För Dramatenchefen är gangstern samhällets olycksbarn

(Kvartal 16/9)

”Det ska åska och blixtra kring vår teater.” Orden är den socialdemokratiske politikern Hjalmar Mehrs och uttalades i samband med Stockholms Stadsteaters invigning 1960. Varje tillträdande teaterchef brukar avge något liknande löfte. ”Flerstämmighet” lyder Dramatenchefen Mattias Anderssons credo, ett av nutida visionära konstnärliga ledare aningen överutnyttjat ord, hämtat från musikens värld. Det springer ur hans intresse för ”den materiella, sociologiska och politiska dimensionen av tillvaron”. Tillkännagivandet gör han i Sommar i P1 den 18 augusti. Efter att ha bevittnat höstens första premiär på Dramaten – Europeana av Patrik Ouředník – får jag av en bekant tipset att lyssna på Anderssons sommarprat i statsradion. Det visar sig utgöra en fin fond till Europeana, och är till hjälp för den som vill förstå hans bevekelsegrunder, som människa och dramatiker.

Den tjeckiske författaren Patrik Ouředník skrev Europeana 2001, i ett försök att sammanfatta 1900-talet på två timmar. Om sin iscensättning av boken yttrar Andersson i sommarprogrammet: ”Det blir en stor tillgång att ensemblen – som samtliga är uppvuxna i Sverige – också har familjebakgrunder i en lång rad olika europeiska och icke-europeiska länder: någon har polska rötter, en annan från Balkan, någon från Estland, någon från Ungern med judiskt påbrå, från Frankrike, England och Tyskland, såklart också från Sverige, och så skådespelare med utomeuropeiskt ursprung i Iran och från Afrika och Latinamerika.”

Ett av föreställningens fiffigaste regigrepp rycker publiken ur teaterillusionen. Samtliga skådespelare gör anspråk på att ha upplevt (via far- och morföräldrars berättelser) den situation som manuset talar om.

I samma stund väcks frågor om förhållandet mellan skådespelaren och karaktären. Kan man bara spela sig själv eller är det möjligt att transformeras till någon annan? Råder färgblindhet på Dramaten? Är rätt kön, hudfärg och sexuell läggning för den som aspirerar på en plats i ensemblen väsentligare än att vederbörande kan skådespela, det vill säga besitter en hantverksskicklighet? Aktörerna i Europeana gör ett habilt jobb men drunknar till slut i den episka teaterns ordmassor.

Vi får i sommarprogrammet veta att Andersson ser som sin uppgift ”att ständigt ompröva vad teaterkonst kan vara, både formmässigt och innehållsligt”. Han infriar förväntningarna. Europeana är ingen pjäs utan snarare en två timmar lång historielektion, hållen av en revisionistisk obehörig lärare. Andersson är en utmärkt bildskapare och rullar ut ljudmattan med ackuratess. Publiken hålls hela tiden sysselsatt. Bord välts över ända och reses på nytt. Scenkollektivet bygger och raserar. Att man sen inte begriper varför dessa bord och stolar sätts i rörelse är måhända ett mindre problem. Kanske bör man bara njuta av hur skådespelarna vankar omkring i det träfärgade köket med krukväxter, barnvagn och kattbur för att där duka på och duka av, träna och rumstera om. Den som uppskattar hur organiska dramatiska impulser föds och vecklar ut sig väntar förgäves. Att se och höra en kvinna skrika kan vara spännande, men de flesta föredrar nog att det finns en motivation bakom vrålet. Att människan skriker av en orsak, inte för att representera något. Den patenterade svartgula varningstejpen inramar scenrummet. Vad varnar den för? Att Dramaten håller på att omvandlas till ett föreläsningsinstitut?

Efterhand förtydligar Andersson i Sommar i P1 sin politiska analys, en analys som går hand i hand med hans konstnärliga vision. ”Orättvisorna, klasskillnaderna, den ekonomiska ojämlikheten och segregationen är så fundamental och permanent att det kan kännas bortom räddning.” Andersson varnar för det nationalistiska projektet. Efter en sommarresa i Frankrike funderar han över kravallerna. Han verkar se dagens bilbrännare, knivskärare och bombkastare som ”samhällets olycksbarn”. Lyssnarens tankar förs till Victor Hugos Cosette i Les Misérables. Det finns ingen skillnad mellan flickan med svavelstickorna och ynglingen med automatkarbinen.

Dramatenchefen påpekar att ”vi alla egentligen sjunger på samma generiska sång, med samma enkla banala textrader och i samma simpla melodi som upprepas och upprepas och upprepas med samma uppenbara frågeställningar genom årtusendena”. I Europeana är gangsterrapparen med rånarluva precis som alla andra. Han skjuter inte utan vandrar svärmiskt omkring på scenen och bygger med Lego. Föreställningens berättarröst, den ställföreträdande dramatikern, förklarar att ”kvinnorna spelade en betydelsefull roll under första världskriget”, att ”kvinnor kämpade i de tyska arméerna” och att ”p-pillret gjorde kvinnan oberoende”. Tyvärr ledde detta oberoende inte till något annat än en ”paradoxal förtryckande frihet”. En skådespelerska tar av sig behån. Bröst som bröst. Är detta vad Andersson menar med en ”komplex skildring av människan och världen”?

Sommarprogrammet innehåller även några könspolitiska klargöranden. Den unge göteborgaren Mattias Andersson läser Stig Dagerman, Gunnar Ekelöf, Franz Kafka och Fjodor Dostojevskij. Problematiskt. Bara män. En tidstypisk reflektion räddar situationen. ”Som etablerad manlig konstnär verksam i den svenska diskursen – och inte minst inom svensk teater – de senaste tjugofem åren blir jag omedelbart ganska kraftigt självmedveten att jag nu bara nämnt manliga författarskap som mina förebilder och viktigaste impulser. På ett yttre plan och som oöverträffade inspirationskällor för en osäker tonårskille med konstnärsdrömmar är det såklart självklart att söka sig till denna typ av ikoniserade manliga fixstjärnor. På ett inre plan kan jag lika gärna erkänna att jag också läste lika mycket Edith Södergran och Karin Boye.” På ett inre plan? Vad i hela fridens namn betyder det? Man befarar att Mattias Andersson inte bryr sig ett dugg om Boye och Södergran. Att han kvoterar in dessa författare i en hastigt upprättad korrekt kanon.

Sin hållning till de franska upploppen sammanfattar Dramatenchefen: ”Det enda möjliga svaret hos de nedtryckta och bortraderade blir plötsliga explosioner av våld och vandalism.” Här om inte förr borde väl även den bildade medelklassen sätta kaffet i halsen. Jag skulle också vilja höra vad Andersson ser som en lämplig hämnd för de historiska oförrätterna. Bilbränder? Ett och annat skott från automatvapnet? Halshuggning av lärare? Ännu mer skattepengar till politiska teaterexperiment?

Mattias Andersson pratar i radion vidare om ”den nya publik som glädjande nog i allt större utsträckning nu börjar komma till våra föreställningar”. Jag säger som en gammal lärare i skådespeleri på Scenskolan i Göteborg: ”I don’t believe you”. När jag tittar mig omkring i salongen tycks den ha samma sammansättning som Dramatenpremiärer i allmänhet. Varför är det förresten bättre att hitta en ny ungdomlig publik än att behålla en gammal?

Europeana mal på med informationsflödet. Kvinnorna fick rösta. Sex blev intressant. Tyskarna uppfann gasen. Föräldrar som ville adoptera valde i större utsträckning blonda och blåögda barn. Rasismen ändrade skepnad. Texten projiceras för säkerhets skull på en textmaskin som sammanfattar föreställningens angelägna budskap. Bokstäverna lyser i olika färger.

Anderssons sommarprat övergår i poserande. Han konstaterar att ”mitt tråkiga men helsvenska namn, min könsidentitet och mitt ljushyade utseende med mörkblont hår och blåa ögon inte direkt varit en nackdel i 2000-talets Sverige och Europa för att hamna på just den position jag hamnat idag”. I själva verket är Anderssons hållning snarare en förutsättning för chefskapet. Det är en uppenbar strategi för män med maktambitioner att göra ner andra män.

Dramatenchefsrummet på en av Stockholms finaste adresser är överdimensionerat. Andersson plågas av utsikten över Nybroplan. Men han sitter kvar. ”Skulle det komma några sådana aktiva politiska påtryckningar så lämnar jag med varm hand eller snarare kall hand över uppdraget till någon bättre lämpad. Det finns säkert andra som hellre dansar den dansen.”

I slutet skanderar skådespelarna ”No nations, no borders, one human race”. Mattias Anderssons politiska credo ekar i det elektrifierade jugendpalatset.

Andersson är entusiastisk inför att alla har åsikter om Dramaten. Enligt honom är det ”teatern alla älskar att hata eller hatar att älska.” Men om nu Dramaten väcker sådana känslor borde ett sommarprat av dess stridbare konstnärlige ledare, såväl som en flammande appell från stora scenen, väcka fler reaktioner. Pliktskyldiga hyllningar i DN, försiktiga invändningar på annat håll samt några förströdda positiva kommentarer i sociala medier ter sig som en mager responsskörd. Kan det vara så att ingen bryr sig om vad som pågår i teaterhuset?

Jag undrar om Mattias Andersson någon gång tänkt den tanken, den diametralt motsatta hans egen: Vi kanske inte sjunger samma generiska sång. Inte samma text. Inte samma melodi.

Regissören avslutar berättelsen. Mattias Andersson får bokstavligen sista ordet. Det är hans röst som strömmar ur högtalaren. Den fastställer att historien slutar 1989. Det finns vid närmare eftertanke inga nationer och heller inga etniciteter. Sådana indelningsgrunder är daterade. Det finns inga skillnader mellan människor. Samtidigt är gränsen mellan över- och underordnad omöjlig att överskrida. Budskapet trummas in i såväl pjäsen som sommarpratet. Västerlandet förtjänar att gå under. Europa vilar på nazism och kommunism. Sverige är ett strukturellt rasistiskt och misogynt land. Mattias Andersson berättar med ett aldrig sviktande patos. Han är i samma person regissör, etnolog, folkskollärare, journalist och agitator. Därtill är han en driven dirigent, vars kör emellertid saknar några vitala stämmor. Jag saknar förnuftets och känslans röst. Jag saknar fantasin. Framför allt saknar jag drömvävarens röst.

Mattias Anderssons förordnande löper ut 2027. Det känns långt dit. En lång dags färd mot natt. Minus teatern. Att skådespelare gestaltar roller må vara borgerligt men är också nödvändigt. Stormen har bedarrat på Dramaten. Det blåser inte längre. Bara Caliban är kvar. Vad innebär det att Dramaten lider brist på dramatik? Är det önskvärt att Dramaten förvandlas till Institutionen för socialt arbete? Den mest kritiska frågan bör besvaras först: Vad ska vi med en nationalscen till när det enligt Andersson inte finns någon nation?