På pendeltåget råder lugn när en grupp unga män i svarta kostymer, vita skjortor och studentmössor kliver på. De slår sig ner och inleder en konversation. Dialogens hörbarhet är god, även för den som befinner sig på vederbörligt avstånd. Ett medelålders par på andra sidan mittgången reser sig demonstrativt och vandrar vidare i vagnen. En med hörapparat utrustad dam i 80-årsåldern låter stickningen falla ner i knät under det att hennes ansikte formar sig till en plågad grimas. Den till alldeles nyss sovande hunden vaknar med ett gny. Övriga resenärer distraheras av smarttelefonaktiviteter. De har hörlurar som endera täcker öronen eller bidrar med nöjaktig brusreducering. Jag överväger handlingsalternativen. Lida och fördra eller konfrontera gruppen? Situationen är inte obekant. Jag ställer rutinfrågorna till mig själv. Besitter de stökiga herrarna våldskapital? Mindre än en genomsnittlig tågvandal. Hur många vittnen finns det? Tre vakna inklusive en hund och en handfull otillräkneliga. Kommer någon till undsättning i händelse av tumult? Sannolikt inte.
Den av grabbarna alstrade decibelnivån överstiger nu deras testesteronhalt. Efter en minutlång inre kamp viker jag undan med blicken, sjunker ner på mitt säte och stoppar fingrarna i öronen. ”Trevnaden i kollektivtrafiken är inte mitt ansvar” hummar jag mantralikt, på uppmaning av den livscoach jag sedan en tid konsulterar för att kunna hantera vardagens vedermödor.
”För vi har tagit studäääääntäääääääään”
En gänglig yngling med yvigt hår spränger ljudvallen med sitt bröl. Han höjer sin flaska, tar en slurk, snubblar till och sätter sig ofrivilligt i knät på sin kamrat. Fortsätter så att bröla. I ett försök att ta kommandot över läget visualiserar jag marodörens kommande tio timmar. Jag erinrar mig de egna studentskivorna på Kolingsborg och Engelen. Där stod man och drack öl i något hörn – för varje timme allt svettigare – med dunka-dunka-musik dånande ur högtalarna. Några fuldanser, lakritsshots och bratwurstar senare tog man i den gryende morgonsolen tunnelbanan hem och somnade med kläderna på för att ett par timmar senare vakna upp med bakfylleångest och ketchupfläckar på kostymen. Även du, unge man, tänker jag. Även du ska tömma den bittra Kolingsborgskalken och i fylledvalan på tunnelbanan möta den uppgående solen. Vid ändhållplatsen ska du spy i väntan på nattbussen. I det läget kommer du att ha en fläck på kavajen. Imorgon ska ditt huvud tyngas.
I en kurva faller kvällssolen över den långe drulens ansikte. Jag ser honom i denna solkurva i ett annat ljus. I samma sekund ser jag mig själv i honom. Han ser på mig. Ljudvolymen sjunker. Ansiktet hittar sitt nolläge. Han rättar till mössan. Jag slås av att den unge mannen hade kunnat vara min son.
Om tjugofem år kommer måhända den idag råmande slyngeln att vara en herre med begynnande medelålderskris. Möjligen sitter han då på min plats och betraktar förstulet en hop ungdomar på väg till den sista studentskivan, erinrande sig sin egen gymnasieskolavslutning i syrenernas tid. Kanske förbannar han de omgivande avgångselevernas gränslöshet och hytter med näven. Såvida han inte paralyseras av skräck.
Mellan Årstaberg och Södra station gör sig studenten redo för att lämna pendeln.
”Trevlig kväll, min gosse!”
Jag vinkar åt honom. Han stannar till, som om han uppfattade det högtidliga i stunden. Långsamt, för att låta ögonblicket hinna veckla ut sig, lyfter han handen till en hälsning med en blick som uppenbarar mysteriet. Han går av och försvinner längs perrongen. Tåget sätter fart.
Follow Rasmus on