https://www.dn.se/kultur/aase-berg-gor-upp-med-manligt-kodad-genre-i-nya-boken/
Page 2 of 20
När frekvensen blir tre i timmen
är det svårt att hinna med.
Polisen, men också rimmen,
riskerar att hamna på sned.
Du som säger om världen och språket,
att aldrig mötas de två;
se det positiva i bråket,
att ett närmande sker. Vackert så!
När för sjätte veckan
det tjatas i rutan om Mello,
en känsla: Det räcker, den räckan
låt bli till svit för en cello.
Helt ärligt, för nio miljarder
nog kunde vi få lite mer
än textmusikbastarder,
för varje år några fler.
En tanke som följs av ”Den leve!”
Hur länge än Mellon har varat,
jag stänger av min teve
och gläds åt tiden jag sparat.
https://kontakt.svt.se/guide/melodifestivalen-och-eurovision
På förlaget Univers
är man noga med raser.
Svart ska det vara i vers
om det så kräver ukaser.
Obiols, en katalan,
och tillika Shakespearetolk,
ses med ens som charlatan
av ett utvalt folk.
När det gäller fröken Gorman
tycks de flesta visst förgå sig.
Blott en fröfråga, vad sår man
med sin uppmaning till vita: ”Väj!”
Kvinna, ung och aktivist
samt därtill rätt färgad.
Ingen anar argan list
förrän poesin blir härjad.
Allt har sin tid, det är klart,
svinner universalismen
får väl någon sätta fart
på den sköna nyrasismen.
https://www.svt.se/kultur/katalansk-oversattare-far-inte-oversatta-amanda-gorman
Likt en Frödingsk Nils Utterman dök du upp till den första repetitionen med bälgspelet under armen. ”Förgasaren är nog trasig”, konstaterade du med oljiga fingrar och en min som lät förstå att verkstan inte var något alternativ. Bra karl reder sig själv. Och Storforssonen Nicklas Gustavsson redde sig själv.
Som tonsättare hade du en imponerande bredd. Verkförteckningen rymmer sånger och symfonier, körverk och kammarmusik. Som historieberättare var du likaledes förfaren. Av en händelse kom jag julen 2019 att inför en månghövdad publik spela en föreställning i din hembygd Kväggeshyttan. Efter att ha hört om detta förtäljde du med karaktäristiskt värmländskt idiom hur du och din pappa i slutet av 70-talet i trakten såg Cornelis. Inklusive kassören och hans fru var ni fem. Men den godmodige holländaren spelade som vanligt och gav dessutom extranummer.
Vårt enda publika framträdande tillsammans blev konserten i Templet på Östermalmsgatan 69 bara någon månad tidigare, den 26 oktober 2019. Frälsningsarméns motto ”Blod och eld” skymtar i fonden. Jag hör dig uttala dessa ord med tjocka L. Du hade inte det temperamentet, var mer av en sangviniker, men inget var dig främmande. Ett minne från den dagen är att du med några herrar övar det av dig för ändamålet skrivna arrangemanget av Ulf Peder Olrogs ”På en liten smutsig bakgård”. Trots den knappa tiden och en fyrstämmig manskörs emellanåt påtagliga bekymmer behöll du lugnet.
Så gjorde coronan entré och samarbetsplanerna fick skjutas på framtiden. Sedan kom sjukdomen. Den i sin destruktiva kraft mest ohyggliga.
Genom en ödets nyck blev den sista sång jag sjöng Olle Adolphsons ”Signaturen Karlsson – Evig vår”. Så här i efterhand hör jag den olycksbådande klangen i första versens slutrader: ”Sen såg jag dig aldrig mer.” Vart ska jag nu vända mig med min kontaktannons?
Mina tankar går till de närmast sörjande. Till Nicklas hustru Inese och barnen Arvid och Ingrid. Min sorg bleknar i jämförelse. Jag mister en spelmansvän. De förlorar en man och en far.
Till den som hädankallar en 48-årig tvåbarnspappa har jag en del frågor. Om jag bara får ställa en vill jag förvissa mig om att logiproblemet är löst. Inte minst för att det skulle underlätta den kommande korrespondensen.
– Änglarna, de bor väl i nån sorts studentskehem?
(I klippet syns den svartklädde Nicklas, som dirigerar och trakterar flera instrument, njuta en stunds vila under det att jag sjunger.)
Vems berättelse? Vems blick?
De slutar aldrig fråga.
Vems förorättelse? Vad fick
ni inte, vilken plåga?”
Så trådes denna dödsdans
på alltmer trötta ben.
I scenlampans glans
syns ansikten av sten.
Nu firas åter dagen,
den åttonde i mars.
Då vet man att klockan är slagen,
man vet att här vankas det fars.
Fast tydligen kallas det drama
om än när det äskas ”Tystnad, tagning”
från barska systrar med miner strama
blir ännu en oönskad genusdragning.
Jag nekar ingen kvinna
den hyllning hon är värd.
En bön, blott: Eftersinna,
ett liv är mer än flärd!
Till dem som tittar själva
och berättar utan prut,
För krutgumma såsom för älva
jag skjuter en salut.
I Vetlanda en onsdag
begås med kniv ett dåd.
Med sanningen tas nappatag,
snart vet vi bättre råd.
En tidning ringer till brodern.
I Kabul svarar en röst:
”Den lille saknade modern,
helt säkert behöver han tröst.”
”Din bror som bor i Vetlanda,
han skar visst sju på ett torg.”
”En gång det hände i Kanda-
har, redan då kände han sorg.”
Polisvikarien för Mats
förmäler något stel:
”De stungna var på fel plats,
ock tillfället var fel.”
”Vafalls, du talar talar om terror?”,
ett vittne leds bort av en vakt.
”Stäng av och sätt på, Syntax Error!
Så slipper jag visa min makt.”
En infödd, med dragning till bandy.
från kullen betraktande stan.
Han skådar en döende dandy
och inser ”Vi har ingen plan”.
Efter attacken i Vetlanda vaknar vreden i den statliga tevens informatörer. ”Terrorbrott?! Att man har mage att föreslå en sådan brottsrubricering.”
Skulle saven stiga
på den pryda gatan,
därom får man tiga,
varnar högljutt skatan.
Läppjar de på våren,
väsen väckta nyss av marssol?
Slickar de ock såren,
i sin lövsals karmstol?
Pratar bin och blommor
eller är de tysta?
Djur och växter som bor
här, vill de bli kyssta?
Den moderna kvinnan
liemannen lik.
Tunnare blir hinnan
mellan levande och lik.
Kvinnans rätt till egen kropp
bör va oinskränkt.
Finns för barn in spe ett hopp
om att himlen skänkt
varje frö ett moderliv,
löfte om bostad i glada magar?
Att vara mer än fröknars tidsfördriv,
slippa dö till följd av moderata lagar?
Inför juryns ögon finner det då nåd,
embryot som nu har börjat hoppas,
anande att vårens blommor knoppas?
”Avslag”, mamman får ett sista råd:
Vid abort i hemmet
av ett foster,
äcklas du av slemmet?
Ring till moster.
https://www.aftonbladet.se/debatt/a/KyjE84/lat-kvinnor-gora-aborter-hemma
I videobloggens tredje avsnitt reflekterar hovsångerskan Siv Wennberg kring utvecklingen på Konstfack för att därefter recensera SVT-satsningen “Hjälp! Jag ska gå på opera”. Hon hinner även med att diskutera P1-programmet “Nedkopplad” och ge några tips på hur man kan klara sig i den digitala tidsåldern. Som vanligt bjuder Sivan på en blandning av vrede och humor.
Den vita t-shirten är inte opåverkad av samhällsutvecklingen. I solidaritet med de underprivilegierade tröjorna väljer den, i de interna dokumenten, att framöver kalla sig t-shirten. För att inte förvilla köparna kommer t-shirten i webshopen att ha kvar sin gamla beteckning ”vit t-shirt”.
I tre veckor nu debatten
rasat i det vita havet,
denna storm i glas med vatten.
Villfars snart det svarta kravet?
Från den bruna ön
höras tunga stön
och den mörkerfurste
som just nu går kurs tre
klottrar med sin hudfärg
ner entréfasaden.
Hotar att med blod och märg
strax förfula hela staden.
Det lär va rasismen,
spår en nyutnämnd dekan,
som har vållat schismen
här på Telefonplan.
Vän av ordning frågar
med en röst av sammet,
ingen annan vågar
trotsa lilla lammet.
”Ser ni ej, det är ju barn
i utställningsrummet.
Samvetslösa flarn,
upphör nu med flummet!
Lärare, görs ingen koll av
vad som släpas in av katten?
Högskolan ett bollhav,
konsten flydd, den stora skatten.”
Utanför, i Tellusgången
står en presumtiv student.
Möts av klagosången,
undrar stilla vad som hänt.
Hade tänkt att söka hit,
hem för insikt och för flit,
flicka glad i måleri.
Nu hon går förbi.
Forskaren som aktivist
sitter på sin gröna kvist
“Färsk oliv, ja gärna!”
Kvar blir bärets kärna.
Ser i frö’t ett vapen
lämpligt att bestycka
hela vetenskapen
med en tankekrycka.
Forskaren och aktivisten
fordomdags disjunkta.
Motståndsman kan lugnt ta
lätt på kunskapsbristen.
Fängelsebesök merit
på mitt alma mater.
Vad med akademisk flit,
bland professorskandidater?
Ersätter vi landvinningar
utan prut med nysanningar?
Men om fred förbyts i krig,
varthän bär då denna stig?
Passar bäst hybriden
för den nya tiden?
Skrattar bäst som skrattar sist,
forskaraktivist.
I videobloggens andra avsnitt ger hovsångerskan Siv Wennberg uttryck för sin gränslösa kärlek till operan samt sitt missnöje med debatten mellan Peter Hultqvist och Jimmie Åkesson. Sivan avslutar med några goda råd till den tredje statsmakten.
Februarikylan bister,
bästa vallan långt från klister.
Svenska stålet slutat bita,
vi får handla kol på krita.
Ansträngt elnät tager paus
likt en ledbruten atlet.
Måste staten göra kaos?
Vad är det vi inte vet?
Tillåts folket ej att suga
damm får teveskidor duga.
Efter att ha sett debatten,
vaknar väljaren i natten.
Otäck dröm om kamp i gyttja
gör att denne måste nyttja
brännvin, så han öppnar kylen.
Fyra slag slår hallpendylen.
Malen fläskfärs står på hyllan,
skjuter upp den sköna fyllan.
Köttet stekes, hungern bränner,
bordet dukas, fettet blänker.
Mannen tar en tugga, tänker:
”Ska man äta sina vänner?”
Middagstallrik går i kras
när den röda linjen dras.
Lyder så de sista orden
före färd till underjorden:
”Får jag skåda morgondan
lovar jag att bli vegan!”
Hovsångerskan Siv Wennberg är en kvinna med starka åsikter. I videobloggens premiäravsnitt pratar hon om abort, mellon och om att det, med ett viktigt undantag, var bättre förr. Mycket nöje!
En januarisöndag, aktörföreningsmöte.
Trots fyra dagars varsel, en plikt man gärna sköte.
På runda bordet inga ljus, i salen ingen låga.
”Vad finns för mening i det här? ”, de sänkta blickar fråga.
Efter en tyst minut, ett uppdrag blir mig givet.
Att skriva minnesrunan över den som lämnat livet.
Det faller sig naturligt att författa en hommage,
ty riddaren som fallit, vår frände, heter Lars.
Här måste kanske sägas, att bland mina kolleger
har få av dem på tiljorna beskärts en större seger
än då de spelat i en pjäs av den förmodat dystre
som sedan kritiker beskrivit som den verkligt ystre.
Jag fattar hastigt pennan, ett företag av vikt.
Kan det gå an att välja en tiostrofig dikt?
När jag har skaldat färdigt, jag häver upp min röst
till läsning av poemet, de sörjande till tröst.
En pjäsförfattares sorti
fordrar en replik.
Ingenstans så bra logi
som på din klinik.
Mången karaktär
satt i dödens väntrum.
Både sällhet och misär
ryms i Farsta Centrum.
Möjligen att detta skratt
mitt i allt det svarta
ur din höga trollkarlshatt
var det mest aparta.
När det gällde dialog
var du Platons like.
För det mesta stod din håg
till motsatsernas rike.
Med din fäbless för mörka rum
passar nog en grift.
Ålägg dig ett pensum
men undvik dubbla skift.
Även ett Noréndrama
måste nå sitt slut.
När evighetens panorama
breder ut sig, njut!
Du lämnar en personkrets
och upptas i en trängre.
Vi mister nu en kulspets,
hos oss finns du ej längre.
Liv och dikt tar skilda vägar,
till skuggpojkarna går din färd.
Jag frågar, som man plägar:
Hur tändes där en härd?
Tack för all din strävan
du, skådespelarns vän.
Vi iakttar med bävan
din dagbok slå igen.
Nu har den långa färd nått natt
och du din terminal.
Vi fröjdar oss åt dramaskatt
i luftig läsesal.
På mina vänner scenrävarnas kinder ser jag tårar.
Förgänglighets skalpell det bleka anlet fårar.
Mot vintersolnedgången vi går i samlad tropp.
De flesta alltjämt sorgsna, men inte utan hopp.
Avvisad av en
polis, därpå av kvinnan.
Ont i kropp och själ.
https://www.svt.se/nyheter/snabbkollen/eu-migranter-avvisades-av-polisen-i-lund
Vithetsnormens bäste försvarare
låter snökristallerna falla
över den maktlösa jorden.
Fäster sina Davidsstjärnor
på bylsiga vinterrockar.
Den punktlige patriarken
släpper bomberna
över träden.
Fryser isarna på sjön,
blodet i människorna.
Bryter lårbenshalsar,
pudrar rädda näsor.
Paralyserar, som män i alla tider.
Lägger ut ett täcke,
en skenbart mjuk struktur,
under vilken våldtäkten sker
på jungfrulig mark.
Oåtkomlig som en skatteflykting.
Den oansvarige fadern
lämnar fältet
och tjällossningens vedermödor
åt Drottning Vår.
Evigt återkommande för att kräva sin tribut,
en plats i januarisolen,
med de vitaste,
dödligaste,
vapen i hölstret.
Biskopsgårdens barn
ställer sitt hopp till djur av garn.
Framför muren vid statyn
i den forna bullerbyn
vaktar hjältarna som skyddar huset
mot det råa förortsbuset.
Herr Giraff och fru Kanin,
uppklädda i vit satin.
Plötsligt börjar någon skjuta,
torgets älg i tyg med luta
stämmer upp för tredje gången.
Och då hörs den, änglasången.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/sluta-skjuta-vi-vill-vaxa-upp-i-trygghet
Tveksam med äcklig frukost plågar
sneglaren sig med stekt skoskav.
På gaffeln fästad plösen frågar:
”Efter din mage, var min grav?”
Framåt! – är bränt i hennes hud.
”Ett läderstycke skrämmer ej en kvinnlig gud”.
Follow Rasmus on