En valfrändskap. Jag kan inte beskriva det annorlunda.

”Ni får akta er så att ni inte blir patetisk” varnade Alf Sjöberg Jan-Olof Strandberg. Samma varningens finger hade den store skådespelaren höjt mot mig om han fått reda på att jag skulle skriva en minnesruna över honom.

Jag har sällan träffat någon som jag omedelbart kommit att tycka så mycket om som Jan-Olof Strandberg. Det hade varit roligt att stå på Dramatens stora scen tillsammans med honom. Under den svenska teaterns guldålder. Nu fick vi nöja oss med vardagsrummet i hans lägenhet på Själagårdsgatan. En samvaro inte mindre dyrbar. Femte akten hade redan börjat. Situationen liknade den i Kung Lear, när Edgar återser sin far. Sånär som på att det inte fanns någon dramatik. Vi såg varandra i ögonen. Det räckte. Flera av dessa ögonblick slog mig som verkliga.

En länk till teaterhistorien brister. 

Ett blödande hjärta har slutat att slå.

Men teatersjälen är odödlig.

https://soundcloud.com/user-513216412/avsnitt-3-jan-olov-strandberg