Det var den sista juni, på kvällen,
Andreas Danman blev bragt om livet
i Biskopsgården av alla ställen
i stöket och stojet, i bråket och kivet.

En månad senare, exakt på dagen
ska han begravas, den fallne polisen.
Löfven, i stugan, i snickartagen
blinkar åt frugan som står vid spisen.

Han får ett samtal, vår statsminister.
”Ulla, vad ska jag svara min pressis?”
”Säg att händelsen visst var sinister,
men att du också hört att less is

more, och faktiskt har semester.
Tystnad har funkat förut, ta en chans!
Om en halvtimme väntar vi gäster.”
”Du har rätt, jag skickar en krans.”

Stefan sina trogna vårdar,
gör skickligt skillnad på bleck och plåt.
Ibland är det dystert på kyrkogårdar,
ibland kan det passa med jämmer och gråt.

Medan den döde sänks ner i jorden,
gläds man i Övik åt dignande fat.
En fredag får man ta ledigt från morden,
vem orkar begråta en stupad soldat?

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/har-ringer-klockorna-nar-andreas-danman-begravs

Foto: Privat