Ingenstans blir det journalistiska haveriet så tydligt som på de stora tidningarnas kultursidor. Kritikens arena är sedan länge förvandlad till ett åsiktstorg. Där man (en) får stå om en är feminist och vänster enligt bisarra eller antikverade definitioner.
Tillåt mig en kort återblick. Redan den 8 november 2011 lät Lisa Boda i tidningen Nummer förstå att SCUM-manifestet var ”ett briljant förlöjligande av männen”. Ett exempel på en uppbygglig teaterföreställning som därför förtjänar ett gott omdöme.
Aase Berg konstaterar i sin kombinerade anmälan och nekrolog (DN, 2016-10-28) över Lars Gustafsson: ”I genuin male bonding-anda odlade han ett brett internationellt kontaktnät” men ”trots allt surfande på de homosociala hierarkierna känns han mäktigt ohierarkisk”.
I en recension av Karl Ove Knausgårds Om hösten (DN, 2016-09-26) förklarar Aase Berg att Knausgård sysslar med ”prematur mansplaining.” Hans brev till den ofödda dottern är tydligen patriarkala. Norrmannen ”drygar sig i tidskrävande ödmjukhet på ett sätt bara män kan göra eftersom någon annan alltid sköter markservicen och omvårdnadspsykologin”. Bergs intresse för verket förefaller svagt. Närläsningen är långt borta och det allenarådande perspektivet von oben: ”Det är ju så vackert när män kombinerar intensitet med nyanserad blick och djupt engagerande känslor.” Paradoxalt nog är recensentens motvilja här en tillgång, att använda i koketterande syfte:
Maria Schottenius anbefaller i DN den 6 november 2017 att Evert Taube avlägsnas ur allsångshäftet och att den likaledes gubbsjuke författaren Erik Axel Karlfeldts nobelpris annulleras. För fräschhetens skull.
Linda Fagerström avlossar i en utgjutelse i Sydsvenskan den 29 maj 2018 sina bästa ad hominem-argument mot Ernst Billgren. Billgren är ”rynkig”, ”passé” och ”en skräphög”.
Enligt den publicistiska logiken à la mode kan på motsvarande sätt ett progressivt beteende belönas med högt beröm. I sin recension av Eugen Onegin (Expressen, 2018-04-29) som i skrivande stund spelas på Stockholmsoperan lovordar Gunilla Brodrej sopranen Cornelia Beskow: ”Det är en stark Tatjana vi ser och en imponerande rolltolkning med star quality.” Kan det bero på att Beskow i ett samtal efter föreställningen Elektra några månader tidigare lagt ut texten om Metoo och markerat sin värdegrundade hemvist som feminist? Men om Beskow nästa gång vill framställa en svag, bräcklig kvinna? Finner hon då nåd inför Brodrejs ögon?
Som en följd av att misandri varit den förhärskande ideologin på kulturredaktionerna har den nedgörande kritiken förbehållits männen. Om vi nu, i jämställdhetens namn, ser en förändring är för tidigt att säga. Lika troligt är det antagligen att kritikerkollektivet, när deras favoritnemesis Ann Heberlein med Allt kommer nog att bli bra begår romandebut, ser sig nödsakade att straffa avfällingen. Den som gjort resan från det goda halvklotet till det onda, eller om man så vill, från FI till Moderaterna ses som en klass- och könsförrädare. En otrogen.
Ingrid Elam har i DN den 17 maj ertappat Heberlein. ”Det tog mig några sidor av stigande förundran innan jag insåg att stilen och intrigen är ett medvetet, politiskt val. Den ska fånga de läsare som normalt inte läser, den ska gå hem i stugorna med hjälp av förljugen litteratur – tonårens kärleksromaner – och en förljugen verklighetsbild där det goda kommer från höger och det onda från vänster.” Så förmedlar Elam den avgörande insikten att Heberlein är spekulativ och ond samt att sanningen och det goda kommer från vänster.
Göteborgsposten lånar av oklara skäl in Aftonbladets kulturredaktör Martin Aagård för att skriva referatet om Allt kommer nog att bli bra. Artikeln från den 20 maj inleds: ”Den produktive invandringskritikern och skandaldrottningen Ann Heberleins första roman är något så ytterst sällsynt som en chick lit i Sverigedemokrat-miljö.” Två smaskiga epitet och en säljande rubrik. Vad kan man mer begära? Therese Erikssons inlaga i SVD (24/5) har överskriften ”Osannolik kärlek i Heberleins SD-samhälle.” Frestelsen tycks vara för stor.
Mest oförblommerat sedlighetssemaforerande är Amanda Svensson på Expressen. Hon börjar sin anmälan av Heberleins bok (21/5) med att slå fast: ”Innan samhällsdebattören Ann Heberlein började kartlägga våldtäktsmäns födelseland och skriva konspiratoriska böcker om mångkulturens skadeverkningar var hon känd som etikdoktor med ett intresse för religions- och moralfrågor.”
Trots att färre än tvåtusen tecken står till Svenssons förfogande kan hon inte låta bli att hamra in det ack så viktiga budskapet ännu en gång: ”Att jag inte delar Heberleins förenklade världsbild – den av invandrarfientliga krafter så omhuldade motsättningen mellan vanligt, hederligt folk på landet och kosmopolitiska storstadsbor med godhetsneuros – är dock inte min största invändning mot denna banala historia. Det största problemet är att hantverket är så taffligt.”
Jag har ingen ambition att försvara Heberlein. Jag kan bara säga, efter att ha läst boken, att rubrikerna är tendentiösa. Det är många andra omgivningar än SD-miljön som skildras och de karaktärer som hyser SD-sympatier framträder inte som några helgon. Jag vill påstå att den politiska dimensionen är underordnad en allmänmänsklig tematik. Framför allt handlar boken om hur det är att vara en medelålders, barnlös kvinna som nyss förlorat en förälder och sin förtöjning i tillvaron. Hur påverkas litteraturkritikernas metodval vid bedömningen av Heberleins roman av deras aversion mot författarinnan? Det görs genomgående biografiska läsningar. På bekostnad av textanalysen. Varför förmenas Ann Heberlein den mjuka blick som möter hennes debutantkollegor?
Man skulle kunna kalla det ideologiseringen av kritiken. Eller infantiliseringen. Samtidigt ökar inaveln av kritiker. När behovet av en ny teaterkritiker uppstår kan den personen nuförtiden lika gott rekryteras från ledarredaktionen. Som i fallet med Per Svensson på DN. Somliga skribenter är omedvetna om sin biaserade perception, andra låtsas att de vore mäktiga en objektiv kritik eller intresserade av en sådan.
Dagens kritiker sitter på sina kulturredaktioner lika oomkullrunkeliga som någonsin en ledamot av Svenska Akademien. Med den skillnaden att de (fordom) aderton nagelfars medan pennskaften undandrar sig granskning. Det är klart att det lockar att kritisera gubbigheten i akademien. Men om man bortser från den ytliga, visuella mångfald medieeliten vurmar så för, var är egentligen pluralismen starkast, i DN-skrapan eller i Börshuset? Var håller man i högst utsträckning varandra om ryggen? Var fälls den högsta andelen välgrundade smakdomar? Under all kritik ligger idén om en god konst som ska uppfostra medborgarna till rättänkande.
Kritikens utmaning är att se för att kunna synliggöra. I rådande kulturskymning där många yrkestyckare dessutom är utrustade med skygglappar större än kastrullock uppstår problem. Börjar det inte snart bli dags att bära syn för sägen, att man gillar olika? För att kritikerfamiljen inte ska framstå som löjlig kanske ett krav bör införas. Att den som i offentligheten recenserar böcker och annan kultur först visar upp partiboken. Det filter genom vilket kulturtexterna rastreras har nämligen blivit smutsigt. Och måste bytas.
Follow Rasmus on