Kategori: Uncategorized (Sida 1 av 28)
Kronan har under lång tid försvagats. Nu höjer Riksbanken räntan igen. Finns det något hopp för den en gång så stolta valutan?
Den svenska kronan sjunker
till följd av övervikt.
En lätt bedagad junker
bryts hastigt ner av gikt.
Den svaga svenska kronan
får rådet: ”Gå på gym!
Snart är du stark som Conan
och nästan lika grym.”
Det bromsar inte fallet –
kreditorn kräver pant.
Ett hot om slag i pallet,
sen slås vår vän till slant.
Om euron vill ta över
bör kronan snarast dö.
Ge folket mera klöver
med växtkraft. Så ett frö!
(Kvartal 16/9)
”Det ska åska och blixtra kring vår teater.” Orden är den socialdemokratiske politikern Hjalmar Mehrs och uttalades i samband med Stockholms Stadsteaters invigning 1960. Varje tillträdande teaterchef brukar avge något liknande löfte. ”Flerstämmighet” lyder Dramatenchefen Mattias Anderssons credo, ett av nutida visionära konstnärliga ledare aningen överutnyttjat ord, hämtat från musikens värld. Det springer ur hans intresse för ”den materiella, sociologiska och politiska dimensionen av tillvaron”. Tillkännagivandet gör han i Sommar i P1 den 18 augusti. Efter att ha bevittnat höstens första premiär på Dramaten – Europeana av Patrik Ouředník – får jag av en bekant tipset att lyssna på Anderssons sommarprat i statsradion. Det visar sig utgöra en fin fond till Europeana, och är till hjälp för den som vill förstå hans bevekelsegrunder, som människa och dramatiker.
Den tjeckiske författaren Patrik Ouředník skrev Europeana 2001, i ett försök att sammanfatta 1900-talet på två timmar. Om sin iscensättning av boken yttrar Andersson i sommarprogrammet: ”Det blir en stor tillgång att ensemblen – som samtliga är uppvuxna i Sverige – också har familjebakgrunder i en lång rad olika europeiska och icke-europeiska länder: någon har polska rötter, en annan från Balkan, någon från Estland, någon från Ungern med judiskt påbrå, från Frankrike, England och Tyskland, såklart också från Sverige, och så skådespelare med utomeuropeiskt ursprung i Iran och från Afrika och Latinamerika.”
Ett av föreställningens fiffigaste regigrepp rycker publiken ur teaterillusionen. Samtliga skådespelare gör anspråk på att ha upplevt (via far- och morföräldrars berättelser) den situation som manuset talar om.
I samma stund väcks frågor om förhållandet mellan skådespelaren och karaktären. Kan man bara spela sig själv eller är det möjligt att transformeras till någon annan? Råder färgblindhet på Dramaten? Är rätt kön, hudfärg och sexuell läggning för den som aspirerar på en plats i ensemblen väsentligare än att vederbörande kan skådespela, det vill säga besitter en hantverksskicklighet? Aktörerna i Europeana gör ett habilt jobb men drunknar till slut i den episka teaterns ordmassor.
Vi får i sommarprogrammet veta att Andersson ser som sin uppgift ”att ständigt ompröva vad teaterkonst kan vara, både formmässigt och innehållsligt”. Han infriar förväntningarna. Europeana är ingen pjäs utan snarare en två timmar lång historielektion, hållen av en revisionistisk obehörig lärare. Andersson är en utmärkt bildskapare och rullar ut ljudmattan med ackuratess. Publiken hålls hela tiden sysselsatt. Bord välts över ända och reses på nytt. Scenkollektivet bygger och raserar. Att man sen inte begriper varför dessa bord och stolar sätts i rörelse är måhända ett mindre problem. Kanske bör man bara njuta av hur skådespelarna vankar omkring i det träfärgade köket med krukväxter, barnvagn och kattbur för att där duka på och duka av, träna och rumstera om. Den som uppskattar hur organiska dramatiska impulser föds och vecklar ut sig väntar förgäves. Att se och höra en kvinna skrika kan vara spännande, men de flesta föredrar nog att det finns en motivation bakom vrålet. Att människan skriker av en orsak, inte för att representera något. Den patenterade svartgula varningstejpen inramar scenrummet. Vad varnar den för? Att Dramaten håller på att omvandlas till ett föreläsningsinstitut?
Efterhand förtydligar Andersson i Sommar i P1 sin politiska analys, en analys som går hand i hand med hans konstnärliga vision. ”Orättvisorna, klasskillnaderna, den ekonomiska ojämlikheten och segregationen är så fundamental och permanent att det kan kännas bortom räddning.” Andersson varnar för det nationalistiska projektet. Efter en sommarresa i Frankrike funderar han över kravallerna. Han verkar se dagens bilbrännare, knivskärare och bombkastare som ”samhällets olycksbarn”. Lyssnarens tankar förs till Victor Hugos Cosette i Les Misérables. Det finns ingen skillnad mellan flickan med svavelstickorna och ynglingen med automatkarbinen.
Dramatenchefen påpekar att ”vi alla egentligen sjunger på samma generiska sång, med samma enkla banala textrader och i samma simpla melodi som upprepas och upprepas och upprepas med samma uppenbara frågeställningar genom årtusendena”. I Europeana är gangsterrapparen med rånarluva precis som alla andra. Han skjuter inte utan vandrar svärmiskt omkring på scenen och bygger med Lego. Föreställningens berättarröst, den ställföreträdande dramatikern, förklarar att ”kvinnorna spelade en betydelsefull roll under första världskriget”, att ”kvinnor kämpade i de tyska arméerna” och att ”p-pillret gjorde kvinnan oberoende”. Tyvärr ledde detta oberoende inte till något annat än en ”paradoxal förtryckande frihet”. En skådespelerska tar av sig behån. Bröst som bröst. Är detta vad Andersson menar med en ”komplex skildring av människan och världen”?
Sommarprogrammet innehåller även några könspolitiska klargöranden. Den unge göteborgaren Mattias Andersson läser Stig Dagerman, Gunnar Ekelöf, Franz Kafka och Fjodor Dostojevskij. Problematiskt. Bara män. En tidstypisk reflektion räddar situationen. ”Som etablerad manlig konstnär verksam i den svenska diskursen – och inte minst inom svensk teater – de senaste tjugofem åren blir jag omedelbart ganska kraftigt självmedveten att jag nu bara nämnt manliga författarskap som mina förebilder och viktigaste impulser. På ett yttre plan och som oöverträffade inspirationskällor för en osäker tonårskille med konstnärsdrömmar är det såklart självklart att söka sig till denna typ av ikoniserade manliga fixstjärnor. På ett inre plan kan jag lika gärna erkänna att jag också läste lika mycket Edith Södergran och Karin Boye.” På ett inre plan? Vad i hela fridens namn betyder det? Man befarar att Mattias Andersson inte bryr sig ett dugg om Boye och Södergran. Att han kvoterar in dessa författare i en hastigt upprättad korrekt kanon.
Sin hållning till de franska upploppen sammanfattar Dramatenchefen: ”Det enda möjliga svaret hos de nedtryckta och bortraderade blir plötsliga explosioner av våld och vandalism.” Här om inte förr borde väl även den bildade medelklassen sätta kaffet i halsen. Jag skulle också vilja höra vad Andersson ser som en lämplig hämnd för de historiska oförrätterna. Bilbränder? Ett och annat skott från automatvapnet? Halshuggning av lärare? Ännu mer skattepengar till politiska teaterexperiment?
Mattias Andersson pratar i radion vidare om ”den nya publik som glädjande nog i allt större utsträckning nu börjar komma till våra föreställningar”. Jag säger som en gammal lärare i skådespeleri på Scenskolan i Göteborg: ”I don’t believe you”. När jag tittar mig omkring i salongen tycks den ha samma sammansättning som Dramatenpremiärer i allmänhet. Varför är det förresten bättre att hitta en ny ungdomlig publik än att behålla en gammal?
Europeana mal på med informationsflödet. Kvinnorna fick rösta. Sex blev intressant. Tyskarna uppfann gasen. Föräldrar som ville adoptera valde i större utsträckning blonda och blåögda barn. Rasismen ändrade skepnad. Texten projiceras för säkerhets skull på en textmaskin som sammanfattar föreställningens angelägna budskap. Bokstäverna lyser i olika färger.
Anderssons sommarprat övergår i poserande. Han konstaterar att ”mitt tråkiga men helsvenska namn, min könsidentitet och mitt ljushyade utseende med mörkblont hår och blåa ögon inte direkt varit en nackdel i 2000-talets Sverige och Europa för att hamna på just den position jag hamnat idag”. I själva verket är Anderssons hållning snarare en förutsättning för chefskapet. Det är en uppenbar strategi för män med maktambitioner att göra ner andra män.
Dramatenchefsrummet på en av Stockholms finaste adresser är överdimensionerat. Andersson plågas av utsikten över Nybroplan. Men han sitter kvar. ”Skulle det komma några sådana aktiva politiska påtryckningar så lämnar jag med varm hand eller snarare kall hand över uppdraget till någon bättre lämpad. Det finns säkert andra som hellre dansar den dansen.”
I slutet skanderar skådespelarna ”No nations, no borders, one human race”. Mattias Anderssons politiska credo ekar i det elektrifierade jugendpalatset.
Andersson är entusiastisk inför att alla har åsikter om Dramaten. Enligt honom är det ”teatern alla älskar att hata eller hatar att älska.” Men om nu Dramaten väcker sådana känslor borde ett sommarprat av dess stridbare konstnärlige ledare, såväl som en flammande appell från stora scenen, väcka fler reaktioner. Pliktskyldiga hyllningar i DN, försiktiga invändningar på annat håll samt några förströdda positiva kommentarer i sociala medier ter sig som en mager responsskörd. Kan det vara så att ingen bryr sig om vad som pågår i teaterhuset?
Jag undrar om Mattias Andersson någon gång tänkt den tanken, den diametralt motsatta hans egen: Vi kanske inte sjunger samma generiska sång. Inte samma text. Inte samma melodi.
Regissören avslutar berättelsen. Mattias Andersson får bokstavligen sista ordet. Det är hans röst som strömmar ur högtalaren. Den fastställer att historien slutar 1989. Det finns vid närmare eftertanke inga nationer och heller inga etniciteter. Sådana indelningsgrunder är daterade. Det finns inga skillnader mellan människor. Samtidigt är gränsen mellan över- och underordnad omöjlig att överskrida. Budskapet trummas in i såväl pjäsen som sommarpratet. Västerlandet förtjänar att gå under. Europa vilar på nazism och kommunism. Sverige är ett strukturellt rasistiskt och misogynt land. Mattias Andersson berättar med ett aldrig sviktande patos. Han är i samma person regissör, etnolog, folkskollärare, journalist och agitator. Därtill är han en driven dirigent, vars kör emellertid saknar några vitala stämmor. Jag saknar förnuftets och känslans röst. Jag saknar fantasin. Framför allt saknar jag drömvävarens röst.
Mattias Anderssons förordnande löper ut 2027. Det känns långt dit. En lång dags färd mot natt. Minus teatern. Att skådespelare gestaltar roller må vara borgerligt men är också nödvändigt. Stormen har bedarrat på Dramaten. Det blåser inte längre. Bara Caliban är kvar. Vad innebär det att Dramaten lider brist på dramatik? Är det önskvärt att Dramaten förvandlas till Institutionen för socialt arbete? Den mest kritiska frågan bör besvaras först: Vad ska vi med en nationalscen till när det enligt Andersson inte finns någon nation?
Biskopen i Växjö stift, Fredrik Modéus, ger sig in i den politiska debatten. ”Sverige har blivit ett land som bygger murar” skriver han i Aftonbladet.
I Nysvenska kyrkan är kärleken queer.
Man deltar på Pridefestivalen
i hopp om att vägarna därmed blir fler
till bänken i gudstjänstslokalen.
Det ryktas att Sverige har upprest en mur
mot omvärlden. Fatta din kräkla,
herr Biskop, och blås i din nävrade lur!
En världsfred är möjlig att mäkla.
Sälj in en fusion mellan kyrka och stat.
Vem skiljer på kalken och flaskan?
Att anden försvinner – vad gör det, Kamrat?
Du hittar predikan i blaskan.
Om folket ska trilskas och vägrar att tro
på nymodigheter är mässfall
en lösning. Vi bygger en Månglarnas bro,
så templet får status av mässhall.
Konflikt mellan kriminella tvingar polisen att sätta upp kameror i Gislaved.
När Gislaveds drönare blivit för lata
får drönare sväva längs latmaskens gata.
De brukade tillverka däck,
men nu har konflikten i området Trasten
intensifierats. Polisen tog fast en
som stoppat en annan i säck.
Den gaddlösa drönaren kan inte sticka.
Han lämnar sin plats för en avgudad flicka
vid flyende sommarens bår.
Vem åsamkar stickskador? Kameran lär skänka
bevisen mot höglandets gaddade änka.
Må flygplanet säkra ett spår!
IT-entreprenören och AI-evangelisten Erik Bolinder anser att den artificiella intelligensens enorma fördelar måste tas tillvara. Krösa-Majorna har enligt honom fått för stort utrymme. Är det nya evangeliet rakt igenom glatt eller skymtar några moln vid horisonten?
TV4-succén ”Let’s Dance” pausas efter 18 säsonger.
Lets Dance ska läggas ner
beslutar TV4.
När ingen längre ser
blir rättigheter dyra.
Kanalen drar en vals
och lugnar tittarstormen.
”Det handlar inte alls
om slut för styrdansformen.
Allt färre verkar för
att följa oss en lördag.
Om dansintresset dör
försvinner minst en fördag.
Det sker på fredag kväll
strax efter klockan elva.”
Så länge kan ni väl
försöka dansa själva?
Tänk bort en trött menisk
och finn din form, den forna.
Att slöa medför risk.
Ta steget – på med skorna!
Det svenska stålet bet i Budapest.
En längd man sällan sett i bakverkstaden.
Nu väntar NATO-medlemskap och fest
– ett tårtkalas av högsta Visegraden.
Turkiet lider sällan några kval
och kliver Ungern ner i väststatsblocket
ser moskoviten till att nå final
i sina starka grenar – krig och krocket.
Vår hjälte lagerkröns och får medalj.
Vi gläds åt resens diskuskast från drömmen
och hoppas slippa undan den batalj
som föranleder fallskärmshopp i strömmen.
Hur skönt att svalka sig i krigets skugga!
Av sötebrödet tas en sista tugga.
I Julia Caesars program möter lyssnaren en kavalkad av kärlek och passion i musik och poesi; lycklig kärlek, obesvarad kärlek, den försmådda kärleken, kärlek där samhällets normer ända in i vår tid har gjort det svårt eller omöjligt att få den människa man älskar.
Klimatet är en het potatis.
Det bör vi kunna enas om.
Du vill väl äta gott och gratis?
En skagentoast med stenbitsrom?
Beskriv hur kylan skapar hetta,
att vädret är ett stort problem.
Ställ monstervärmen inför rätta
och kalla julis sol extrem.
I storm och snö, vid regn och torka
ska väderkartan lysa röd.
Ett ödesdrama värdigt Lorca
gestaltar du i ”Jordens död”.
Din tanke tillhör kollektivet.
Vi måste hålla enad front
mot dem som hotar oss till livet.
Man gör sig bäst som kameleont!
Journalisten Per Shapiro lämnade Sveriges Radio för att starta sin egen plattform, Folkets Radio. I den nya kanalen är hans löfte till lyssnarna att uppsöka journalistikens no-go-zoner, om det så handlar om vaccinbiverkningar, strålning från 5G eller klimat. Nu är han aktuell med boken ”Kriget mot livet – hur vi manipuleras av arkontisk intelligens”. Finns det en väg ut ur den teknokratiska fällan?
Förväxlades Beirut med Ånge
av Jan eller Erik den långe?
Vem är denne fyr
som motvilligt flyr
från rättvisan? Frihetens fånge.
Oväntat utsläcktes sommarens låga,
både i Höör och i Kristinehamn.
Svenskar som sörjer sin sol borde fråga:
Lystrar en storm till ett tilldelat namn?
Kallas den blåsige hellre för Hasse?
Känns det försmädligt att döpas till Hans?
Heter den vinddrivne Bengt eller Lasse?
Liknar hans styrka en mindre orkans?
Könsgrubblets mara som kommit att rida
jordbundna väsen har fjättrat din själ.
Suckande ser du på systern Alfrida.
Blickar av lycka kan plåga ihjäl.
Tårarna samlas i regnstormens öga.
Torka din kind! Portionera ditt salt!
Skaparen gläds åt att vågor går höga.
Vädret ska skifta, från klibbigt till kallt.
Stolta stad!
Prideparad
med glädjen som gäst
har firat kärleksfest.
I ett regnbågståg
färdas högljudd och låg.
Varje agn
är till gagn
på rödgröna linjens tunnelbanevagn.
Inga blå
kliver på!
Ta taxi eller gå!!
Det stora antalet skjutningar medför blodbrist i hela landet. En olycka kommer sällan ensam.
När skytten har tömt magasinet,
berusad av ungdomligt mod,
förslår inte verkan av vinet.
Ett skottoffer uttöms på blod.
Behovet av plasma och plättar
med blodsmak är stort. Varje grupp
i sjukhusets påsar får skvättar,
men skjutningsfrekvensen går upp.
Den kula som genomträngt västen
och hjärtat blir lagd på ett bord.
Det ringer till gudstjänst för prästen,
vars ängslan rör bristen på jord.
En gästrikegosse från Brynäs
tar elbil till Sätra där nygräs
bjuds ut liksom ladd.
Den unge får sladd
när pannan blir prydd av en blybläs.
I Disneys nya filmatisering av ”Snövit” är rollistan uppdaterad.
Det ligger i sakens natur
att Snövit är vit, kan man tycka.
En dvärg är en dvärg, eller hur,
och inte en stolle med krycka?
Det sker i ett trollslag, en prins
försvinner och dvärgar är borta.
De småväxta döljs av en lins.
I castingen kom de till korta.
Vad händer med filmens idé
när dvärgarna ersätts av väsen?
Till våren får tittarna se
hur mycket som slaktats av pjäsen.
En kille som kommit till Heden
för fotbollen fick härförleden
bestickskador. Stål
gav hjässan ett hål.
Den huvudmisstänkta är skeden.
Tidöpartiernas överenskommelser inom kriminalpolitiken kommer att innebära utmaningar för Kriminalvården.
Fullt av folk i stadens häkten
redan före morgonväkten.
Fångar tvingas dela cellen;
nya kommer fram på kvällen.
Frigör staten mera pengar
får vi råd med våningssängar.
Höjden ökas liksom bredden,
bädden vänds på andra ledden.
Britsar håller bra i längden
åt den stora tukthusmängden.
”Vänta, vårt moderna fängsel
bygger inte mur och stängsel.”
Reformisten rynkar pannan.
”Trängsel råder. Släpp varannan!
Det är vackrast när de rymmer.
Skönt att slippa platsbekymmer.”
En Ericsson-stöt i Irak
drog kabel på byggnadens tak
när ledningen sköts
och likströmmen bröts.
Han känner hur linan blir slak.
Rikkie Kollé tog som första transkvinna hem titeln Fröken Holland. Hon kommer senare i år att representera landet i Miss Universum.
Du sökte en kvinna och fann en man.
Det gör dig bevisligen nöjd.
Men kvinnan som följdriktigt inte vann
– den knoppande rosen – är böjd.
En spännande tid för vår skönhetsbransch
när alla dysforiska kön
står upp mot förtrycket och tar revansch
till toner av jubel och stön.
Nu väntar vi bara på gränsfallsdjur
i tävlingen – ge dem en chans!
En taggad fru igelkott tror på tur:
”Jag föddes som grabb men är trans.”
Melodi: Blott en dag
Blott en stat, ett dödsmärkt folk i sänder –
sköt det snyggt, så slipper de förstå.
Vi ska ta ifrån dem deras länder.
Mod i barmen, raska vargar grå!
Patriarker, iklä varje snärta
tält och huckle. Skyl vart skönt behag.
Svenskar verkar vara riskaverta.
Blasfemi förbjuds i lag.
I den svenska kyrkan får man svära,
varje trolös avart finner nåd
hos prelaten. Vem ska lyckas bära
bud om hot från väpnat massuppbåd?
Den trojanska hästens dolda skara
har en särskild håg för anfallskrig.
Gud är större! Herre, uppenbara
hur vi följer din intrig.
Brända böcker luktar långt och illa.
Det är rimligt, allt vad vi begär.
Storvisiren önskar sig en frilla
liksom männen i vår jättehär.
Kom ihåg ert nederlag i Bender:
svek och plundring, hus som stacks i brand.
Underkasta er så blir vi fränder.
Låt oss vandra hand i hand!
(Kvartal 2/7)
Tingsrättsförhandling. Ett märkligt ord. För vissa är förhandlingen redan över. För den mördade mannen, för hans hustru och tre barn. För hans vänner, bekanta och arbetskamrater.
Sal 8 i Stockholms rådhus. Denna den nionde och sista rättegångsdagen finns det ett par lediga åhörarstolar. Tidningarnas kriminalreportrar är så här dags utsända på nya uppdrag. In från häktet kommer de misstänkta, en i taget, tillsammans med sin vakt. Först de tre förmodade medhjälparna, därefter den sannolike skytten. Fyra herrar frigörs från handfängsel och slår sig ner bredvid sina ombud. När alla medverkande är på plats kan man räkna till ett tjugotal personer på andra sidan den glasskiva som skiljer scenen från salongen.
Skytten har, till skillnad från medhjälparna, en kvinnlig advokat. När han anländer ler de mot varandra. Det är inte första gången tingsrätten hyser en mordrättegång, och även brottmålsadvokater har faktiskt rätt till en god arbetsmiljö. Den oklanderligt svartklädda juristen för talan med den självsäkerhet som bara den som får betalt för restid kan uppbåda. ”Tidsspillan” står det på fakturan. Den totala ersättningen för hennes arbetsinsats – nio dagar i tingsrätten och fyra i hovrätten – kommer att uppgå till 529 000 kronor. Exklusive moms.
Den mordmisstänkte är en ung man. Att tidningarna skriver ”pojke” hjälper föga. Trebarnspappan är död och begraven. Hjälper förresten journalisternas omskrivningar? Påverkar de omedvetet allmänheten, nämndemännen och domaren? Börjar man tänka att det nog är ett misstag? En pojke kan ju inte begå ett mord. Han är ju ett barn. Barn begår inte mord.
När man ser den gänglige 17-åringen i vit pullover, chinos och glasögon får man intrycket att han halkat in i salen på ett bananskal, att han är på väg hem för att dricka O’boy och klappa katten. Stylisten har gjort ett bra jobb. Ynglingen har nämligen inom loppet av en vecka kastat in en handgranat på en restaurang och mördat en 54-årig familjefar.
Sjuttonåringen nekar till brott. En utmärkt strategi – om det inte vore för den graverande omständigheten att hans DNA råkat fastna på samma munskydd som innehåller blod från den mördade mannen. På ena sidan av munskyddet mördarens DNA, på den andra den mördade trebarnspappans blod. Bevisvärdet är, som man säger på juridiska, mycket högt. Efter mordet har gärningsmannen åkt till Armenien. Under sin bortovaro blev han svensk medborgare, trots att han misstänktes för mord.
Till höger om den kvinnliga advokaten sitter en av medhjälparna. Han ser, när han gör entré från dörren som leder till häktet, ut som någon som äger världen. Anklagelsen om medhjälp till mord tar han lätt på, som om han kunde förutspå det annalkande frikännandet. Att hans DNA befinner sig på en av mordplatsens skotthylsor samt på flyktbilen, och att hans telefon har åkt med bilen hela vägen till och från mordplatsen, räcker inte som bevisning. Tjugotvååringens blick är död, lika död som offret och lika kall som offrets kropp. Den för medhjälp till mord misstänkte mannen skämtar under förhandlingen ofta, blinkar och ler mot sin kompis på publikplats. Bredvid sig har han sin advokat. En välkammad göteborgare som deläger en humanjuridisk advokatbyrå och oombedd ställer upp för den humanitära stormakten, mot viss ersättning. 573 000 kronor, exklusive moms. Av den summan hänförs 147 000 kronor till restid. Hela det juridiska kalaset går för detta mordmål på cirka tre miljoner kronor. Staten betalar. De totala samhälleliga kostnaderna är förstås omätliga.
Åklagaren är en medelålders man med en fysionomi som skvallrar om att han inte försummar löprundor och gympass. Ansiktet är dock fårat, och rösten förmår inte dölja sin strävhet. Han har något plågat över sig, åklagaren. Ingen kan klandra honom. Pappershögen på skrivbordet har aldrig varit högre. Mister du ett mordfall står dig tusende åter.
Förhandlingen är på väg att avslutas. Nämndemännen stirrar ut i salen med tomma blickar. En av de fyra lekmännen, en kvinna i 65-årsåldern, gäspar. Det har varit två långa veckor.
Så fattas beslut i häktningsfrågan. De tre medhjälparna försätts på fri fot. Det är en indikation på att den stundande domen för dessa blir skonsam. En uppsluppen stämning breder ut sig i sal 8. Leendena mellan den kvinnliga advokaten och hennes 17-årige protegé stegras till skratt. Även om han inte släpps denna dag utan transporteras till ett SIS-hem drar de växlar på rättens utslag. Från SIS-hemmet ska mördaren en dryg månad senare komma att rymma. Han fritas i samband med ett tandläkarbesök i Södertälje.
”Om de är gamla nog att ta en pistol i handen och skjuta en annan människa så är de också gamla nog att ta sitt straff”, säger Torben Svarrer, biträdande chef vid Nationell utredningsenhet i Danmark i SVT:s Uppdrag Granskning från den 24 augusti 2022.
Sverige är nu inte Danmark, om än lika ruttet eller ruttnare. Några veckor efter den sista tingsrättsförhandlingsdagen avkunnas domen. Sjuttonåringen döms för mord till 2 år och 11 månaders sluten ungdomsvård. Denna dom kommer att överklagas av samtliga parter. Sjuttonåringens advokat ger sin syn på saken.
”Min klient förnekar ju brott, så vår inställning är att han ska frikännas, så klart.”
Mördarens föräldrar hävdar att deras son inte har begått något brott och överklagar att de utdömts att betala skadestånd till offrets anhöriga.
I hovrätten skärps straffet för mordet till fyra års sluten ungdomsvård. Straffvärdet för en vuxen fastställs till 18 års fängelse. För medhjälparna har åklagaren yrkat på 10-12 års fängelse. Alla tre frias i tingsrätten, såväl som i hovrätten.
Om maximalt tre år (ett år har gått) släpps 17-åringen ut. Såvida han inte rymmer igen. Det är inte olagligt att rymma, och det kostar inget extra. Han är då en 20-åring med hela livet framför sig. I det kriminella nätverket åtnjuter han redan hjältestatus.
Hjärnan bakom mordet kommer man inte åt. Den personen lär befinna sig i Turkiet, varifrån han styr den svenska narkotikahandeln.
Om tre-fem år försvinner de smarta mobilerna och ersätts av smarta glasögon, spår teknikbranschens chefer.
Om tre år är smartphonen borta och ersatt
av glasögon – äntligen skådar vi ljus!
Det kan också hända att synen blir nersatt
och mörkret förvandlar vårt jordklot till grus.
Hur ser en tekniknörd på hörselfunktionen?
Värderar han smakrikedomar och lukt?
Ett avskuret öra, förnimmer det tonen
från pianot med hjälp av en skenbar produkt?
När känslan går vilse i overkligheten
och sinnena grumlas – vad hjälper förnuft?
Tillbaka till rötterna, uppodla vreten!
Den växt som får vatten ger människan luft.
Märta Stenevi – smärtan i teve
Rino Brezina gav mig förtroendet att spela Hertig Valdemar i Nyköpings Gästabud 2013. Det var enkelt att ha med Rino att göra, från början till slut. Auditionsituationen var helt odramatisk. Vi träffades på hans kontor i Teater Sörmlands lokaler. Jag sjöng en Bellmanlåt, och sedan var det klart.
Repetitionsarbetet präglades av lugn. Det mest hisnande var nog att åka med i Göran Gillingers bil. Rinos registil kan beskrivas som tillbakalutad. Den som har kunskapen och vet vad han vill behöver inte höja rösten. I samband med en kvällsövning på borggården manade han mig muntert att ”gå till handling”. En föredömlig instruktion som jag ändå med svårighet lyckades omsätta då jag i handen höll ett tio kilo tungt medeltidssvärd. Under föreställningarna satt han ofta på sin stol till vänster om publikplatserna, lutad mot stenväggen på Nyköpingshus, och myste i julikvällssolen.
På torsdag är det premiär för årets upplaga av sommarspelet. Vid detta gästabud kommer Rinos stol att stå tom. ”Minnens I Håtunaleken?” frågade kung Birger. Jag minns framför allt Nyköpings Gästabud och dess mångåriga regissör, en i flera avseenden stor teaterman med ett plirigt leende och vänliga ögon.
Du lindar ett finger med mossa och strån.
Din midsommarkrans ger sår.
Den handhållna flickan blir trampad på tån.
Hon suckar och svär och går.
En hoppande groda som ramlar omkull.
Vem vet att han dansar för kärlekens skull?
Att filma ett fall med mobiltelefon
är midsommarmode i år.
Vad spelar en afton i juni för roll?
Från logen hörs sorl och skratt.
Du kan bara tänka att kvinnor är troll
när skymningen går mot natt.
Du klättrar på stättan, en midsommardröm
behåller man gärna fast kroppen är öm.
De vackraste visorna slutar i moll
och sorgen lär komma i fatt.
Elsa Widding tog civilingenjörsexamen från Chalmers 1996. Därefter har hon haft ledande befattningar i ett flertal energibolag. Hösten 2022 valdes hon in i riksdagen där hon sedan den 1 maj 2023 verkar i egenskap av politisk vilde. Boken ”Sunt förnuft om Energi & Klimat” är hennes bidrag till den upphettade klimatdebatten.
Naturvännen, fångad i Flen,
hör lärkan som kvittrar på gren.
Ett frihetsanspråk
får fart av en vråk.
De flyktar med kvällssolens sken.
Stockholms Tingsrätt slår fast att den journalist som kallade en skribent nazist inte gjorde sig skyldig till förtal.
Ett n-ord är ett ord som ej får sägas,
att tänka det är nästan lika fel.
På vaga ordets vägar måste väjas.
Så hålls vår sköra svenska språkkropp hel.
Mot uttalsregler bör dock kunna brytas.
”Nazist” blir undantaget från förtal.
Den gamle lägerfången må förtrytas,
men dagens rätt serveras normlöst sval.
Follow Rasmus on