”Släpp fångarne loss det är vår” beveker Frida sin vän bodbiträdet i Lilla Paris i det förra seklets början, vid åsynen av en fånge som under bevakning klipper buskar utanför häktet. Hur många som idag kan härleda frasen till Birger Sjöberg och mellankrigstidens Vänersborg är osäkert. Vänsterpartisten Linda Snecker skrev i en tweet i januari 2017 ”Kriminella blir inte mindre brottsliga för att de sitter i fängelse.” Möjligen har hon inspirerats av Frida. Eller av någon av de forskningsrapporter som brukar fastslå att skärpta straff inte avskräcker. 

För att kunna ta ställning till sin tillbeddas petition önskar bodbiträdet, en proper karl med fasta åsikter, återvända till hemstaden Vänersborg för att se om den ännu ligger och myser och blundar i sin söndagsdvala vid kanalens plaskande böljor. Vad man bör känna till är att det mest hotfulla som sker i Sjöbergs västgötska idyll tycks vara ett uppträde i utvärdshusets trädgård. Som stadens rådman kväver i dess linda. På hundra år hinner ett samhälle förändras en del, inte minst på brottsområdet. Låt oss därför bevilja honom denna tidsresa.

Utsläppt på Stora Torget lägger han omedelbart märke till den förändrade demografin. Som den varma humanist han är föranleder detta inte några vidare reflektioner. Ehuru skeptisk till uttrycket ”allas lika värde” som han genast genomskådar som en plattityd är han inte beredd att göra avkall på principen om likhet inför lagen.

På den plats där han fordom sjöng sin invärtes kärlekshymn till Frida injicerar en man heroin. I Skräckleparken blir han på ett påtagligt sätt klar över innebörden av det nya begreppet dominanskriminalitet i det han bevittnar ett förnedringsrån. Några tonåringar knivrånar sina jämnåriga på mobiltelefoner och märkeskläder. För att sedan filma när de kissar offren i munnen. När chocken lagt sig och nyfikenheten på de märkliga små apparaterna stillats tar han sig till polishuset för att avge sitt vittnesmål. Stationen visar sig vara obemannad.

”Om jag konstapel vore…” Han hinner inte slutföra tankegången förrän han i ögonvrån ser den krossade rutan till Föreläsningsinstitutet. Lokalerna är stängda på grund av risken för terrorattacker efter en kontroversiell föreläsning i förra veckan. Fönstret är fortfarande trasigt.

Vid simhallen inser han att badhusfrågan är en annan än på hans tid. Badtiderna är numera könsseparata. När han tittar in genom rutan ser han att de flesta badar med kläderna på.

På lånebiblioteket som mest liknar en förfallen ungdomsgård hukar bibliotekarierna bakom sina skrivbord. Just när han har kommit fram till hyllan och greppat tag i ett band av Nordisk Familjebok hör han en kvinna skrika. En hord unga män försvinner ut genom entrédörren. Han tar upp jakten men tvingas se sig ifrånsprungen av förövarna. På gatan söker han febrilt efter kontakt men alla potentiella sagesmän viker undan varför han återvänder till bibliotekets tidningshylla. Lokaltidningens rubriker är dunkla. Det visar sig att grannkommunen har än större problem. En journalist har visst blivit hotad och nerslagen efter ett besök på torget. En pensionär som delat ett av journalistens inlägg dömdes i januari 2020 till förtal. Till följd av en omfattande invandring från klankulturer har domstolarna blivit tvungna att sätta sig in i klanjuridik. Sharialagar verkar ha kommit för att stanna. Ett parallellt rättssystem växer fram. Men terrorlagstiftningens utformning möjliggör ännu inte att lagföra de återvändande terroristerna. Sverige har aldrig varit tryggare, lugnar statsministern.

”Vill dessa människor i sin själ i grunden så väl?” frågar sig vår vän alltmer beklämd och reser sig ur stolen i läsesalen.

”Jag tvekar, av sociala skäl” suckar han på vägen ut. Bibliotekarien nickar instämmande.

Utanför häktet ser han ingen fånge. Eller någon fångvaktare. En kommunikatör låter meddela att häktet är fullt. Och att det är kö till fängelset. 

Framkommen till tingsrätten blir bodbiträdet stående. Han betraktar den imposanta byggnaden. För att därpå uppmärksamma anslagstavlan. Vänersborgs Tingsrätt söker en ny rådman. Idag, den 5 maj 2020, är sista ansökningsdagen. 

En ung kvinna, inte olik Frida, kommer gående på gatan med en bunt papper under armen. Och då är det som om sorgen över den för evigt bortfrätta idyllen plötsligt ger vika. Han ställer allt sitt hopp till denna rättstjänarinna in spe. Att hon förstår att det bakom de lyckta dörrarna kan bli dammigt. Att där misstänksamhetens väv växer hjärnspöken lätt får fäste. Att det behövs en vårstädning i rättssalen. Någon som torkar prismorna kring lampans rand. Andas rutan klar. För att vi ska kunna släppa loss de oskyldiga och försonade samtidigt som delinkventerna sätts inom lås och bom. De på samhällsstegens högsta topp såväl som de på de nedre stegpinnarna förtjänar nämligen rättssäkerhet. 

När hon precis ska öppna dörren till tingsrättens foajé ropar han till den tillträdande rådmannen.

”Släpp in ljuset i lagrummet.”

Deras blickar möts. Hon ler. Dörren slår igen.

På väg till stationen ser han vid kanalen en snipa, till synes på väg ut mot öppna vattnet. Bodbiträdet skådar mot himlen. Han tvår sina händer.

Vänersborgs Hamn 1922.