Förslaget att göra Anders Tegnells födelsedag till nationell flaggdag torgfördes härförleden på sociala medier. Ett vällovligt hugskott. Emellertid, som en följd av att flaggan framöver vederbörligen kommer att skändas och i takt med nationens ofrånkomliga upplösning helt förlorar sin relevans faller utmärkelsens värde.

Partilojala myndighetspersoner ska belönas, inte tu tal om det. Under normala förhållanden hade det varit självklart att statsepidemiologen skulle få en gata uppkallad efter sig.  Vad som komplicerar bilden är att Tegnell är en vit man. Hur ska han kunna harangeras utan att vi trampar alla de förtjänta kvinnorna, rasifierade och de med HBTQ-bakgrund på tårna? Slutsatsen blir att hedersbetygelsen inte kan visas med mindre än att en annan vit man suddas ut ur historieböckerna. I anständighetens namn.

En som med alla mått mätt har spelat ut sin roll i det historiska dramat är Esaias Tegnér. Dennes diktning ger uttryck för överspänd idealism, olikkönad kärlek och antikverad gudstro. Tegnérs kopplingar till och förkärlek för oförblommerad nationalism, dålig kvinnosyn och religiös fanatism leder till att han får maka på sig till förmån för den stringente smittspridningsexperten Tegnell. Medan den förre helst prålade i kyrkans insignier tvekar den senare inte för att utan skyddsväst utsätta sig för journalisternas frågeeld. Blott iförd en skrynklig skjorta och ett par anspråkslösa chinos dyker han upp på presskonferensen. I den ena ringhörnan en omsider sinnessvag, av vällevnad degenererad biskop, i den andra en empatisk läkare. Vidskepelse möter förnuft. Dikotomin kan uttryckas ännu enklare: Ont och gott.

Den som i detta skede med högljudd förtrytsamhet invänder att Tegnér trots allt har bidragit till och är en del av vår historia och vårt kulturarv vill jag påminna om att historien inte är huggen i sten utan en artefakt, en formbar materia, som med varsam hand måste avtäckas av nya generationer. Dessutom finns det ingen svensk kultur. Arvsrätten bör avskaffas. Att barn ärver sina föräldrar är lika orimligt som att ett land, ett fiktivt geografiskt område, överhuvudtaget kan tillhöra någon.

Låt oss därför döpa om Tegnérgatan till Tegnellgatan. De halvdyslektiska, sovande svenskarna lär inte märka någon skillnad. Samtidigt kan mossiga porträtt på museum och institutioner restaureras och retuscheras.

Tiden är mogen för en storstädning i de offentliga rummen. Om priset för att vädra ut patriarkatets dävna luft är att historiens skräphög växer må det vara hänt. Tar rättvisan inte reson blir vi tvungna att i entrén till vart och ett av dessa rum likt nogräknade dörrvakter med vänlig men bestämd röst förklara att det som gäller är:

”En in, en ut”