I samband med Black Lives Matter-manifestationen i Stockholm den 3 juni knäböjde en svensk poliskvinna inför demonstranterna. Efter att ha hört röster ur folkmassan ropa att hennes yrkeskår består av skitstövlar. Ändå kramar hon om banderollbärarna och gråter tillsammans med dem. Jag har tidigare beskrivit det hela som ett misslyckat frieri. Metaforen var avsiktligt i mildaste laget, och efterspelet minskar inte allvaret. Våldsmonopolet är den sista utposten. Som inte får ge vika. Inte fick ge vika. En polis ska aldrig tvingas ner på knä. Inte så mycket junisolen som polisledningens tystnad smälter effektivt samhällets ståndaktiga stöttepelare till tennsoldater i flytande form.

Låt mig göra ett tankeexperiment. En medelålders, vit, heterosexuell polisman går inför en rasintresserad vit folkskara ner på knä för att sedan på pöbelns villkor gestikulera, skandera och hålla upp plakat. Hur hade journalisterna då gått till väga? Skulle de ha nöjt sig med de förklaringar den kvinnliga konstapeln givit eller bleve vittringen på blod då starkare? Vilken reaktion kunde ha förväntats från polischeferna? Hade de hjälpt mannen att gå under jorden till dess att stormen var över och sedan låtit honom komma tillbaka i tjänst? Eller lämnat honom åt vargarna?

Det rör sig inte om hetsjakt på en enskild person. Det handlar om att rädda ett land. Händelsen aktualiserar även rekryteringsdiskussionen. Om poliskvinnan blev skärrad av situationen, må det vara hänt. Om poliskvinnan sympatiserar med aktivisterna, må det vara hänt. Den som blir knäsvag av kravaller är dock inte rätt person för jobbet. Den utförda handlingen, det begångna tjänstefelet måste få konsekvenser. Oavsett förklaring. Skadan, den sannolikt irreparabla, är skedd. För att nu skademinimera bör poliskvinnan tas ur tjänst varefter den högsta polisledningen redogör för vilka urvalsmetoder som tillämpas vid antagningen till Polishögskolan samt klargör vad vi medborgare framöver kan förvänta oss av ordningsmaktens infanterister. Att de sänkta kraven nu slopas vore ett lämpligt budskap. Samt besked om att genusperspektiven överges. Mångfaldssträvandena uppges. Kvoteringen upphör.

Vi behöver inte heller fler skrivbordspoliser. Elefantkyrkogården är full. Däremot går det omkring en hel del elefanter i de rum som tillsammans utgör Sverige. För att hålla koll på och vid behov fånga in de alltmer hänsynslösa våldskapitalisterna är det av vikt att de smältande soldaterna stramar upp sig. Om det krävs att de gjuts i en form eller tar ett snabbt vattenbad spelar mindre roll. Det väsentliga är att de slokande figurerna kommer på fötter.

När våldsmonopolet avskaffas dör demokratin. Att polisledningen i snart två veckor har låtit locket ligga på kan ses som ett påbörjande av kvävningsprocessen.