En vårvintersöndagmorgon någon gång vid millennieskiftet satte jag på vinst och förlust på teven. Från ett rum i Tavelsjö kyrka i Västerbotten flödade ett rundabordssamtal vars lågmälda röster då och då avlöstes av en innerlig sångstämma ackompanjerad av en sordinerad gitarr. Knappast en ceremoni som skulle väcka en ungdom av idag. För mig blev det en väckelse.
Det runda bordets själfulla riddare var biskop emeritus Martin Lönnebo, pastorn Tomas Sjödin, en kvinna ur församlingen och två musiker. Jag upplevde att jag deltog i samtalet, att jag hade en plats vid bordet. En stol stod tom. I andanom slog jag mig ner på den.
Huvudrollsinnehavaren i detta drama, som utspelade sig i Tavelsjö kapell och som ingen annan än jag vore redo att beteckna som ett drama, är Martin Lönnebo. Utan att tala, talar han. Han liknar därvidlag Shakespeares Julia. Den yttre likheten med tragedihjältinnan saknas. Martin är en gänglig man med utmärglat ansikte. Rösten är spröd men vibrerar av förtröstan. Det spelar ingen roll om Martin rör sig eller är stilla. Han behöver inga strålkastare. Med sin varma tro lyser han till att börja med upp sig själv inifrån och bär och sprider sedan ljuset till sina medmänniskor. De knotiga fingrarna bläddrar i psalmboken. Så lägger han i handen Frälsarkransen, det av honom själv skapade radbandet av pärlor som var och en representerar olika aspekter av kristen tro. Kameran förmedlar en närbild av innerlighet. Trots att Martin viskar hör jag där jag sitter på tredje balkongen. En mer prosaisk referent skulle hävda att den före detta biskopen går genom rutan.
Jag såg alla program i serien och var noga med att inte missa inledningen. Redan i vinjetten dök nämligen Martin upp i skidspåret, oemotståndligt kisande mot solen. Med åren kom jag att se och höra en hel del av Storkågeträsksonen. Jag höll koll på när han ledde Helgmålsbönen i SVT. Då bänkade jag mig i soffan för att ta del av hans framträdande. ”Som en blandning av aposteln Johannes och Thomas Di Leva” beskrev Tomas Sjödin Martin Lönnebo i en intervju jag hade nöjet att göra med den fryntlige pastorn 2019. Iakttagelsen är träffande. Såväl Di Leva som Lönnebo har ett skälmaktigt allvar. Det skiljer dock en del mellan västerbottniska och gävlemål. Thomas har mer hår än Martin, och Johannes förefaller skäggigare än sin andlige broder. Vid närmare eftertanke är Martins ansikte ojämförligt. Huden är så tunn att kraniet tycks pressa sig mot den. Om inte den mildaste blick strålat ur ögonhålornas mörker hade man kunnat tvivla på hans fysiska status som levande. Kanske är det aningen om det hinsides som skänker strålglansen åt kyrkomannens uppenbarelse och lämnar ett gåtfullt leende på hans läppar. Det är som om han säger ”Var inte rädd. Jag har varit där.” Martin Lönnebo är mitt starkaste gudsbevis.
I en annan dokumentärfilmsscen vandrar Martin över sommarängen vid sidan av sin funktionsnedsatte son Jonas. ”Hans yrke är att vara människa, och det är svårt nog” konstaterar Martin och stannar till i det höga gräset för att därefter formulera livsuppgiften: ”Att under lidandets himmel räcka varandra handen.” Om himlen finns så är Martin Lönnebo där och minskar lidandet.
Follow Rasmus on