Vithetsnormens bäste försvarare
låter snökristallerna falla
över den maktlösa jorden.
Fäster sina Davidsstjärnor
på bylsiga vinterrockar.
Den punktlige patriarken
släpper bomberna
över träden.
Fryser isarna på sjön,
blodet i människorna.
Bryter lårbenshalsar,
pudrar rädda näsor.
Paralyserar, som män i alla tider.
Lägger ut ett täcke,
en skenbart mjuk struktur,
under vilken våldtäkten sker
på jungfrulig mark.
Oåtkomlig som en skatteflykting.
Den oansvarige fadern
lämnar fältet
och tjällossningens vedermödor
åt Drottning Vår.
Evigt återkommande för att kräva sin tribut,
en plats i januarisolen,
med de vitaste,
dödligaste,
vapen i hölstret.