Rasmus Dahlstedt
Actor - Writer - Director
Page 2 of 18
Sopranen bör kompenseras med ett basbelopp.
During the Black Lives Matter manifestation in Stockholm on 3 June a policewoman kneeled down to the demonstrators, after having heard them shouting “All cops are bastards”. In addition, she hugged them and they cried together. I earlier characterized the happening as a failed courtship. The metaphor was intently gentle, and the aftermath heightens the severity. The monopoly on violence is the last outpost, which must not surrender. Not as much the sun of June as the silence of the Police Authority is efficiently melting down the Pillars of Society to tin soldiers in liquid form.
Let me suggest an intellectual experiment. A middle-aged, white, heterosexual policeman approaches a racially interested white gathering on his knees, whereafter he is gesticulating, chanting and holding up placards, thereby showing his support for the mob. What reaction would then be expected from the journalists? From the Police Authority? Had they helped him to disappear until the storm was over and thereafter given him his job back? Or had they thrown him to the wolves?
This is not about an individual police officer. It is about saving a country. The event also gives the recruiting discussion renewed relevance. The policewoman might have been scared, fair enough. She might sympathize with the activists, fair enough. However, when dealing with riots we cannot have shaky knees. A person pursuing such an action is not suitable for the job. The wrongful act must have consequences. Irreparable damage is made. Still, some damage control has to be done. The policewoman should be suspended and the Police Authority should disclose the selection procedure for Police Academy applicants. End the era of reduced requirements! No more gender perspectives. No more forced diversity. No more quotas. We citizens need to be told what help we can expect from the forces upholding order.
There is no need for any more desk police officers either. The elephant graveyard is full. In contrast, there is a considerable amount of elephants strolling around in the rooms constituting Sweden. In order to monitor and, when needed, catch the assailants of today, the melting police soldiers have to tighten up.
When the monopoly on violence is terminated, the democracy dies. Through the silence of the Police Authority, the suffocation process is now entered upon.
I samband med Black Lives Matter-manifestationen i Stockholm den 3 juni knäböjde en svensk poliskvinna inför demonstranterna. Efter att ha hört röster ur folkmassan ropa att hennes yrkeskår består av skitstövlar. Ändå kramar hon om banderollbärarna och gråter tillsammans med dem. Jag har tidigare beskrivit det hela som ett misslyckat frieri. Metaforen var avsiktligt i mildaste laget, och efterspelet minskar inte allvaret. Våldsmonopolet är den sista utposten. Som inte får ge vika. Inte fick ge vika. En polis ska aldrig tvingas ner på knä. Inte så mycket junisolen som polisledningens tystnad smälter effektivt samhällets ståndaktiga stöttepelare till tennsoldater i flytande form.
Låt mig göra ett tankeexperiment. En medelålders, vit, heterosexuell polisman går inför en rasintresserad vit folkskara ner på knä för att sedan på pöbelns villkor gestikulera, skandera och hålla upp plakat. Hur hade journalisterna då gått till väga? Skulle de ha nöjt sig med de förklaringar den kvinnliga konstapeln givit eller bleve vittringen på blod då starkare? Vilken reaktion kunde ha förväntats från polischeferna? Hade de hjälpt mannen att gå under jorden till dess att stormen var över och sedan låtit honom komma tillbaka i tjänst? Eller lämnat honom åt vargarna?
Det rör sig inte om hetsjakt på en enskild person. Det handlar om att rädda ett land. Händelsen aktualiserar även rekryteringsdiskussionen. Om poliskvinnan blev skärrad av situationen, må det vara hänt. Om poliskvinnan sympatiserar med aktivisterna, må det vara hänt. Den som blir knäsvag av kravaller är dock inte rätt person för jobbet. Den utförda handlingen, det begångna tjänstefelet måste få konsekvenser. Oavsett förklaring. Skadan, den sannolikt irreparabla, är skedd. För att nu skademinimera bör poliskvinnan tas ur tjänst varefter den högsta polisledningen redogör för vilka urvalsmetoder som tillämpas vid antagningen till Polishögskolan samt klargör vad vi medborgare framöver kan förvänta oss av ordningsmaktens infanterister. Att de sänkta kraven nu slopas vore ett lämpligt budskap. Samt besked om att genusperspektiven överges. Mångfaldssträvandena uppges. Kvoteringen upphör.
Vi behöver inte heller fler skrivbordspoliser. Elefantkyrkogården är full. Däremot går det omkring en hel del elefanter i de rum som tillsammans utgör Sverige. För att hålla koll på och vid behov fånga in de alltmer hänsynslösa våldskapitalisterna är det av vikt att de smältande soldaterna stramar upp sig. Om det krävs att de gjuts i en form eller tar ett snabbt vattenbad spelar mindre roll. Det väsentliga är att de slokande figurerna kommer på fötter.
När våldsmonopolet avskaffas dör demokratin. Att polisledningen i snart två veckor har låtit locket ligga på kan ses som ett påbörjande av kvävningsprocessen.
© 2020 Rasmus Dahlstedt
Theme by Anders Noren — Up ↑
Follow Rasmus on