Slaget vid Lund.

En svärmisk historiker med rötter i Skåne
återser sitt alma mater
via teven, på trappan en fåne.
För övrigt ont om hjältedater.

I rutan ett femtital män som bråkar,
det liknar en bendersk kalabalik.
Några har knivar, andra har påkar
i samband med drabbningen vid en klinik.

1676 –
årtalet framstår i blixtbelysning.
Han erinrar sig Carolus Rex
och dennes far, det går en rysning

genom alumnen som står framför burken,
till synes skakad i själva sin grund.
Då var det danskar, nu är det turken.
Läpparna formar en fråga: Lund?

Tankar på Henrik den bråkige av Bayern
och hans gemål, prinsessan av Burgund.
Från hyllan plockar han ner tokajern,
hjärnan måste bromsas en stund.

På denna plats med gamla anor –
domkyrka, magnolior och Lundagård,
i närhet av vajande, stolta fanor
hade han redan utsett en vård.

Planer som dock får slås ur hågen.
Den är igenvuxen, barndomens stig.
Nutiden är honom inte bevågen.
I hemortens snår rasar klanernas krig.

Bilderna från hans fäders bygd
talar sitt tydliga, främmande språk.
Under murknande björkars skygd
faller en värnlös sork för en vråk.

Hävdatecknaren stänger av,
går till sängs men får inte en blund.
Ändrar beslutet om sin grav
till kremering och minneslund.