På estraden en dokumentförstörare med tillhörande makulatur samt ett antal cyklar och cykelhjul. Ur en rökmaskin stiger rök. Eller är det en dimridå? En skådespelare gör sirligt dansande entré i sin 1700-talskostym, ackompanjerad av smäktande fiolmusik. En gänglig figur äntrar kort därpå scenen återkallande i minnet hur han vandrar hem från en fest i Amsterdam 2011. Likheterna mellan Holland då och Sverige nu. Vad vi bevittnar är ”Inspektionen 2020”. På teatern i Gubbängen har genom åren genomförts ett antal inspektioner. Teaterförbundets skyddsombud har varit där liksom Brandskyddsmyndigheten och Livsmedelsverket. Ingen granskning skrämmer dock som den kommande. Vad skulle hända om ett parti som vi kan kalla Sverigedemokraterna tog makten?

Det är bara att bänka sig vid det postdramatiska smörgåsbordet. Spelet och diskussionerna om spelet sätter igång. Hågkomster, improvisationer och bisarrerier övergår i varandra. Scener som förevändningar för att få skoja med publiken. Återanvändandet eller ska man säga recyklandet av gamla föreställningar. Trots vidlyftiga nostalgitrippar till tidigare teatermål förloras aldrig närvaron eller kontakten med åskådaren. Den sedvanligt lite för långa scenen, denna gång om impulsens vara eller inte vara på teatern. De gestiska upprepningarna. Man låtsas komma av sig. Pjäsen i pjäsen, i detta fall (och minst en tidigare uppsättning) Almqvists ”Drottningens juvelsmycke”. Ett stycke som intressant nog lånar sig både till nationalklenod och subversivt queerdrama. En fem minuter lång paus. Förflyttningarna mellan nu och då, föreläsning och föreställning, berättande och gestaltning sker steglöst. Metalagren är många. Det är lättsamt, intelligent och underhållande.

Camilla Larsson är förnämligt kärv i rollen som kulturpolitisk talesperson. Ludde Hagberg fångar vår uppmärksamhet både i det lågmälda allvaret och som dansant lustigkurre. Karolina Weber Ekdahls violin ledsagar ömsint. Teknikern Joel Dannerup kommer sin vana trogen ner på scenen för att spela (?) skyddsombud. Andreas Boonstra framträder som manusförfattare, cykelreparatör, regissör, kroggäst samt i ytterligare någon halvfiktiv uppenbarelse. I svarta byxor och vit rock vankar han, likt en nyckfull livläkare, meningsmättat över scenen. Han tror på att väcka intellektet genom att leda in det på en väg det inte är vant vid. Efter paus har Boonstra, denne Brecht i Gubbängen, skrivit om Moments i utgångsläget välformulerade manifest för att passa den nya regimen.

I något skede närmar sig föreställningen frågan vad skillnaden på kulturområdet blir om dystopin förverkligas. Vilka växlar bör dras på utvecklingen i Sölvesborg? Kan viljan att värna kulturarvet och motverka att samhället splittras möjligen ses som okontroversiellt? Momentensemblen erkänner sitt beroende av de bidragsgivande handläggarna inom Kulturförvaltningen. Kreatörerna inser samtidigt värdet av principen om armlängds avstånd. Att Moment tar politisk ställning för vänstersidan beror på att de ser de ideologier som kommer från det hållet som så mycket mer sympatiska.

Jag har bara en invändning. Den fria konsten ska kunna slå åt olika håll, klargör Boonstra. Det vore roligt att se Moment vid något tillfälle rikta udden åt ett annat, oväntat håll. Så att armlängden kan mätas. Trots att denna inspektion får med beröm godkänt anbefalles därför en efterkontroll.

Slutet är utsökt. Det har tidigare skojats om två teaterklichéer, uttrycken ”Vackra bilder” och ”Vad det är att vara människa”. Nu gestaltas detta utan spår av ironi. Skenavrättningsscenen ur ”Drottningens juvelsmycke” drabbar med full kraft liksom Carl Larssons ”Ateljéidyll”. Vi känner i tablån igen oss i Tintomaras skräck, i målningen i Karins trötthet och dottern Suzannes tjorvighet. Skådespelarna funderar över vad de skulle göra om de inte hade teatern. Om den tvingades lägga ner, till följd av att det där partiet fick inflytande över kulturpolitiken. Camilla skulle då öppna hunddagiset ”Party dog” medan Ludde plockade skräp på Gubbängsfältet med sin skräptångsmojäng, Karolina startade ett bageri och Andreas blev cykelreparatör.

Det finns inte många teatrar som likt Moment förenar framhärdandet i icke-linjära berättelser och illusionsbrytande med fantasi och kärleksfull respektlöshet. ”Inspektionen 2020” förtjänar en långt större åhörarskara än de tjugo själar som befinner i salongen denna afton. Kanske vore det ändå inte så dumt med en period av knätofsar och nyckelharpa. De kulturarvskorrekta föreställningarnas torftighet skulle sannolikt snart öka efterfrågan på Moments teatrala krumsprång. I samma stund kunde samtidskonstnärskvartetten återvända till teaterverkstaden. Efter en sejour som fältarbetare. 

För, som Moment så förtjänstfullt påpekar i sin programförklaring, i slutändan fullbordas egentligen ingenting på scenen eller i salongen. Allt återstår att göra utanför, i den verkliga världen.