Någon gång under seminariet på ABF-huset hör jag för mitt inre öra Ireen von Wachenfeldts beramade replik ”Män är djur”. Senare på kvällen ser jag ett filmklipp där bläckfiskhannar, för att ha en chans att reproducera sig, härmar bläckfiskhonor. von Wachenfeldt kan ha rätt i så motto att stockholmska män liknar mångarmade blötdjur.

Det är den 19 november. Den internationella mansdagen. #Allamän är inbjudna till samtal i trygga rum. Väl inne i den spatiösa entrén på Sveavägen 41 noterar jag att detta mansmöte presenteras som ett feministiskt Metoo-event. ”MÄN Stockholms” värdegrund vilar på en feministisk, anti-rasistisk analys. Jag reflekterar på väg mot trappan över det besynnerliga i att den arrangerande mansorganisationen väljer en sådan programförklaring. Utanför konferensrummet en våning upp får jag ett kompendium av en leende herre. Inne i lokalen hälsar en samtalsledare alla välkomna. Dagens träff syftar till att motivera män att starta och delta i samtalsgrupper. Vi uppmuntras att ”kliva ur manslådan” och lämna den destruktiva maskuliniteten.

Jag tittar mig omkring och konstaterar att klientelet är höggradigt homogent. Mötet har samlat ett 40-tal deltagare. Bland dessa finns såvitt jag kan se inga bilmekaniker eller fotbollssupportrar. Ej heller någon narcissistisk teaterregissör. En person har icke-svenskt utseende. Det handlar till 98 % om ledigt klädda vita medelklassmän, jämnt fördelade i ålder mellan 20 och 60 år. Många antagligen med en genuskurs på universitetet i bagaget. Jag utgår ifrån att nästa gruppträff äger rum i någon av bildningsförbundets förortsfilialer, för integrationens skull.

Formerna för eftermiddagen diskuteras. Vi kommer att mötas i det stora respektive lilla rummet. Det rum där vi nu befinner oss är det stora rummet. Här kan man ställa frågor och resonera. I det lilla rummet där en mindre grupp män samlas redogör man för personliga erfarenheter. Och lyssnar. På ett aktivt, icke-dömande sätt. Man utmanar inte andras berättelser. Den som pratar håller upp en pinne, en ”talpryl”, som symboliserar att man pratar. 

Vår guide, en föredömligt modern man, är noga med att bekräfta allas frågor och inpass. ”Tack, vad fint”, kommenterar han ofta. ”Så bra att du lyfter det” bemöter han en person som påpekar att det inte bara finns två kön och att vissa inte har något kön alls. Det är inte lätt att begripa varför sammankomsten omgärdas av en sådan ritualrikedom. Formen tycks betyda allt, innehållet ingenting. Jag får en impuls att fråga om vi i lilla rummet inte bara kan låta den som har något att säga prata. Infallet fullföljs inte.

I kompendiet tar jag del av ”MÄN Stockholms” policydokument. Föreningen är för jämställdhet. Mot våld. På raden under står det ”Redefining masculinity”. I förstone kan detta manifest uppfattas som okontroversiellt. Då bör man påminna sig att de flesta här sätter likhetstecken mellan jämställdhet och feminism. Mot våld, menar man med det pacifism? I samma stund hör jag hur man ondgör sig över mikroaggressioner.

Jag beger mig med fyra andra män till det ”lilla rum” där samtalet fortsätter. Vår ledare i detta rum, en ung man som av ”MÄN Stockholm” under förmiddagen utbildats till samtalsledare, förklarar att tre samtalsrundor ska genomföras. Presentationsrundan inleder. För att bryta isen pratar vi, en person i taget, på temat ”Det här är bra i mitt liv just nu”. Man har en minut på sig. En tidtagare utses. Det visar sig att klockan spelar en viktig roll i det lilla rummet. När timglaset runnit ut går ordet ofördröjligen till nästa person. I runda två besvaras frågan ”Varför är du här idag?”. Var och en disponerar för det svaret tre minuter. I den tredje och sista rundan begrundar man vad de andras berättelser har väckt i en. Två minuter har avsatts för denna omgång. Generellt kan man säga att efter biktliknande utsagor nickas det i samförstånd. Men när en av männen framkastar tesen att det har gått inflation i begreppet övergrepp spänner en medbroder lägervaktsblicken i honom. En mikroaggression har detekterats.

Naturligtvis är det bra att män träffas och pratar. Att män vågar vara sårbara, vilket det uppmuntras till här. Det förödande är den underliggande ideologiproduktionen. Till och med på den internationella mansdagen ska män problematiseras. Denna dag avser att fokusera på pojkars och mäns hälsa, uppmärksamma mäns bidrag till samhället samt lyfta fram goda manliga förebilder. Varför kan vi inte göra det då? Varför tvingas män som grupp att stå till svars för vad tafsarna och våldtäktsmännen gör? Utan att hyllas för vad uppfinnarna och forskarna åstadkommit? Män klandras för Hagamannens förbrytelser men åtnjuter inte den respektabilitet som broderskapet med Neil Armstrong borde medföra. Skammen premieras, stolthet undanbedes.

I slutet av dagen är vi tillbaka i det stora rummet. Möjligheten att under fem träffar prata vidare erbjuds. En herre som upplever sig ”simma i känslosås” avviker omedelbart. Flera män antar inviten till fortsatt samtalskontakt. 

Vad händer då när dessa individer om en månad, efter träff tre, fått delge sina erfarenheter av porr? När de biktat att de efter att de förträngda minnena gett sig till känna gråter sig till sömns på grund av dåligt samvete för begångna försyndelser? Jag hoppas att de om och när de kliver ur manslådan inte hoppar i galen tunna. Bättre lådlös än rådlös.

”Reality is that which, when you stop believing in it, doesn’t go away” yttrade Philip K Dick. Så här dags tror jag mig kunna bedöma att de flesta av de samtalande männen är sådana om vilka kvinnor skulle fälla omdömet: ”Han är i alla fall snäll”. Vackert så. Jag skulle gärna uppvärdera snällheten rejält. Men jag styr i liten utsträckning egenskaps- och äktenskapsmarknaden. Kan det vara så att det finns en underliggande verklighet som pockar på uppmärksamhet? Att de flesta män inte låter sig effemineras eller transformeras med mindre än att de ses som oattraktiva av kvinnor? Kvinnor som på dagen är feminister men som på kvällen läser Fifty Shades of Grey och på natten drömmer om det förbjudna. Måhända kan socialkonstruktivismen inte konkurrera med biologin, hur gärna vi än skulle vilja. Är det så att kvinnor väljer män som ofta är tölpaktiga? Att hjärnan önskar en snäll man. Men att kroppen vet bättre, sedan urminnes tider. Att alltid fokusera på den toxiska maskuliniteten skulle kunna vara att börja i fel ände.

Bläckfiskhannen drar in sina tentakler för att likna bläckfiskhonan. På så sätt kommer han in under de stora hannarna där även honorna ruvar. Ett av få alternativ för mindre hannar som vill föra sina gener vidare. I analogi härmed köper männen på seminariet okritiskt feministernas teorier om maktordningar och kollektiv skuld. Internaliserar efter bästa förmåga självförtrycket. Härmar kvinnor. Talar mjukt och och lägger huvudet på sned. Möjligen är denna strategi framgångsrik enligt den feministiska teorin. Men, som sagt, inte i verkligheten. För de män som vill föröka sig är förklädnaden, mimikryn, otjänlig. Likheten erbjuder helt enkelt inga fördelar. Det rör sig om en dålig metod i en värld vars allt farligare predatorer kommer allt närmare.

När evenemanget på ABF-huset är över vandrar jag runt i korridorerna en stund. Passerar Hjalmar Branting-rummet. Per Albin-rummet. Erlander-rummet. På samma sätt som när man dröjer sig kvar hos en dement vän på äldreboendet. För att man inte vet när nästa besök blir av. Jag stannar till utanför ingången till den oemotståndligt funkischarmiga byggnaden. Blir vemodig vid tanken på det övergivna bildningsidealet. Ser plötsligt framför mig ett vittrande folkhem. Går fram till den vackert blå mosaikväggen för att leta efter sprickor i fasaden. Hittar inga.

En insikt som slår mig när jag vandrar hem i den redan mörka novembereftermiddagen är att man måste upphöra att förtrycka sig själv, för att kunna sluta förtrycka andra. Metoo-kampanjen må vara ett tveeggat svärd. Att kvinnors frihet inte beskärs är avgörande. Mot den bakgrunden är det desto dystrare att bevittna en mansrörelse i stillestånd. För män som tar skuldtrippar, som hänger sig åt flagellantism och självspäkelse finns bättre sysselsättningar. Varför inte inom juridikens område arbeta för hårdare straff så att de potentiella våldsverkarna avskräcks? Vad sägs om att utbilda sig till polis så att tryggheten ökar? Bli lärare och motverka flumskolan? 

Viktigast av allt, om vi vill undvika ett fullskaligt könskrig, är att männen står upp för sig själva. För att kunna stå upp för kvinnorna. Att de släpper talprylen och lämnar det lilla rummet med den falska tryggheten. Externaliserar. Låter sig styras av handlingskraften och tar steget ut i världen. Det vore ett stort steg för manligheten. Kanske även för mänskligheten.