Att sonen till en handelsresande i korta varor kommer att följa livets långa linjer är kanske alldeles logiskt. Det kan ske. Ibland är särskrivningen påkallad. En oväntad paus lämnar utrymme åt uppenbarelsen. En sekund. Eller 40 år. Tomas Sjödin vet att bida. ”Den finaste gåva man kan ge till någon man älskar är att dröja på steget, ge henne lite tid och vänta” konstaterade pastorn när jag träffade honom för ett poddsamtal i september 2019. Logiken är för övrigt en disciplin han förhåller sig skeptisk till. ”Världen blir en obegriplig plats om den inte ibland spränger sina egna rimlighetsgränser och för in något, som egentligen inte är möjligt” klargör han i årets Vinter i P1.

Tomas Sjödins livsuppgift är att tala uppriktigt om kärlek, tro och tid samt att tillföra en gnutta hopp. Han vill, som han uttrycker det, slå på sin spik. För åttonde gången hamrar han här in ett hoppfullt budskap, inom ramen för ett vinterprat i statsradion. Han berättar om hur han, den samvetsömme tjugoåringen, 1979 färdas till frikyrkan i Västervik för att fullgöra sin vapenfria tjänst. En trafikolycka med dödlig utgång bara två år tidigare har lagt sordin på den unga själen. Kramforskarlen Sjödin tar sig an uppgiften, att leda de unga i söndagsskolan, med stort allvar. I Filadelfiakyrkan på Östra Kyrkogatan 30 greppar Tomas tag i sin för surt förvärvade slantar nyligen inköpta tolvsträngade gitarr. Han lägger några ackord. E-moll och a-moll finns sedan en tid på repertoaren. Den på samma gång fylliga och skira klangen hinner knappt fylla kapellet förrän gitarren har krossats och blivit till kaffeved. En tjej som har mycket att kämpa med inom sig trampar olyckligtvis sönder instrumentet.

Vatten rinner under broarna. Tomas Sjödin får sin beskärda del av sorger. Han och hustrun Lotta får tre söner. Endast en når vuxen ålder. Livet inträffar. Det liv som enligt Tomas Sjödin inte blir men som är. ”De tysta åren är inte en tid av overksamhet, bara av osynlighet” föreslår han.

En vacker dag 40 år efter olyckan i Västervik ringer Samuel, en vän från Laos, till Tomas. Gitarren är återfunnen. Den renoveras varsamt av en gitarrbyggare från Vallby utanför Gävle och återlämnas i nyskick. I dess sarg och botten syns emellertid sprickorna. Ärren, bevisen för instrumentets historia, är kvar. ”Gitarren är du, Tomas” förklarar Samuel.

Tomas firar pensioneringen med att – tillsammans med sin livslånga kärlek Lotta – återse Ithaka i Grekland. Hit reste han som artonåring tillsammans med några kamrater. Den litterärt bevandrade erinrar sig att Ithaka var Odysseus hemö. Efter irrfärder och möten med cykloper, nymfer och sirener återkommer hjälten efter tio år på havet. Om man räknar in det trojanska kriget är han borta i tjugo år. Tomas Sjödin, som sällan stressar, tar fyrtio år på sig. Krossandet av en gitarr är ett ögonblicks verk. Hela historien om gitarren vecklar ut sig över fyra decennier. 

Jag minns att jag i podden med Tomas reflekterade över att jag hellre lyssnar på honom än på mina kollegor, som ändå har utbildats för ett liv på scenen. Jag tror att det beror mindre på ångermanländskan än på att Tomas Sjödin – så autodidakt han är – har en röst som vibrerar av liv. Av djupt känd smärta och glädje. Av innerlighet. Av en trovärdighet som blott en tvivlare är mäktig. Av mänsklighet. Det går att höra mycket i en röst. Tomas Sjödin säger vad han menar, och menar vad han säger.

I slutet av programmet läser Sjödin några rader av den norske poeten Trygve Skaug:

”Klart att du ska vara mitt ankare. 
Vem vill ha ett ankare som inte vet hur det ser ut på botten?”

Sjödin refererar även till den polska nobelpristagaren i litteratur, Wisława Szymborska. Han älskar hennes dikt ”Begravningen” även om han inte anser sig bottna i orden.

Tomas Sjödin har sett tillvarons botten. Han har varit därnere i djupet och sedan vänt uppåt. Han har också betraktat gitarrens botten. Dess sarg. Förundrats över skönheten i de lagade människorna och tingen. ”Släpp inte sargen” är en av den här historiens lärdomar. En av många. Tomas Sjödins styrka är att han alltid bottnar i berättelsen. Ytspänningen förutsätter bottenkänningen. Ännu en paradox: Tomas Sjödin, som avskyr att tävla, är en oslagbar berättare. Att i mellandagsradion tillsammans med honom baklänges förstå livet är en nåd.

Ordsnickaren Tomas Sjödin står nu vid sin yrkesbanas slut. Krönikeböcker har han redan skrivit. ”Den som hittar sin plats tar ingen annans” är titeln på ett Sjödin-alster från 2016. Den samvetsömme linjelöparen har hittat sin plats vid skrivbordet i Säve. Historieberättaren har hittat hem. Ett bokslut vore möjligt. Jag tvivlar dock på att detta är slutet. Tomas Sjödin lär fortsätta att göra utflykter i tid och rum, ty att tala sant och skänka hopp är hans livsuppgift. Hoppet lever! Kanske även bortom dödens rakbladstunna snitt.

Foto: Mattias Ahlm/SR

Den som har tid (en timme) kan lyssna på Tomas vinterprat:

https://sverigesradio.se/avsnitt/tomas-sjodin-vinterpratare-2024

Den som har mer tid (en timme och sexton minuter) kan lyssna på min intervju med Tomas:

Den som har all tid i världen (18 timmar) kan lyssna på min inläsning av litteraturhistoriens kanske mest intressanta reseskildring, Odysséen. Detta verk spelar en inte oviktig roll i Sjödins berättelse.

https://www.bokforlagetaugusti.se/bocker/odysseen/