs rättningar av skrivfel i tidningen kunna göras av en person, på 20%. Denna person hade inte svenska som modersmål. Exemplet nedan är från GP den 24/10. Någon skulle hävda att de negativa konsekvenserna av en alternativ kunskapssyn och felaktiga prioriteringar framträder med viss tydlighet. Men faktum är att en särskrivning inte längre ses som ett problem. Varken tidningsmakaren eller läsaren bryr sig. Vägen är självmålet.
Att häxprocesserna efter ett uppehåll på 300 år på nytt tagit fart är välgörande. Om man betänker vilka öden dåtidens kvinnor rönte inser man snart att jakten på de manliga häxorna bör intensifieras. Verklig jämställdhet är inte att tala om förrän lika många oskyldiga av nutidens män offrats. Att några fler män drabbades vore inte orimligt. Skulder bör betalas med ränta. Historiska oförrätter ska inte ha någon preskriptionstid.

Vän av ordning frågar kanske hur det kommer sig att Aftonbladet rapporterar två likartade händelser med till synes samma nyhetsvärde så olika. Det man bör känna till är att tidningens höga ideal om alla nyheters lika värde då och då kommer i konflikt med närhetsprincipen. Aftonbladets tolkning av denna grundsats är att man inte bör skriva om det som kommer för nära.
Vill passa på att rekommendera Per Brinkemos utmärkta ”Mellan klan och stat”. Utan jämförelser i övrigt har jag inspirerad av Per påbörjat en etnografisk studie av spanska samtidsförhållanden. Denna har arbetsnamnet ”Mellan katalan och stat”.
Björn Wiman kallar Donald Trump för mansbarn (sic!). I en förnuftig tid, med en fungerande pressetik, hade detta fått konsekvenser. DN refererar samma dag till analytiker som menar att Trump är frustrerad. Men hur är det med journalisternas frustration över Trump? Vad är det som egentligen är faran? Som utgör hotet mot demokratin? Björn Wimans monomani är känd. Liksom hans alarmism. Det här är emellertid ett nytt lågvattenmärke. Wimans publicistiska ljus har länge flämtat matt. Hans position i den seriekoppling som är det svenska korrespondentkollektivet ter sig bekymmersam. Risken är att vi snart står där med en slocknad journalistjulgran. Jag tänker att det vore farligt, rentav hotfullt.

Vad sägs om att pröva ett talrör istället för ett språkrör i nästa partiledardebatt? Mats Knutson kan när det är dags för Gustav Fridolin likt greven i Fröken Julie ringa i en klocka. Fridolin levererar därefter med fördel, i likhet med Jean, sina repliker i talrörets mynning.
Tanterna Grön, Brun och Gredelin bör ta över polisarbetet.
För jämställdheten och mångfalden.
Och allas lika rädsla.




