På Täby bibliotek har man fram till ombyggnationen för något år sedan i entrén kunnat ta del av en utställning. Fotografier av litterära hjältar och hjältinnor med anknytning till bygden. Kristina Lugns, Carl Jonas Love Almquists och Jan Fridegårds porträtt och biografier. En brokig trio som helt säkert vore ett utmärkt middagssällskap. 

”Stan på landet” är Täby kommuns slogan. Men den hade också kunnat vara Kristina Lugns. Även om Gamla Stan och samvaron i börshuset i slutändan föredrogs framför oglamorösa författarbesök i dragiga miljonprogramscentrumområden. 

”Lämna mig i fred”, fräste Kristina Lugn åt mig den sista gången vi träffades. Det var också första gången. Träffades är mycket sagt, jag ryggade instinktivt tillbaka mot husväggen i Kåkbrinken. Önskan att dryfta en pjäs hon skrivit låg bakom mitt närmande. Jag föreställer mig att en författarkväll i sällskap av fru Lugn skulle kunna medföra liknande inslag. ”Ni får tio minuter”, skulle hon före frågestunden klargöra, om hon var på det humöret. Och om hon ansåg publiken disträ eller opåläst därefter bara resa sig och gå.

Skrivandet tog Kristina Lugn från HSB-lägenheten på Åkerbyvägen till stol 14 i Svenska Akademien. Hon har förvisso formulerat sig både djupsinnigt och drastiskt om tillvaron. Frågan är dock om hon trots allt inte är ännu bättre som läsare och som lyssnare.

Författarinnan har berättat om hur mötet med Allan Edwall förändrade henne. Att han var den förste som tyckte att hon var bra. Men att hans förhoppningar om att hon kunde bli en scenpartner kom på skam efter provspelningen. Måhända var Kristina Lugn ingen skådespelartalang. I rollen som sig själv hade hon emellertid en unik närvaro. När det behövdes eller hon hade lust kunde hon koppla upp sig mot nuet. När hon såg, såg hon. När hon lyssnade, lyssnade hon. När hon läste, läste hon. Inte minst som bokcirkelledare i SVT 2015 och andlig rådgivare i ”Allvarligt talat” i P1 några år tidigare. Kanhända vore hjärtespalten hennes optimala forum. Med kärleksfull uppriktighet skulle hon leverera sina anvisningar. I ögonhöjd. Utan ett stråk av ironi. Bara den som vet vad ensamhet betyda, kan uppbåda denna milda ömsinthet. Hon må vara förlåten för sin vresighet. Man måste ibland få vara ifred.

Den nyss avlidne P.O. Enquist tycks ha haft andra barndomstrauman än Kristina Lugn. Det rör sig inte om samma mörkerseende. Urscenen gestaltas olika. Hjoggböle är inte Täby. Vad som förenar de båda är tron på en hygglig socialdemokratis välsignelsebringande effekter. Liksom rimligen sorgen över ett krackelerande folkhem. Möjligen var det därför Lugn inte gav ut någon diktsamling efter 2003. 

Med vetskapen om att sprickorna har blivit synliga i bibliotekens fasader tror jag inte att Kristina Lugn, även om hon redan har fått motta en rad hedersbetygelser, skulle opponera mot att biblioteket i den lämnade förorten bär hennes namn.

Kanske att hennes staty kan placeras vid ingången, likt en fylgia till värn för demokratins fundament, de småförståndiga pojkarna och tygkassetanterna till tröst, bråkstakarna till varnagel. Så förbättras också chansen till bekantskap med en äldre bildad herre. I syrenernas tid.