1789.

À la mode-journalisten bor i en åtta. 
Under henne dväljs en advokat. 
Därför känner hon sig som en råtta 
på sina tvåhundra plus kvadrat. 

Våningen har även två balkonger. 
Stundvis går hon ut för att vinka så smått. 
Vid flygeln sjungs de vackraste sånger. 
Skönsång har fallit på soldrottningens lott. 

“Jag tillhörde och tillhör arbetarklassen.
Det där är ränder som aldrig går ur.
Nog kan den ge lindring, Versace-stassen
men kvar är en evig, osynlig bur.”

Skjutdörr bakom skjutdörr öppnar sig oändligt.
Köket går i röda och vita toner.
Tycker ni att det låter skändligt?
Låt dem bli saliga på sina fasoner!

Bordet bär minnen från Titanic.
En lönndörr leder till ett nionde rum.
”Softa, det är bara in case of panic –
i tider som de här får man inte vara dum. 

Bokhyllan är svängd, soffan från Bellus.
Flos Arco-lampa och kuddar från Svenskt Tenn.”
”Frun, förlåt men är ni från Tellus?
Den som skrivit detta är inte er vän.”

”Jag känner tjänstefolket och de hyser
den största tillgivenhet för mig.”
”Dessvärre tror jag att läsarna fnyser 
när de tar del av detta konterfej.” 

På en smakfullt renoverad toalett
i skuggan av ett träd med små citroner 
sitter Kungsholmens Marie Antoinette, 
pratar med sig själv och räknar miljoner. 

“Tvåhundratrettiotre kvadrat 
gånger hundratusen minst.
Guldet är mitt, tjugofyra karat. 
Tjufem miljoner, en nätt liten vinst!” 

I hennes Versailles saknas inte en möbel. 
Med rätta håller den furstliga hov.
”En mycket behaglig avsaknad av pöbel 
råder i kvarteret, tack och lov!” 

För denna kvinna är Stockholm världen.
På hennes ö är det ännu lugnt.
Historien, i egenskap av fabel, vad lär den?
Att någonstans och varsomhelst möts i en punkt. 

En tondöv madame spelar på sin flygel.
Ett avlägset ljud från ännu ett förlupet
skott som hon bortser från vid tavlan av Brueghel.
Så spelar hon oss hela vägen ner i djupet.

https://www.svd.se/frida-boisen-var-tidigare-ett-hotell