En enda dag har vi fått rätt att skämta.
När vårfrun värmer upp hörs höga skratt,
men strax därpå ses liemannen hämta
en liten skara till sin långa natt.

Som månad lär april ha varit grym,
om T. S Eliot kan tas på orden.
Poeten hade inte gått på gym
och inte närläst siffror över morden.

En krokus tittar fram, med glada kalkar,
men i min täppa syns ett öde land
och ingen snödropp eller vårbris svalkar.
Med körsång firar ondskan skördeand.

Tills svunnen lust att gyckla kommer åter
– Demeter, väna, tillge mig som gråter!