En söndag i augusti, vid rötmånadens slut,
är luften något lättare att andas.
Trots den svaga doften av krut
vill jag tro att en ny dag randas.

Så läser man om morden i Malmö och Fittja
i förrgår och om gårdagens händelse i Skara.
Polisen hinner tydligen inte vittja 
brottsplatsen förrän det är dags att fara. 

I sommarlandet Sverige kan allting hända.
Rutschkanan nedför ett sluttande plan
förlängs fastän rötmånaden nu är till ända,
och lika äckligt brun är Svenne Banan.

Ett maskstunget äpple ramlar från hans gren
i trädgården till huset, vars skorsten är belånad.
Avgångsbeskedet från Stefan Löfven
når honom i samma stund som grannflickan blir rånad.

Röta handlar inte bara om maten,
den rör något annat i första hand.
Det är något ruttet i den svenska staten 
som utgör ett hot mot Sverige som land. 

Förruttnelsen hastar ej mer, den har stannat
och vilar sig nu vid en Svealandsgård.
Plommon och päron, om vartannat. 
Ständigt slås förmultningsrekord. 

Hur lätt att fördystras vid rötmånadsskiftet,
att nås av en känsla av trånad.
Man vill inte tömma bägar’n med giftet
en söndag i kulregnens månad.

Så möter en vän, med obändig vilja,
som påminner: ”Röta betyder tur”.
Även om jag anar att han pratar persilja
väcks mitt hopp om en mirakelkur.