Actor - Writer - Director - Podcaster

Category: Uncategorized (Page 1 of 19)

Sippvägen.

Skulle saven stiga
på den pryda gatan,
därom får man tiga,
varnar högljutt skatan.

Läppjar de på våren,
väsen väckta nyss av marssol?
Slickar de ock såren,
i sin lövsals karmstol?

Pratar bin och blommor
eller är de tysta?
Djur och växter som bor
här, vill de bli kyssta?

Att vara eller inte vara.

Den moderna kvinnan
liemannen lik.
Tunnare blir hinnan
mellan levande och lik.

Kvinnans rätt till egen kropp
bör va oinskränkt.
Finns för barn in spe ett hopp
om att himlen skänkt

varje frö ett moderliv,
löfte om bostad i glada magar?
Att vara mer än fröknars tidsfördriv,
slippa dö till följd av moderata lagar?

Inför juryns ögon finner det då nåd,
embryot som nu har börjat hoppas,
anande att vårens blommor knoppas?
”Avslag”, mamman får ett sista råd:

Vid abort i hemmet
av ett foster,
äcklas du av slemmet?
Ring till moster.

https://www.aftonbladet.se/debatt/a/KyjE84/lat-kvinnor-gora-aborter-hemma

Foto: Lennart Nilsson

Namnbyte.

Den vita t-shirten är inte opåverkad av samhällsutvecklingen. I solidaritet med de underprivilegierade tröjorna väljer den, i de interna dokumenten, att framöver kalla sig t-shirten. För att inte förvilla köparna kommer t-shirten i webshopen att ha kvar sin gamla beteckning ”vit t-shirt”.

Bollhavet.

I tre veckor nu debatten
rasat i det vita havet,
denna storm i glas med vatten.
Villfars snart det svarta kravet?

Från den bruna ön
höras tunga stön
och den mörkerfurste
som just nu går kurs tre

klottrar med sin hudfärg
ner entréfasaden.
Hotar att med blod och märg
strax förfula hela staden.

Det lär va rasismen,
spår en nyutnämnd dekan,
som har vållat schismen
här på Telefonplan.

Vän av ordning frågar
med en röst av sammet,
ingen annan vågar
trotsa lilla lammet.

”Ser ni ej, det är ju barn
i utställningsrummet.
Samvetslösa flarn,
upphör nu med flummet!

Lärare, görs ingen koll av
vad som släpas in av katten?
Högskolan ett bollhav,
konsten flydd, den stora skatten.”

Utanför, i Tellusgången
står en presumtiv student.
Möts av klagosången,
undrar stilla vad som hänt.

Hade tänkt att söka hit,
hem för insikt och för flit,
flicka glad i måleri.
Nu hon går förbi.

Forskaraktivisten.

Forskaren som aktivist
sitter på sin gröna kvist
“Färsk oliv, ja gärna!”
Kvar blir bärets kärna.

Ser i frö’t ett vapen
lämpligt att bestycka
hela vetenskapen
med en tankekrycka.

Forskaren och aktivisten
fordomdags disjunkta.
Motståndsman kan lugnt ta 
lätt på kunskapsbristen.

Fängelsebesök merit
på mitt alma mater.
Vad med akademisk flit,
bland professorskandidater?

Ersätter vi landvinningar
utan prut med nysanningar?
Men om fred förbyts i krig,
varthän bär då denna stig?

Passar bäst hybriden 
för den nya tiden?
Skrattar bäst som skrattar sist,
forskaraktivist.

El och brister.

Februarikylan bister,
bästa vallan långt från klister.
Svenska stålet slutat bita,
vi får handla kol på krita.
Ansträngt elnät tager paus
likt en ledbruten atlet.
Måste staten göra kaos?
Vad är det vi inte vet?
Tillåts folket ej att suga
damm får teveskidor duga.

Supén.

Efter att ha sett debatten,
vaknar väljaren i natten.
Otäck dröm om kamp i gyttja
gör att denne måste nyttja
brännvin, så han öppnar kylen.
Fyra slag slår hallpendylen.
Malen fläskfärs står på hyllan,
skjuter upp den sköna fyllan.
Köttet stekes, hungern bränner,
bordet dukas, fettet blänker.
Mannen tar en tugga, tänker:
”Ska man äta sina vänner?”
Middagstallrik går i kras
när den röda linjen dras.
Lyder så de sista orden
före färd till underjorden:
”Får jag skåda morgondan
lovar jag att bli vegan!”

Skådespelarnas vän.

En januarisöndag, aktörföreningsmöte.
Trots fyra dagars varsel, en plikt man gärna sköte.
På runda bordet inga ljus, i salen ingen låga.
”Vad finns för mening i det här? ”, de sänkta blickar fråga.

Efter en tyst minut, ett uppdrag blir mig givet.
Att skriva minnesrunan över den som lämnat livet.
Det faller sig naturligt att författa en hommage,
ty riddaren som fallit, vår frände, heter Lars.

Här måste kanske sägas, att bland mina kolleger
har få av dem på tiljorna beskärts en större seger
än då de spelat i en pjäs av den förmodat dystre
som sedan kritiker beskrivit som den verkligt ystre.

Jag fattar hastigt pennan, ett företag av vikt.
Kan det gå an att välja en tiostrofig dikt?
När jag har skaldat färdigt, jag häver upp min röst
till läsning av poemet, de sörjande till tröst.

En pjäsförfattares sorti
fordrar en replik.
Ingenstans så bra logi
som på din klinik.

Mången karaktär
satt i dödens väntrum.
Både sällhet och misär
ryms i Farsta Centrum.

Möjligen att detta skratt 
mitt i allt det svarta 
ur din höga trollkarlshatt
var det mest aparta.

När det gällde dialog
var du Platons like.
För det mesta stod din håg
till motsatsernas rike.

Med din fäbless för mörka rum
passar nog en grift.
Ålägg dig ett pensum
men undvik dubbla skift. 

Även ett Noréndrama 
måste nå sitt slut.
När evighetens panorama
breder ut sig, njut!

Du lämnar en personkrets
och upptas i en trängre.
Vi mister nu en kulspets,
hos oss finns du ej längre.

Liv och dikt tar skilda vägar,
till skuggpojkarna går din färd.
Jag frågar, som man plägar:
Hur tändes där en härd?

Tack för all din strävan
du, skådespelarns vän.
Vi iakttar med bävan
din dagbok slå igen.

Nu har den långa färd nått natt
och du din terminal.
Vi fröjdar oss åt dramaskatt
i luftig läsesal.

På mina vänner scenrävarnas kinder ser jag tårar.
Förgänglighets skalpell det bleka anlet fårar.
Mot vintersolnedgången vi går i samlad tropp.
De flesta alltjämt sorgsna, men inte utan hopp.

Foto: Claudio Bresciani/TT

Kung Bore.

Vithetsnormens bäste försvarare
låter snökristallerna falla
över den maktlösa jorden.
Fäster sina Davidsstjärnor
på bylsiga vinterrockar.
Den punktlige patriarken
släpper bomberna
över träden.
Fryser isarna på sjön,
blodet i människorna.
Bryter lårbenshalsar,
pudrar rädda näsor.
Paralyserar, som män i alla tider.
Lägger ut ett täcke,
en skenbart mjuk struktur,
under vilken våldtäkten sker
på jungfrulig mark.
Oåtkomlig som en skatteflykting.
Den oansvarige fadern
lämnar fältet
och tjällossningens vedermödor
åt Drottning Vår.
Evigt återkommande för att kräva sin tribut,
en plats i januarisolen,
med de vitaste,
dödligaste,
vapen i hölstret.

« Older posts

© 2021 Rasmus Dahlstedt

Theme by Anders NorenUp ↑