Jag längtar hem sen åtta långa år.
I själva snabeln har jag längtan känt.
Jag längtar hem. Jag längtar var jag står
till parken och dess dörr på glänt,
ett artlämpligt och fridfullt liv i solig slänt.
Rasmus Dahlstedt
Actor - Writer - Director - Podcaster
Page 2 of 19
Firar idag även ankomsten av min bok, ”Vitsord”. Kommer inom kort att kunna beställas i nätbokhandeln.
Önskar alla en fin söndag, med ljus och värme!
”Den här revolutionen vinner även ni män på” utlägger Mia Skäringer en halvtimme före slutet. Då har showen pågått i nästan två timmar. Om hon visste vad jag har väntat på den repliken. Ty den kommer alltid i dessa sammanhang. Säkert som amen i kvinnokyrkan. Alla tjänar på feminismen!
”Avig Maria – No more fucks to give” – som föreställningen heter – hade premiär redan 2018. Den har därefter spelats på teatrar och arenor, visats på bio och fick i juni 2020 Netflix-premiär. Efter att ha läst att Skäringer sålt ut både Globen och Scandinavium sex gånger – publikrekord på bägge ställena – slår jag mig förväntansfull ner i tevesoffan. I samma stund erinrar jag mig en konversation mellan Mia Skäringer och Maria Lundqvist. Jag hittar klippet ur TV4-programmet ”Mia på Grötö” från 2013, där följande dialog utspinner sig:
”Jag är ingen feminist på det sättet”, säger Maria Lundqvist.
”Jag kan inte gå med i det där tåget”, klargör Mia Skäringer.
För att om möjligt förstå vidden av evenemangets framgång tar jag del av mottagandet. Några pressröster:
”Kvinnan i mig jublar.”
”Hon är en hel liten folkrörelse som i den ena utsålda arenan efter den andra sprider sitt befriande budskap av att få vara sig själv, och genomskåda männen.”
En recensent gläds åt ”en rejäl pungspark” men befarar att ”någon allvarlig petimäter med plötsligt rättvisepatos sitter säkert i ett hörn och räknar ’faktafel’ ”.
Det händer ibland på kulturredaktionerna att anmälarens arbetsuppgift snävas in, från att argumentera för saken till att berätta hur det kändes. Av någon anledning sker det här. Vid bedömningen av just det här framträdandet har de utomstående betraktare som tidningarna förfogar över, det vill säga kritikerna, fått träda tillbaka till förmån för det feministiska systerskapets medlemmar. Som en följd härav underordnas konstverkets kvalitet budskapets berömlighet och nyandliga nerv.
”Har ni fått nån kuk nerkörd i eran hals nån gång, mot er vilja?”, inleder Mia Skäringer likt en nutida, frejdig Lysistrate i ett försök till chockverkan. Min impuls är att fråga om hon polisanmälde händelsen. Det torde alltjämt vara det bästa tillvägagångssättet när man har blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp. Så att rättvisan kan ha sin gång. Om den anklagade befinns skyldig, får vederbörande sitt straff.
Tungomålstalet övergår nästan omedelbart i klagosånger. Det är oförrätter i stort och smått. Mia Skäringer åt en chokladbit och kände sig fet. Hon födde barn. Det var smärtsamt. Hon måste gå till gynekologen. Det är jobbigt. Hon känner press att underhålla gynekologen. Det är jättejobbigt. Hon spekulerar om att hon har ärvt gammelmormorns trasiga sexualitet. Dyrbarare arvegods får man leta efter i offerkultens storhetstid.
Så rullar hon in en vagn med kulturmäns självbiografier. Det blir en rejäl hög. Lars Noréns memoarbok är tjock och tråkig som telefonkatalogen. Tommy Berggren är fräck i sin självöverskattning. ”Man kommer på sig att bli kåt” har Ulf Lundell låtit undslippa sig, vid åsynen av Skäringer. Då sätter det sig på tvären för aktrisen. Om han förklarat sig bli okåt, hade det varit bättre, frågar jag mig. Skäringer har hittat belägg för att Ingmar Bergman våldtagit en kvinna. När det gäller Mikael Persbrandt är indicierna på övergrepp starkare. Jag har inga synpunkter på Skäringers bokutlåtanden. De passager hon refererar innehåller få litterära höjdpunkter. Samtidigt vill jag anbefalla ett källkritiskt förhållningssätt, och upprepar därför mitt råd: Ta reda på om din misstanke, låt säga i fallet Persbrandt, är välgrundad. Anmäl i så fall. Rikta strålkastaren mot de ljusskygga så att ingen skugga behöver falla på de oförvitliga.
Kverulansen balanseras successivt av handlingskraft. Ryktet att Lars von Trier under sina filminspelningar har ett runkbås får Skäringer att skaffa sig ett pullbås. ”Pullbåset åker med till Solsidan”, fastslår Skäringer. Bra idé. Vad sägs om att övernatta i Fisksätra?
Ett av Skäringers alter egon är tatueraren Tabita i Karlskoga. Hon dyker under kabaréns gång upp vid några tillfällen. Nidbilden av underklasskvinnan går av något skäl under de intersektionella analytikernas radar. I Skäringers dikt är det dörrvakten på Bakfickan i Karlskoga, Tommy, som terroriserar grannskapets kvinnor. Men om vi ska vara ärliga, vem utgör idag det största hotet mot Tabita och hennes medsystrar på Skrantabacken? Är det Svenne Banan eller finns det någon farligare frukt? Den typen av verklighetsanpassning hade bekommit showen synnerligen illa. Allt hade kastats omkull, inklusive pullbåscykeln. De progressiva symbolfeministerna i publiken hade först fått något flackande i blicken och sedan lämnat arenan. Journalistfeministerna hade tagit sina mjuka recensionshänder från Skäringer. Kulturstödsfeministerna hade krävt pengarna tillbaka. Instagram-feministerna hade raderat sina bilder.
Oron är obefogad. Skäringer håller rätt kurs. Maria församling har aldrig varit större. Globen är fylld, till sista plats. De som skulle behöva se och höra henne är inte här. Det strukturpatriarkala förtryckets mest antisociala utanförskapsorienterare ägnar aftonen åt att bränna bilar, förnedringsråna och knivskära. Publiken består uppskattningsvis till 95% av kvinnor. Här och var sitter det filmjölksätande, sopsorterande, samhällsbärande ljushyllta män. Det är deras könsdelar som examineras. Deras russinpungar och russinsnoppar. Några av herrarna ser ut att inte förstå, att de tjänar på feminismen. Andra tycks generas över alla runda ord och svordomar. Resten lider och fördrar ett bittert ödes styng och pilar. För husfridens skull. Hukar i bänkarna. Tiger i församlingen.
Skillnaden mellan teater och sektmöte kan definieras på så sätt att åskådarnas uppskattning i den förra genren relateras till det upplevda. Man skrattar åt det roliga, sätter andan i halsen inför spänningsmomenten och applåderar som regel till slut. Responsen i den senare kategorin är mer oberäknelig. I Globen har applådåskorna pågått ett bra tag innan Skäringer ens har gjort entré. Bifallet från den kvinnliga supporterklubben kommer inte som en ingivelse i stunden. Likheten med kritikernas redan skrivna lovtal är påfallande. De hesa, peppande skratten, till stöd för en idealiserad könsfrände.
Vem förlorar på feminismen? Vid anblicken av publikhavets skeppsbrutna når mig svaret: Kärleken.
Mot slutet projiceras en metoo-kampanjfilm. Kvinnor i alla färger och former. Med allvarliga miner, nosringar och tatueringar. ”Pussy power” i rågat mått. Självförtroende är enligt Silvana Imam pengar, fitta, krig och makt. Kan nån snälla tända ljusen?
Jag pausar Netflix-uppspelningen för att ännu en gång se klippet från 2013. Hon som sitter i vattenbrynet på Grötö har få likheter med artisten på Globenestraden. Är det ens samma person? Efter sju förmodat svåra år har tåget satt iväg i expressfart, med Skäringer som lokförare. Den tvivlande kvinnan kom till slut till tro på feminismen.
”Det kan hända att man trampar jävligt snett när man gör en sån här feministisk föreställning”, påstår Skäringer. Fel. Det är en investering med garanterad avkastning. Misandri är en lönsam industri.
Enligt programförklaringen är ”No more fucks to give” en hyllning till kvinnan. Tyvärr måste jag åter ta fram rödpennan. Det rör sig om mansmobbning.
”För en kvinna finns inga konstnärliga utrymmen att vältra sin ångest i”, hävdar Skäringer. Tele2 Arena, Globen och Scandinavium är väl ändå hyfsade lokaler?
Den mest iöronfallande kontrafaktiska klagovisan handlar om vårdnadstvister. Refrängen lyder: ”En annan kan inte ens bli lite halvfull på en After Work innan man riskerar att förlora vårdnaden om barnen”. Här, tänker jag, om inte förr, kommer predikanten Skäringer ut som falsk profet. Även i de redan frälstas ögon. Men de skriker bara högre, som om de vore demonbesatta.
Den ofrivilliga komiken uppstår när Skäringer redogör för hur hon som 60-åring i svampskogen, mansfri och glad, strykande sig mot barkträden för första gången finner sin sexualitet. ”Här får jag äntligen uppleva min egen kropp.” I så fall kan hon väl ge sig ut dit på direkten, sätta sig och kura under en tall, bredvid en smörsopp. Tills bekräftelseabstinensen blir outhärdlig.
”Är världen verkligen redo för en stark kvinna?”, frågar sig Skäringer retoriskt. Vi är inte bara redo. Behovet av kvinnliga förebilder som kan leda de unga förvillade narcissisterna och låtsasmartyrerna rätt är akut. Ett tips till den som vill hålla utkik efter den kommande amasonen. Det är inte någon som pratar om sig själv som en stark kvinna.
Frågorna till Mia Skäringer har så här dags blivit många. Vilket är skälet till att hon inte arbetar på kvinnojour? Engagerar sig mot hedersförtryck? Nattvandrar i förorten? Varför vänder hon sitt ansikte från den mot sin vilja bortgifta kvinnan? Den könsstympade kvinnan? Den från balkongen fallande kvinnan? Feminismen måste kunna skänka även dessa en skärv. Värna offret genom att konfrontera förövaren. För tredje gången avvisar hon mitt förslag. Mia Skäringer vill inte ha någon rättvisa. Den är, till skillnad mot feminismen, tråkig och olönsam. Däremot behåller humordrottningen gärna offerskapets regalier.
Scenshowens största problem är dess fake news-karaktär. Den moderna syjuntans ledare må ha ett skarpladdat vapen men vad hjälper det när överste Skäringer missar målet. Det bidde en avig, inget rätt.
Sanningen, om än smärtsam, är rolig. Lögnens underhållningsvärde är lägre. Att komedin uteblir beror inte på att Skäringer, till skillnad från Aristofanes, är kvinna. Eller på att de gamla grekerna skulle vara särskilt roliga. Skillnaden mellan manusförfattarna Aristofanes och Skäringer är att den förre förhåller sig till verkligheten. Skillnaden mellan huvudrollerna Lysistrate och Skäringer är att den senare är oförsonlig och saknar mål.
Vreden väller fram ur Mia Skäringer. Men jag ser framför allt sorgen. En stor sorg. Hon är inte snäll mot sig själv. Hon är inte snäll mot andra. Jag skönjer korta stunder i hennes ansikte en vacker försagdhet, några tiondelar innan underkäken skjuts fram och hela ansiktet förvrids. I dessa ögonblick skulle jag vilja hålla om henne och viska att hon duger som hon är. Att hon inte behöver gå med i korståget. Att systerskapet får hitta en annan härförare. Att hon har offrat tillräckligt. Att det går att hitta tillbaka till den smala vägen.
Om det här vore en kvartersföreställning på Teaterföreningen Lyset i Karlskoga hade det varit en sak. Men Mia Skäringer har lämnat skuggsidan för Solsidan och befinner sig nu i Globen där hon förkunnar ett tröstlöst evangelium som sliter sönder samhället. Det står alldeles klart nu. Den här revolutionen äter sina barn.
© 2021 Rasmus Dahlstedt
Theme by Anders Noren — Up ↑
Follow Rasmus on