Efter 13 år inom Public Service valde Joakim Lamotte att pröva lyckan som frilansreporter. På kort tid blev han en av landets mest uppmärksammade journalister. I boken ”Där stormen är – En swishhoras betraktelser” sammanfattar han sin journalistiska gärning.

Söndagen den 10 december klockan 13-17 vankas glöggmys och boksignering på nyöppnade Galleri Kaktus på Odengatan 48. Rasmus Dahlstedt signerar sin nya bok ”Hemmahörande”. Galleristen Jasmin Gökboga håller glöggrytan kokande. Vi bjuder på pepparkakor, underhållning och kanske någon överraskning.

Varmt välkommen att fira andra advent med oss, ett stenkast från Stadsbiblioteket!

Om ljuset slocknar lagom till advent finns det andra värmekällor.

Nu faller snön. Kung Bore kommer åter.
Trots vita dun förmörkas barnens jul.
Den övergivne pensionären gråter.
En frånskild pappa flyttar runt i skjul.

Ett råd till dig som ej har råd med ljuset
som sätts i staken: Känn en doft av bränt!
Parkeringsplatsen ligger nära huset.
Där flammar elden härligt. Glad advent!

Kom hit, du frusne, värm dig här i skenet
av bilbrandsbrasan! Glöm den typ som högg!
Din arme granne fick ett skott i benet.
En blodförlust behandlas bäst med glögg.

Äntligen har min bok kommit från tryckeriet. Den kan beställas via länken nedan.

En skidskicklig kulla från Järna
som Ilar bekransar man gärna.
Det skedde i Ruka.
Jag slår på min puka
och gläds åt vår nytända stjärna.

I etapp två av bostadsbyggandet i Hammarbyskogen planerades 400 bostäder. Nu har den rödgröna majoriteten bestämt sig för att skrota planerna.

Söder om Söder försenas ett bygge.
Många är de som vill bygga ett bo.
Bofinken föredrar skog framför hygge.
Lägenhetsköparen får ingen ro.

Byggherren rekar i Hammarbybacken.
Ångesten river i borrar och bark.
Domherren fäller sitt utslag och tacken
susar i säven i sjöstadens park.

Nu är manuset till min nya bok, diktsamlingen Hemmahörande, skickat till tryckeriet. Boken kommer i god tid före Jul. Redan nu går det att beställa den via länken nedan.

Riksdagsledamoten Jamal El-Haj deltog vid en konferens där personer
med Hamas-kopplingar också närvarade. Statsminister Ulf Kristersson
uppmärksammade detta faktum i kammaren. Magdalena Andersson
försvarade då med gråten i halsen sin partikamrat som hon menar
”har vigt sitt liv åt att bekämpa Hamas”.

I plenisalen framförs regelbundet kammarspel.
Det digra höstprogrammet innehåller Spöksonaten.
En andefattig trupp behöver inte vara fel.
Vår fröken ter sig torr men simmar lugnt i djupa staten.

När hon har stigit upp och tagit sig ett rosenbad
med hajen ber hon om ett gott regeringsråd av fisken.
Vill kammarjungfrun föreställa androgyn najad?
Ett raffinerat regnbågsdrama minskar flödesrisken.

En energitjuvjakt tar fart, i bästa actionstil.
I Strömmen letas. Vart har gycklargruppens Elhaj summit?
Vid pjäsens slut blir primadonnan till en krokodil,
vars tårar vittnar om den tragedi som vi förnummit.

På Gustav Adolfsdagen vankas Gustav Adolfsbakelse.

Kriget har förts sedan långliga tider.
Dimman i Lützen förbyttes i rök.
Människan kämpar, fördrager och lider.
Glöm inte glädjen som bor i ett kök!

Lejonet stupar. Det målas en tavla.
Myntet ska präglas. En sedel blir tryckt.
Mästerkonditorn kan konsten att kavla.
Bakelsen gräddas och kaffet är bryggt.

Njut i november! Lägg för dig en sötsak!
Bittraste nöd balanseras av sött.
Fyllningens mandel vill bidra med nötsmak.
Vårdar du minnet av hjälten som dött?

Efter att ha njutit av Fredrik Sixtenssons lärda reflektion över översättningar av klassiker får du gärna införskaffa mina ljudboksinläsningar av Iliaden eller Odysséen. Det går också bra att köpa muggen med rubrikaforismen eller för den delen hela samlingen av vitsord.

https://bokforlagetaugusti.se/bocker/iliaden/

https://bokforlagetaugusti.se/bocker/odysseen/

Nationalmuseum har sedan 1864 haft Rembrandts ”Batavernas trohetsed”
i sin ägo. Nu säger sig museet inte längre ha råd att behålla tavlan. Beskedet
aktualiserar flyttplaner.

”Vilken tavla här på väggen
önskar ni få ha i fred?”
”Rembrandts mästerverk där skäggen
svär sin kung en trohetsed.”

Vilken tavla! Vårt museum
tar det ljus som Rembrandt ger.
Mörkrets makter, sjung Te Deum!
Arvegodset plockas ner.

Konstmuseet måste spara.
Höjda skatter blir ett krav.
Då får konstens skatter fara.
Tack för titten, herr batav!

https://www.dn.se/sport/skandalscenerna-tranaren-skadad-i-stenattack/

I ett upprop i Expressen kräver över 700 svenska kulturarbetare omedelbart eldupphör i Gaza. Uppropet är den svenska versionen av ett internationellt initiativ från organisationen Artists for Palestine.

Vem har fått för sig att schlagerartisten
tillför debatten en slagkraftig röst?
Missade upprop i skolan gör bristen
kännbar när sommaren lider mot höst.

Tondöva tolkar i skymningskulturen.
Vatten som forsar på kritikerns kvarn.
Högljuddast får hittepå-professuren.
Hur är det möjligt? Det handlar om barn.

https://www.expressen.se/kultur/scen/silvana-imams-hamlet-ar-ett-totalt-haveri/

Lena Andersson må ha avslutat sin berättelse om Folkhemmet. Intresset för nutidsmänniskorna finns kvar. I ”Studie i mänskligt beteende” går hon dessa inpå livet. Vad säger och gör de?

Stig Dagerman skulle ha fyllt 100 år den 5 oktober 2023.

Min tanke går till Dagerman
som sällan någon dager fann.
Han söktes upp av svärtan.
Hur skreve Stig idag sin vers?
Mot vad gick han till storms, på tvärs?
Var såg han öppna hjärtan?

Om skalden hade genomgått
vår jämmerdal, vad fick han sått
för frö på själens tundra?
Kan dysterkvistens berättarröst
ha ljusnat framåt livets höst?
Hurra! Du fyller hundra!

Är det vattentäta skott mellan de nobelprisutdelande akademierna och pristagarna?

Ett pris i Nobelklass ger pengar och ära.
Hur vet man att vetenskapsakademin
står fri från den kraft som har makt att begära
att människor höjer sin dos av vaccin?

Vad händer om samvetsbefriade bolag
bemöter försakelsevilja med tvång?
En kropp som riskerar att komma i olag
bör sticka i förväg. Du vågar ett språng!

I höst öppnar Haninge kommun en skolakut i Handen. Här ska elever som stör den vanliga undervisningen, har kriminella kopplingar eller behöver extra stöd kunna placeras tillfälligt och med kort varsel.

Hur går man tillväga i plugget
om läget är smärtsamt akut
och glinet i fyrfemman hugget
i bröstet vid skoldagens slut?

En kille som städslats av gängen
och skjuts i ett klassrum får blod
samt svenskundervisning i sängen.
Så utformas kaosets metod.

Vad ger denna satsning vid Handen?
Vem åtnjuter omsorg och vård?
Musikskolan spelar vid randen
till avgrunden muntra ackord.

En frisersalong i Gävle besköts under natten till onsdagen. Enligt reportern på plats syntes åtminstone sju skotthål i skyltfönstret.

Frisörens huvudsyssla är att klippa.
Salongens värd blir inte gärna klippt.
Beskärning borde han ha rätt att slippa.
En kulen dag ses vapenvåld som hippt.

Med modersmjölken kom en kaffeslogan.
En gästfri gästriklänning får besök.
Ett skott går av och fönstret krossas – dog han?
”Det var på håret, halva luggen rök!”

Imorgon är det ett och ett halvt år sedan Fredrik Andersson dog. Han blev måndagen den 28 mars 2022 skjuten på Delta Gym på Hälsingegatan. Med anledning av det eskalerande våldet intervjuas jag idag i P1 Morgon.

Glöm inte att nominera kandidater till ”Ryggraden” – civilkuragepriset till minne av Fredrik Andersson. Tack för bidrag till fonden.

https://sverigesradio.se/artikel/allt-fler-oskyldiga-drabbas-av-gangvaldet-rasmus-forlorade-sin-van

https://fredrikdanderssonsminnesfond.se

Kronan har under lång tid försvagats. Nu höjer Riksbanken räntan igen. Finns det något hopp för den en gång så stolta valutan?

Den svenska kronan sjunker
till följd av övervikt.
En lätt bedagad junker
bryts hastigt ner av gikt.

Den svaga svenska kronan
får rådet: ”Gå på gym!
Då blir du stark som Conan
och stor som jätten Trym.”

Det bromsar inte fallet –
kreditorn kräver pant.
Ett hot om slag i pallet,
sen slås vår vän till slant.

Om euron vill ta över
bör kronan snarast dö.
Ge folket mera klöver
med växtkraft. Så ett frö!

(Kvartal 16 september 2023)

”Det ska åska och blixtra kring vår teater.” Orden är den socialdemokratiske politikern Hjalmar Mehrs och uttalades i samband med Stockholms Stadsteaters invigning 1960. Varje tillträdande teaterchef brukar avge något liknande löfte. ”Flerstämmighet” lyder Dramatenchefen Mattias Anderssons credo, ett av nutida visionära konstnärliga ledare aningen överutnyttjat ord, hämtat från musikens värld. Det springer ur hans intresse för ”den materiella, sociologiska och politiska dimensionen av tillvaron”. Tillkännagivandet gör han i Sommar i P1 den 18 augusti. Efter att ha bevittnat höstens första premiär på Dramaten – Europeana av Patrik Ouředník – får jag av en bekant tipset att lyssna på Anderssons sommarprat i statsradion. Det visar sig utgöra en fin fond till Europeana, och är till hjälp för den som vill förstå hans bevekelsegrunder, som människa och dramatiker.

Den tjeckiske författaren Patrik Ouředník skrev Europeana 2001, i ett försök att sammanfatta 1900-talet på två timmar. Om sin iscensättning av boken yttrar Andersson i sommarprogrammet: ”Det blir en stor tillgång att ensemblen – som samtliga är uppvuxna i Sverige – också har familjebakgrunder i en lång rad olika europeiska och icke-europeiska länder: någon har polska rötter, en annan från Balkan, någon från Estland, någon från Ungern med judiskt påbrå, från Frankrike, England och Tyskland, såklart också från Sverige, och så skådespelare med utomeuropeiskt ursprung i Iran och från Afrika och Latinamerika.”

Ett av föreställningens fiffigaste regigrepp rycker publiken ur teaterillusionen. Samtliga skådespelare gör anspråk på att ha upplevt (via far- och morföräldrars berättelser) den situation som manuset talar om.

I samma stund väcks frågor om förhållandet mellan skådespelaren och karaktären. Kan man bara spela sig själv eller är det möjligt att transformeras till någon annan? Råder färgblindhet på Dramaten? Är rätt kön, hudfärg och sexuell läggning för den som aspirerar på en plats i ensemblen väsentligare än att vederbörande kan skådespela, det vill säga besitter en hantverksskicklighet? Aktörerna i Europeana gör ett habilt jobb men drunknar till slut i den episka teaterns ordmassor.

Vi får i sommarprogrammet veta att Andersson ser som sin uppgift ”att ständigt ompröva vad teaterkonst kan vara, både formmässigt och innehållsligt”. Han infriar förväntningarna. Europeana är ingen pjäs utan snarare en två timmar lång historielektion, hållen av en revisionistisk obehörig lärare. Andersson är en utmärkt bildskapare och rullar ut ljudmattan med ackuratess. Publiken hålls hela tiden sysselsatt. Bord välts över ända och reses på nytt. Scenkollektivet bygger och raserar. Att man sen inte begriper varför dessa bord och stolar sätts i rörelse är måhända ett mindre problem. Kanske bör man bara njuta av hur skådespelarna vankar omkring i det träfärgade köket med krukväxter, barnvagn och kattbur för att där duka på och duka av, träna och rumstera om. Den som uppskattar hur organiska dramatiska impulser föds och vecklar ut sig väntar förgäves. Att se och höra en kvinna skrika kan vara spännande, men de flesta föredrar nog att det finns en motivation bakom vrålet. Att människan skriker av en orsak, inte för att representera något. Den patenterade svartgula varningstejpen inramar scenrummet. Vad varnar den för? Att Dramaten håller på att omvandlas till ett föreläsningsinstitut?

Efterhand förtydligar Andersson i Sommar i P1 sin politiska analys, en analys som går hand i hand med hans konstnärliga vision. ”Orättvisorna, klasskillnaderna, den ekonomiska ojämlikheten och segregationen är så fundamental och permanent att det kan kännas bortom räddning.” Andersson varnar för det nationalistiska projektet. Efter en sommarresa i Frankrike funderar han över kravallerna. Han verkar se dagens bilbrännare, knivskärare och bombkastare som ”samhällets olycksbarn”. Lyssnarens tankar förs till Victor Hugos Cosette i Les Misérables. Det finns ingen skillnad mellan flickan med svavelstickorna och ynglingen med automatkarbinen.

Dramatenchefen påpekar att ”vi alla egentligen sjunger på samma generiska sång, med samma enkla banala textrader och i samma simpla melodi som upprepas och upprepas och upprepas med samma uppenbara frågeställningar genom årtusendena”. I Europeana är gangsterrapparen med rånarluva precis som alla andra. Han skjuter inte utan vandrar svärmiskt omkring på scenen och bygger med Lego. Föreställningens berättarröst, den ställföreträdande dramatikern, förklarar att ”kvinnorna spelade en betydelsefull roll under första världskriget”, att ”kvinnor kämpade i de tyska arméerna” och att ”p-pillret gjorde kvinnan oberoende”. Tyvärr ledde detta oberoende inte till något annat än en ”paradoxal förtryckande frihet”. En skådespelerska tar av sig behån. Bröst som bröst. Är detta vad Andersson menar med en ”komplex skildring av människan och världen”?

Sommarprogrammet innehåller även några könspolitiska klargöranden. Den unge göteborgaren Mattias Andersson läser Stig Dagerman, Gunnar Ekelöf, Franz Kafka och Fjodor Dostojevskij. Problematiskt. Bara män. En tidstypisk reflektion räddar situationen. ”Som etablerad manlig konstnär verksam i den svenska diskursen – och inte minst inom svensk teater – de senaste tjugofem åren blir jag omedelbart ganska kraftigt självmedveten att jag nu bara nämnt manliga författarskap som mina förebilder och viktigaste impulser. På ett yttre plan och som oöverträffade inspirationskällor för en osäker tonårskille med konstnärsdrömmar är det såklart självklart att söka sig till denna typ av ikoniserade manliga fixstjärnor. På ett inre plan kan jag lika gärna erkänna att jag också läste lika mycket Edith Södergran och Karin Boye.” På ett inre plan? Vad i hela fridens namn betyder det? Man befarar att Mattias Andersson inte bryr sig ett dugg om Boye och Södergran. Att han kvoterar in dessa författare i en hastigt upprättad korrekt kanon.

Sin hållning till de franska upploppen sammanfattar Dramatenchefen: ”Det enda möjliga svaret hos de nedtryckta och bortraderade blir plötsliga explosioner av våld och vandalism.” Här om inte förr borde väl även den bildade medelklassen sätta kaffet i halsen. Jag skulle också vilja höra vad Andersson ser som en lämplig hämnd för de historiska oförrätterna. Bilbränder? Ett och annat skott från automatvapnet? Halshuggning av lärare? Ännu mer skattepengar till politiska teaterexperiment?

Mattias Andersson pratar i radion vidare om ”den nya publik som glädjande nog i allt större utsträckning nu börjar komma till våra föreställningar”. Jag säger som en gammal lärare i skådespeleri på Scenskolan i Göteborg: ”I don’t believe you”. När jag tittar mig omkring i salongen tycks den ha samma sammansättning som Dramatenpremiärer i allmänhet. Varför är det förresten bättre att hitta en ny ungdomlig publik än att behålla en gammal?

Europeana mal på med informationsflödet. Kvinnorna fick rösta. Sex blev intressant. Tyskarna uppfann gasen. Föräldrar som ville adoptera valde i större utsträckning blonda och blåögda barn. Rasismen ändrade skepnad. Texten projiceras för säkerhets skull på en textmaskin som sammanfattar föreställningens angelägna budskap. Bokstäverna lyser i olika färger.

Anderssons sommarprat övergår i poserande. Han konstaterar att ”mitt tråkiga men helsvenska namn, min könsidentitet och mitt ljushyade utseende med mörkblont hår och blåa ögon inte direkt varit en nackdel i 2000-talets Sverige och Europa för att hamna på just den position jag hamnat idag”. I själva verket är Anderssons hållning snarare en förutsättning för chefskapet. Det är en uppenbar strategi för män med maktambitioner att göra ner andra män.

Dramatenchefsrummet på en av Stockholms finaste adresser är överdimensionerat. Andersson plågas av utsikten över Nybroplan. Men han sitter kvar. ”Skulle det komma några sådana aktiva politiska påtryckningar så lämnar jag med varm hand eller snarare kall hand över uppdraget till någon bättre lämpad. Det finns säkert andra som hellre dansar den dansen.”

I slutet skanderar skådespelarna ”No nations, no borders, one human race”. Mattias Anderssons politiska credo ekar i det elektrifierade jugendpalatset.

Andersson är entusiastisk inför att alla har åsikter om Dramaten. Enligt honom är det ”teatern alla älskar att hata eller hatar att älska.” Men om nu Dramaten väcker sådana känslor borde ett sommarprat av dess stridbare konstnärlige ledare, såväl som en flammande appell från stora scenen, väcka fler reaktioner. Pliktskyldiga hyllningar i DN, försiktiga invändningar på annat håll samt några förströdda positiva kommentarer i sociala medier ter sig som en mager responsskörd. Kan det vara så att ingen bryr sig om vad som pågår i teaterhuset?

Jag undrar om Mattias Andersson någon gång tänkt den tanken, den diametralt motsatta hans egen: Vi kanske inte sjunger samma generiska sång. Inte samma text. Inte samma melodi.

Regissören avslutar berättelsen. Mattias Andersson får bokstavligen sista ordet. Det är hans röst som strömmar ur högtalaren. Den fastställer att historien slutar 1989. Det finns vid närmare eftertanke inga nationer och heller inga etniciteter. Sådana indelningsgrunder är daterade. Det finns inga skillnader mellan människor. Samtidigt är gränsen mellan över- och underordnad omöjlig att överskrida. Budskapet trummas in i såväl pjäsen som sommarpratet. Västerlandet förtjänar att gå under. Europa vilar på nazism och kommunism. Sverige är ett strukturellt rasistiskt och misogynt land. Mattias Andersson berättar med ett aldrig sviktande patos. Han är i samma person regissör, etnolog, folkskollärare, journalist och agitator. Därtill är han en driven dirigent, vars kör emellertid saknar några vitala stämmor. Jag saknar förnuftets och känslans röst. Jag saknar fantasin. Framför allt saknar jag drömvävarens röst.

Mattias Anderssons förordnande löper ut 2027. Det känns långt dit. En lång dags färd mot natt. Minus teatern. Att skådespelare gestaltar roller må vara borgerligt men är också nödvändigt. Stormen har bedarrat på Dramaten. Det blåser inte längre. Bara Caliban är kvar. Vad innebär det att Dramaten lider brist på dramatik? Är det önskvärt att Dramaten förvandlas till Institutionen för socialt arbete? Den mest kritiska frågan bör besvaras först: Vad ska vi med en nationalscen till när det enligt Andersson inte finns någon nation?

Biskopen i Växjö stift, Fredrik Modéus, ger sig in i den politiska debatten. ”Sverige har blivit ett land som bygger murar” skriver han i Aftonbladet.

I Nysvenska kyrkan är kärleken queer.
Man deltar på Pridefestivalen
i hopp om att vägarna därmed blir fler
till bänken i gudstjänstlokalen.

Mot omvärlden uppreste Sverige en mur.
Herr Biskop, ta tag i din kräkla!
Sätt på dig din kåpa och blås i din lur!
En världsfred är möjlig att mäkla.

Sälj in en fusion mellan kyrka och stat.
Vem skiljer på kalken och flaskan?
Att anden försvinner – vad gör det, Kamrat?
Du hittar predikan i blaskan.

Om folket ska trilskas och vägrar att tro –
markera mot massan med mässfall!
Vi påbörjar bygget av Månglarnas bro
och omstöper templet till mässhall.

Konflikter mellan kriminella tvingar polisen att sätta upp kameror i Gislaved.

När Gislaveds drönare blivit för lata
får drönare sväva längs latmaskens gata.
De brukade tillverka däck.
Nu bränner man gummi i området Trasten.
Polisen som letat i askan tog fast en
som stoppat en annan i säck.

Den gaddlösa drönaren sporras att sticka.
Han lämnar sin plats för en avgudad flicka
vid flyende sommarens bår.
Kan kamerabestyckade farkoster skänka
bevisen mot höglandets gaddade änka?
Må flygplanet säkra ett spår!

IT-entreprenören och AI-evangelisten Erik Bolinder anser att den artificiella intelligensens enorma fördelar måste tas tillvara. Krösa-Majorna har enligt honom fått för stort utrymme. Är det nya evangeliet rakt igenom glatt eller skymtar några moln vid horisonten?

TV4-succén ”Let’s Dance” pausas efter 18 säsonger.

Let’s Dance ska läggas ner
beslutar TV4.
När ingen längre ser
blir rättigheter dyra.

Kanalen drar en vals
och lugnar tittarstormen.
”Det handlar inte alls
om slut för styrdansformen.

Allt färre verkar för
att följa oss en lördag.
Om dansintresset dör
försvinner minst en fördag.”

Det frigör fredag kväll
åt oss att dansa själva.
Kliv i ditt tangoställ
och föds på nytt som älva!

Tänk bort en trött menisk
och finn din form, den forna.
Att slöa medför risk.
Ta steget – på med skorna!